Konservative tänkaren Tage Lindbom i ny biografi

Tage Lindbom. Foto: Wikipedia
  • Torsdag 16 Sep 2021 2021-09-16
E-post 111

Gunnar Hyltén-Cavallius tar sig an Tomas Linboms biografi om sin far, Tage Lindbom. Biografin är aktuell med det stundande kyrkovalet. Tage Lindbom var under första delen av sitt liv inte bara socialist utan även ateist. Men med åren kom Lindbom bryta radikalt med dessa uppfattningar och rörde sig till en mer värdestyrd konservatism. Hans samhällssyn knöts samman med en allt djupare Gudstro. Han blev en lika stark motståndare till det sekulära samhället som till modernismens fiosofi.

Det är tjugo år sedan Tage Lindbom avled. Han var i livet den 11 september 2001 men gick ur tiden någon vecka senare.

Vem var han? Om det berättar sonen Tomas Lindbom i sin nyligen utgivna bok I otakt med tidsandan: En personlig biografi om Tage Lindbom (TLR 2021). Tage – så kallas han genomgående – gjorde en lång resa, politiskt och religiöst. Han gick från socialist till konservativ, från ateist till utövande muslim. 

Född 1909 som så kallat oäkta barn blev han överlämnad till en fosterfamilj och sedan till ännu en. Tage berättade ibland för sin egen familj om en svår barndom och gav uttryck för de känslomässiga sår han bar med sig. 

Tage var läsbegåvad och tog sig fram till doktorsgraden, då han disputerade för Herbert Tingsten på en avhandling om den tidiga fackföreningsrörelsen. Raskt anställdes han som chef för Arbetarrörelsens arkiv, en befattning han innehade i ett kvartssekel. 

Vid denna tid stod han på den reformistiska socialismens grund efter att i ungdomen ha hyllat de kommunistiska idealen. Under 1930- och 40-talen tillhörde Tage och makan Vera den kulturradikala strömningen inom arbetarrörelsen. 

Men mot slutet av fyrtiotalet började Tage vackla i sin tro på socialdemokratin. Den hade blivit alltför toppstyrd, ansåg han. Fotfolket hade reducerats till konsumenter. Dylika tankar framförde han i sin bok Efter Atlantis (1951).

Tomas Lindbom skriver: ”Tage kom att omfatta den linje som drevs av de män i partiet som hade arbetarbakgrund. Han hyllade det stabila, det som var förankrat i myllan, i det naturliga och traditionella.” Här går det att spåra en kontinuitet på djupet under den omvälvande politiska nyorienteringen som skulle ta form längre fram. 

När Efter Atlantis kom ut var reaktionerna blandade från arbetarrörelsens ledande skikt: förvåning, förvirring och avståndstagande. Nu inträdde den stora tystnaden, i vart fall från ett antal av gamla kamrater i ledande ställning. 

Tomas skildrar så ett stilla femtiotal och tecknar fint ett stämningsläge som vi som var med – och som jämnåriga med Tomas – känner igen. Tage höll sig mycket hemma vid läslampan och skaffade sig humanistisk fördjupning. Han hade i slutet av decenniet gjort upp med vänsterns värderingar. I detta tidsskede försökte han intressera förlagen för sitt nya bokmanus som fått titeln Sancho Panzas väderkvarnar (utgiven först fyra år senare 1962). 

En bok han fick i sin hand skulle föra in Tage Lindbom på ett helt nytt och oväntat spår. Den var skriven av Kurt Almqvist och rörde sig på ett metfysiskt, esoteriskt plan. Texten grep Tage djupt. Han insåg samtidigt att innehållet hade förankring i islam. 

Minst sagt chockerande var det för de närmaste, då de insåg att Tage blivit muslim. Tomas återger sina knivskarpa minnen om hur han upptäckte pappan i bön i sovrummet på en orientalisk matta med kalott på huvudet och med lång vit klädnad. Tomas blir nu avtvingad ett strängt löfte om tystnadsplikt. Vi ska komma ihåg att det svenska samhället i början av sextiotalet var utpräglat homogent. Att byta livsåskådning ansågs misstänkt, att övergå till islam i det närmast otänkbart. Kanske Tage också tänkte på att ett offentliggörande skulle skada den livsuppgift han bestämt sig för: att bli en banérförare för den samhällssyn han hittat, konservatismen. 

Han drev ståndpunkten att Människan tagit Guds plats. ”Människoriket” hade ersatt Guds rike. Vi anar att Tage Lindbom därmed inte kunde finna sig till rätta i de kristna samfunden, då de nu, enligt hans mening, hade spårat in på alldeles fel väg.  

I slutet av sin bok reflekterar Tomas Lindbom över pappans hållningar i olika samhällsfrågor, hans profetiska blick vid många tillfällen och tycker sig se att mycket angår människor som lever idag. Konformismen inom socialismen och liberalismen tar upp allt syre och motar ut sina fiender. Dialog enligt modernismens förespråkare är uteslutet med extremister. Med det begreppet avses företrädare för nationalism, kulturkonservatism, moralkonservatism, naturrätt och klassisk religiositet. 

Tage Lindbom är obekväm. Han utmanar sina läsare som lite till mans bär på ett liberalt / socialistiskt grundackord. Hans påstående att västerlandets kris framför allt är en andlig kris upprör det också.

Tomas Lindbom, som nu gett så generöst av sig själv och av sina barndoms- och ungdomsinteriörer, avser att återutge flera av faderns böcker, något som bör hälsas med tacksamhet.

Till sist: Att Tage konverterat till islam är något som mött kritik i vissa kristna kretsar och bland läsare som i övrigt sympatiserar med hans samhällsfilosofi. Tage Lindbom var involverad i en religionsfilosofisk riktning, philosophia perennis, inom den sufiska riktningen av islam men med öppenhet för mystika fromhetsriktningar i de andra världsreligionerna. Tomas skriver att den hade ”föga koppling till de muslimska riktningar som vi i dag läser om”. Men ändå är det för flera svårt, rent av omöjligt att komma förbi Jesu ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”

 

Gunnar Hyltén-Cavallius

Präst emeritus, teol.lic.
förf. till ”Rännil blev till flod: Nätverket kring 68-kyrkan och tidskriften Inter Nos i Lund”

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se