Edward Nordén: Samma talibaner där som här

Edward Nordén. Foto: Eget. Montage
  • Lördag 9 Okt 2021 2021-10-09
E-post 849

Edward Nordén ger sitt perspektiv på de synsätt som borde vara rimliga i ett samhälle som inte bara har världens äldsta tryckfrihetsförordning utan även, när Sverige får definiera sig självt, präglas av normkritik. En normkritik som, visar det sig, i praktiken inte alltid harmonierar med självbilden.

Det har snart gått 10 år sedan den ryska punkgruppen Pussy Riot dömdes till två års fängelse för att ha spelat en hädisk och regimkritisk låt inne i en katedral i Moskva.

Pussy Riot är ett feministiskt konstnärskollektiv med aktivistisk inriktning. Yttrandefrihet och jämställdhet har varit generella teman tillsammans med den ihärdiga kritiken mot den ryska presidenten Vladimir Putin.

Sommaren 2012 dömdes tre av medlemmarna till två års fängelse för huliganism efter att utan kyrkans medgivande ha genomfört ett regimkritiskt performance framför ett altare i Kristus Frälsarens katedral i Moskva i februari. Domaren menade att de drivits av hat och fientlighet mot troende samt att deras framträdande varit blasfemiskt. 

Spelningen i Frälsarkatedralen var enligt bandet själva ett försök att visa kopplingen mellan Putin och ledarna i den rysk-ortodoxa kyrkan. En koppling mellan kyrka och stat som har långa historiska band då den ryskortodoxa kyrkan av samtliga makthavare sedan Peter den Store använts som regimlojalt verktyg att utöka makten över det ryska folket.

Fallet väckte internationell uppmärksamhet och många kulturarbetare, såväl ryska som internationella, ställde sig på Pussy Riots sida och menade att åtalet stred mot yttrandefriheten så som den regleras i FN:s konvention om mänskliga rättigheter.

Att konstnärer går på tvärs med rådande politiska majoriteter, etablissemang, dogmer, religiösa tabun och värdegrunder är inget nytt.

I västvärlden är det tvärtom så att denna funktion betraktas som något som driver utvecklingen framåt. Socialt, ekonomiskt, konstnärligt och vetenskapligt. Det ifrågasättande betraktar vi som något utvecklande. Oavsett om det är Martin Luther, Martin Luther King jr, Simone de Beauvoir eller Marcel Duchamp. Kontroverser och utmanande av etablerade tankar ger en viss friktion.

Intellektuell friktion är inte farligt i ett civiliserat land. Att återkomma till det som en gång skapade en etablerad tanke är tvärtom sunt. Låt vara en religiös tolkning, ett socialt tabu eller en idè om att samhället rämnar om bara enskilda tankar får sägas, spridas eller tänkas. Alla människor tycker att utmanande av etablerade tankar är lite jobbigt och alla samhällen har sina specifika tabun.

Att Ryssland dömer unga feministpunkare till två års fängelse för ”huliganism” och ”blasfemi” upprörde det svenska konstnärsetablissemanget. Det svenska politiska etablissemanget fördömde det. När Afghanistans talibaner river sönder norska barnböcker betraktar vi dem som dårar.

Men när den provokativa konstnären Dan Park döms till fängelse för sina brutna tabun eller när ”Tintin i Kongo” ska rensas ut från bibliotek blir det plötsligt jobbigt. Samma talibaner där som här?

Trots Iron Maiden, Monty Python och decennier av kritik, blasfemi, fri sexualitet och fri debatt levde den svenska konstnären Lars Vilks varje dag som en fånge för sitt verk från 2007 där islam provoceras. Att provokationen inte är i närheten av vad hundratals svenska hårdrocksband uttryckt mot kristendomen spelar ingen roll. 

Den godkända normkritikens censur

 

Att detta sker i Sverige – landet som var först i världen med tryckfriheten (1766) borde ge ett ramaskri. När den kända galleristen Henrik Rönnquist dömdes för att ha ställt ut provokativ konst var den överväldigande majoriteten politiker och konstnärer tysta. Tystast var, och är i regel, de självdefinierat normkritiska. Varför?

Därför att det är ”fel” tabun och ”fel” norm. De mest uttalat normkritiska ställer sig ofta mot de som bryter mot just ”fel” normer.

Istället tar man ofta positioner som upprör ungefär samma grupper som alltid. Inte sällan hyllas skattefinansierad politiskt godkänd konst som upprör ett fåtal pensionärer, konservativa och några Sverigedemokrater.

Ett exempel är menskonsten i Stockholms tunnelbana 2017. Ungefär lika lite punk som ett statligt museum med gratis inträde för medelklassfamiljer. Lagom normkritiskt. Att leta upp de sista konservativa och reta dem med konst betald av deras egna skattepengar. Säker provokation med majoriteten politiker, journalister och etablerade tyckare bakom sig. Men något tabu är det förstås inte.

Vår konstnärliga frihet, provokation och religiösa utmanande krockar med tabut om föreställd rasism. Vissa ges rätt att bli långt mer kränkta än andra med våra tabun. En imam i Sverige tänks klara hädande långt sämre än en rysk kardinal eller en svensk präst.

Att man i Sverige i enlighet med lagskydd och inom ramen för mänskliga rättigheter tillåter konstnärlig yttrandefrihet behöver migranter  från religiösa diktaturer uppenbarligen upplysas om. Dessvärre tycks sväva i denna okunnighet också vanliga Svenssons, kulturetablissemang och politiska makthavare om dessa grundläggande rättigheter.

I Sverige får man tänka fritt, bränna precis vilken bok man vill och ha helt avvikande uppfattningar. Ingen behöver yttrandefriheten för att uttrycka vanliga åsikter. Yttrandefriheten är till för de med avvikande åsikter och avvikande uttryck. Nog borde en så enkel och accepterad sak fungera i Sverige?

Fungerar yttrandefriheten?

 

Så länge konstnären Lars Vilks behövde statligt finansierat personskydd för att undkomma våld och mord så kan man inte påstå att vare sig yttrandefriheten eller den konstnärliga friheten fungerar.

Den fungerar bara där den endast upprör de som ändå inte vill mörda eller misshandla konstnärer. Just nu kan inte polisen garantera säkerheten för den som vill utöva sin grundlagsfästa rättighet. Det är mycket mer allvarligt än vi gör det till.

Om vi hade anpassat oss efter den här inställningen tidigare hade det mesta behövt tystas. Sex Pistols hade dömts för hets mot folkgrupp, Ebba Grön hade behövt livvaktsskydd för hädelse, Carl Johan de Geer hade inte bara bötfällts utan sannolikt även fängslats tillsammans med flertalet komiker, hårdrockare och samhällskritiska konstnärer. Önskvärt? Knappast.

Carl Johan De Geer dömdes i Stockholms rådhusrätt och efter överklagande i Svea Hovrätt till 75 dagsböter à 15 kr för uppvigling och skymfande av svensk och utländsk rikssymbol. Straffet fastställdes i Svea hovrätt den 7 juni 1968 och gick därefter vidare till Högsta domstolen som dock nekade prövningstillstånd. Polisen brände verken då domstolen fastställde att “Litografierna är av sådan beskaffenhet att de skola till förebyggande av vidare brottslighet förverkas”.

En sådan dom skulle vara otänkbar idag men trots det så har inte vare sig lagstiftarna eller staten kunnat löpa linan ut.

Västvärldens signum är, när de får definiera sig själva, yttrandefriheten.

Även förståelsen för frihet som både enskild rättighet och gruppers rättigheter mot en majoritet. Ibland yttras det som svar att ”yttrandefriheten inte ger någon rätt stå oemotsagd”. Så är det förstås.

Men att ”bli emotsagd” är inte synonymt med hot om att bli mördad, misshandlad och skändad för sin konst eller sin åsikt. Sverige går baklänges i utvecklingen av två skäl. Det första är att fler intoleranta människor handgripligen hotar oliktänkande. Det andra är att alldeles för många svenskar hittar på ursäkter åt de som hotar. Inget konstverk, musikstycke eller normkritik provocerar en vuxen, civiliserad människa till våld. En sådan person gör sig själv till ett problem i en demokrat.

Önskar man ett sådant samhälle så finns det olika former av diktaturer till hands att flytta till.

I Sverige ska vi däremot, i teorin, fortsätta att leva som fria, myndiga människor. Något som dessvärre förnekades Lars Vilks vilket borde föranleda en och annan fundering från såväl de som hävdar att de är normkritiska som våra folkvalda.

 

Edward Nordén

Jordbrukare, debattör och aktiv i Medborgerlig Samling

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se