2021 – Ur varje kris en möjlighet

Free image by Geralt on Pixabay
  • Fredag 24 Dec 2021 2021-12-24
E-post 218

Varje tidning eller mediahus brukar runt jul publicera en årskrönika där vi ser tillbaka på året som varit. Denna krönika är inget undantag utan ett försök att samla ihop spillrorna av 2021 och försöka ta sats in i 2022. Efter ett år av motgångar och turbulens i övrigt försöka se på framtiden med ljusare sinne.

2021 har för mig inneburit en tung förlust i Lars Vilks. Även om jag aldrig kommer att kunna påstå att jag stod honom närmast på något sätt så kom vi varandra så pass nära att vi hade kommit långt i vårt partnerskap med ett par konst- och kulturevenemang på ritbordet. Projekt som skulle ha sjösatts under första kvartalet 2022 men som aldrig blev av. Kanske kommer jag en dag kunna genomföra det. Men då inte med Lars Vilks utan för honom istället. Kontakterna är tagna och på något sätt så blev hans död det han alltid sa till sin omgivning:

Ur varje kris en möjlighet.

Konceptet blev bättre på alla vis. Och den självklara centralgestalten Lars Vilks framstår tydligare med den oundvikliga vidareutveckling som blev följden. Om jag nu kan sjösätta det – jag är inte ensam om att besluta om det.

Men jag hade hellre varit utan söndagen den tredje oktober då han omkom i en bilolycka. Vi hade träffats bara veckan innan inom ramen för vårt projekt. En bilolycka där hans livöde ändades på det mest tragiska sätt av alla möjliga avslut. Med sig i graven följde två av hans ofrivilliga ständiga följeslagare, livvakterna. Lars Vilks, och hans ständiga livvakter, lämnade en bottenlös sorg efter sig och i Vilks fall ett tomrum som inte låter sig fyllas med annat än minnet av hans gärning. 

Relaterat: De som ville vara Charlie Hebdo vill inte vara Lars Vilks

Men med hans död har nya vänskaper skapats. Så hans ord går igen. Vänskaper som visar att det i varje kris öppnas en möjlighet.

2021 blev även det mest turbulenta året sedan valet 2014 och det år som avslutade en period med en historiskt svag statsminister. Stefan Löfvens tid i Rosenbad. Hans efterträdare Magdalena Andersson tar över det sämst dukade bordet i modern tid som bara kan jämföras med det bord Ingvar Carlsson tog över efter Carl Bildt 1994.

Löfven lämnar efter sig ett samhälle som drar åt olika håll och där utvecklingen inom kriminalitet och välfärd på ett eller annat sätt kan kopplas ihop med den migrationspolitik, och inte minst integrationspolitik, som han representerade. Ryckigt, aningslöst, ogenomtänkt, känslosåsdränkt, naivt och inte minst motsägelsefullt.

Överraskande sorti

 

Med Löfvens sorti förde dock något positivt med sig för Socialdemokraterna som stod inför att splittras och försvagas ytterligare. Hans avgång kom för de flesta helt överraskande, även för mig, men sett i backspegeln fanns det ett antal svårtydda signaler redan under perioden juni-juli 2021.

Helt plötsligt hörde Stefan Löfvens pressavdelning av sig till DN och meddelade att han och Magdalena Andersson visst kunde ställa upp på en samintervju, en förfrågan som hade kommit flera år tidigare men som inte besvarats. I andra sammanhang under sommaren kom Andersson inte heller att kategoriskt avfärda henne själv som en möjlig efterträdare. Otydlighet hade ersatt hennes tidigare kategoriska nej. 

Det finns även fler tecken på att något dramatiskt skett i Socialdemokraternas absoluta ledning under försommaren. Något som gjorde ett partiledarskifte akut och nödvändigt för att hålla ihop partiet. Det som kan sägas styrka detta är den oerhört snabba nomineringsprocessen efter att Löfven kastat in handduken.

Löfven meddelade sin avgång i absolut sista stund inför Socialdemokraternas partikongress. Tre månader innan, vid hans sommartal på Runö meddelade han att han inte kandiderade till en period till. Beslutet, sades det, hade arbetats fram och hållits i en trång krets och att den var trång vittnar ett antal andra detaljer om. I preludiet till den där dagen på Runö när Löfven lämnade in finns andra detaljer men dessa är för känsliga att beskriva då det skulle röja några av mina bästa källor.

Huvuddelen av det Verkställande utskottet hade dessutom varit helt omedvetna fram tills samma morgon. Inte ens Anders Ygeman, ordinarie ledamot i VU och ordförande för det inflytelserika Stockholms Arbetarekommun, tycks ha varit informerad eftersom han inte var närvarande i publiken vid sommartalet. Trots att det hölls bara några mil från där han befann sig.

Sedan skedde allt snabbt och slag i slag. Det första partidistrikt som sedan kommunicerade sitt stöd för Magdalena Andersson var Skåne-distriktet och Morgan Johansson. Endast några dagar efter att hon kommunicerat att hon stod till förfogande kommunicerade Johansson sitt stöd vartefter nomineringen kom i formella termer någon vecka efteråt. Skåne och Stockholms Läns partidistrikt har av tradition i praktiken varit två olika partier och mer eller mindre avskytt varandra sedan urminnes tider. Signalen till resten av partiet var tydlig – att partiet samlats och efter att Skåne fattat sitt beslut var nomineringsprocessen i praktiken klar. 

Efter det föll alla andra partidistrikt in bakom Andersson som till slut valdes till ordförande och något senare, efter en något kaotisk voteringsordning i riksdagen som ramades in av den vanliga kak-bonanzan hos talmannen, även till statsmininster. Men då utan Miljöpartiet som numera endast sörjs av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och Reformisterna. De senare kunde Magdalena Anderssons stödtrupper knäcka vid kongressen genom att göra en stadgeändring som i formella termer kommer begränsa deras inflytande radikalt.

Ur varje kris en möjlighet

 

Idag står Magdalena Andersson och hennes side-kick Mikael Damberg vid det sämst dukade bordet sedan 1994 men även ur detta finns en möjlighet. Läget är så illa inom främst energiområdet att hon och Damberg måste ta till alla medel för att hejda och vända utvecklingen. Insikten om det allvarliga läget delas sannolikt av samtliga riksdagspartier, utom möjligen Miljöpartiet som lever i sin egen verklighet.

Relaterat: Elkrisen regeringens ödesfråga

Med det allvarliga läget behöver hon inte justera eventuella förslag nämnvärt för att trumfa igenom dessa i riksdagen så länge de är rimligt genomarbetade. Ur varje kris en möjlighet.

Ett sådant förslag skulle kunna vara att återuppta forskningen kring kärnteknik i bredare termer. Denna forskning förbjöds av regeringen Carlsson genom den så kallade Tankeförbudslagen.

Tankeförbudslagen

Tankeförbudet, eller "tankeförbudet om kärnkraft", syftar på en svensk lag som infördes efter Tjernobylolyckan 1986 av Regeringen Carlsson II under Birgitta Dahls tid som ansvarig minister för energi- och miljöfrågorna. Lagen innebar att det blev olagligt att förbereda uppförandet av en kärnreaktor i Sverige, utöver det förbud som infördes mot själva uppförandet.

I lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet fanns en 6 § som från 1 februari 1987 löd: "Ingen får utarbeta konstruktionsritningar, beräkna kostnader, beställa utrustning eller vidta andra sådana förberedande åtgärder i syfte att inom landet uppföra en kärnkraftsreaktor.

Lagen upphävdes av regeringen Persson 2006.

För Andersson har möjlighet att genom statlig-privat samverkan ta sådana initiativ och därmed skicka signaler till industrin att man inte utesluter kärnkraft i framtiden och då den fjärde generationen. Den teknik som kan använda sig av dagens kärnkraftsavfall.

Sådana initiativ har skett tidigare. Bland annat är AXE-växlarna, de som byggde Ericsson till ett globalt ledande IT-företag ett sådant resultat där staten via Televerket gick in som som forskningspartner när Ericsson utvecklade nästa generations telekomteknik. Mikael Damberg har som näringsminister upprepat detta när han möjliggjorde för Chalmers att gå in som forskningspartner till Volvo för de nya testanläggningar för fordonsteknik i Västra Götaland.

Det finns med andra ord möjligheter för Andersson. Trots att hon har regeringsföreträdare med sig som Annika Strandhäll (som hon rekryterat själv av någon konstig anledning). 

Strandhäll är explicit motståndare mot alla initiativ som skulle inkludera kärnkraft för framtiden. Hon har tydligt kommunicerat att hon aktivt kommer motarbeta varje sådant initiativ som miljöminister. Det finns även en hel del att säga om energiminister Khashayar Farmanbar (S) som ger i mina ögon ett nära debilt och oförstående intryck i media. Farmanbar ser ut att vara endast marginellt bättre än hans företrädare Ibrahim Baylan som i sin tur ansvarade för energiöverenskommelsen 2016. En överenskommelse som idag fått som effekt att 1 700 små vattenkraftverk rivs mitt under en pågående energikris.

Energiöverenskommelsen kan sägas sammanfatta Ibrahim Baylans politiska gärning och testamente. Det han, med Stefan Löfvens välsignelse lämnade efter sig är det vi har att hantera idag.

Baylan fick som bekant gå. Även om han själv kommunicerat något annat så stod det på ett tidigt stadium klart att Bayalans tid som politiker på toppnivå var över den dag som Magdalena Andersson kommunicerade att hon stod till partiets förfogande som ordförande och statsministerkandidat.

De närmaste månaderna får visa om Farmanbar är en marginellt bättre klon av Ibrahim Baylan eller om han har några kvaliteter alls som minister.

Relaterat: Pladdermakare göre sig icke besvär

På Magdalena Anderssons minuskonto måste det oundvikligen och redan nu föras att hon inte ser ut att vare sig ha förstått eller agerat mot det hot som islamism utgör för det svenska samhället. En islamism, i grunden en mix av postmarxism och fascism, som växt sig stark inom socialdemokraterna. Tvärtom ser dessa krafter ut att mobilisera och organisera sig bättre inför valet 2022. Både inom partiet och i form av etableringen i olika förvaltningsmyndigheter och frivilligorganisationer.

Tillsvidare måste det dock bedömas att hon är i lika stor utsträckning en medlöpare och möjliggörare som sin företrädare var då det inte skickats ut några signaler som tyder på ett annat förhållningssätt.

Och för oppositionens vidkommande? Det är idag relevant att ställa sig frågan om det finns en opposition. En historiskt svag oppositionsledare lyser med sin frånvaro samtidigt som Liberalerna riskerar att falla ur riksdagen. Skulle så ske kommer oppositionen ha gott om tid, fyra år, på sig att fundera på hur de skall hantera den krisen. Idag finns det dessvärre ingenting som för närvarande tyder på att oppositionen har lyckats identifiera några möjligheter. Frågan är om de ens insett att de befinner sig i en kris men det är nog att begära för mycket.

En sådan möjlighet skulle vara, för att undvika att Liberalerna åker ur riksdagen, att Liberalerna tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna bildar en gemensam valplattform med gemensam valsedel för att rädda några av de röster som annars skulle hamna i papperskorgen.

2021 blev krisernas år. Men samtidigt så formulerar Lars Vilks det bäst av alla, ord som kommer leva kvar länge:

Ur varje kris en möjlighet.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se