Kulturministerns reaktioner mänskliga. Men är de så eftersträvansvärda?

Johan Westerholm. Illustration: Lars Vilks 2020 (rondellhunden längst ner till vänster)
  • Lördag 4 Dec 2021 2021-12-04
E-post 220

Reaktionerna på kulturminister Jeanett Gustafsdotters (S) inledande tankar om att utreda gangsterrapens effekter blev kraftiga. Samma tankar och reaktioner över konstnärliga uttryck som återfinns i andra partier, även Sverigedemokraterna, när det inte passar de egna aktuella preferenserna.

En reptilreflex som hon givit uttryck för tidigare i en annan kontext. Detta aktualiserar något av det arv som Lars Vilks lämnade efter sig till oss att reflektera över. Hur mycket monokultur vi är och hur mycket kulturell och demokratisk mångfald som vi egentligen klarar av.

Det är inte fel att säga att Rondellhunden är större än både Lars Vilks och Profeten Muhammed. För de teser, som finns återgivna i hans och annan forskning, som låg bakom adresserar något djupt mänskligt. Något som vi har svårt att acceptera.

Gangsterrappen kom under veckan först på tal apropå statsminister Magdalena Anderssons (S) uttalande om att alla statsråd ska hjälpas åt för att bekämpa gängbrottsligheten. Tidigare har Sverigedemokraterna uppmanat Brottsförebyggande rådet att utreda huruvida gangsterrap är skadligt.

Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) vill inte längre tillsätta en utredning för att undersöka om gangsterrap leder till brottslighet efter veckans protester. Kravet på att utreda gansterrap är tramsig signalpolitik ansåg bland annat Anders Lindberg, Aftonbladets ledarredaktör. Och att stämpla viss konst som skadlig har mycket lite att göra med arbetarrörelsens kultursyn menade han vidare.

Lindberg naglar, bedömer jag det som, fast något av det som kan vara ett grunddrag hos Gustafsdotter. Lindberg menar att.

I skrivande stund håller kulturministern efter bästa förmåga på att trassla sig ur sina uttalanden men tyvärr säger det ganska mycket om de politiska reflexerna.

Men det är inte politiska reflexer som Gustafsdotter ger exempel på. Det är hennes egna. Och de är djupt mänskliga och finns hos de flesta, inklusive Aftonbladets redaktionsmedlemmar samt även hos antagonisterna i Sverigedemokraterna. 

Kanske inte  är det så eftersträvansvärda men egenskaper, men de återfinns hos de flesta av oss. Och det är det som då gör det ännu intressantare att följa henne som minister. Samt, inte minst, det är reflexer som inte är helt ovanliga i flera kluster.

Gustafsdotter agerade som VD för Tidningsutgivarna för ha ett möte med moderaternas partiledare angående riksdagsledamoten Hanif Bali om den senares symbolspråk på sociala medier. Bali framträdde i olika memes beväpnad och med ett symbolspråk som ledde tankarna till olika amerikanska action-filmer. Gustafsson menade att detta symbolspråk var polariserande och kunde leda till olika former av våldsyttringar.

En intervention som borde vara helt otänkbar i en demokrati med tydliga gränser mellan media och politik. Ingen media skulle omvänt acceptera en politisk intervention på hur media framställer ett partis politik eller om politiken försöker påverka nyhetsvärdering eller programinnehåll. Lika lite som en minister ska agera för att förbjuda ett konstnärligt uttryck.

Yttrandefrihet går i bägge riktningar vilket Gustafsdotter kommer behöva påminnas om och som Lindberg nu belyser från sin position.

Ett kluster av åsikter 

 

För i detta kluster av åsikter finns bland annat samhällsdebattören, journalisten, författaren och prästen Helle Klein. Klein är tidigare ledarredaktör för Aftonbladet och en av Lindbergs företrädare. Klein drev tillsammans med Jeanett Gustafsdotter fram tills den senare blev utsedd till kulturminister podden ”Ord och mod” om näthat. Och även om podden endast hann sändas vid tre tillfällen innan Gustafsdotter blev minister ger det en ledtråd till vilket åsiktskluster som Gustafsdotter kan sägas ingå i eller är representativ för.

Klein tillhörde de som kraftigast av alla markerade mot den svenske ambassadörens avståndstagande från Aftonbladets publicering av Donald Boströms reportage om organstölder som genomfördes av den israeliske arméläkaren nn. Det hela en sorglig historia som visade sig vara sann men utan de politiska kopplingar som senare implicerades. Men Kleins besked var att varje intervention i den svenska yttrandfriheten är förkastlig.

Men ungefär samtidigt menade Klein i en ledare (nu borttagen från nätet) i Aftonbladet att konstnären Lars Vilks konst, utan att för den del gå närmare in på Vilks forskning i konstvetenskap, att Aftonbladets motiv för att inte publicera Vilks Rondellhund är att

”Bilderna framställer Muhammed som terrorist och som en osympatisk och farlig person. De träffar inte bara den religiösa muslimen utan de flesta muslimer både här i Europa och i den islamska världen”.

En rimlig slutsats av det resonemanget i en bredare kontext är att yttrandefriheten är relativ de egna åsikterna och den egna förmågan att ta till sig konst, kultur och argument.

Att det man förstår och sympatiserar med kan sägas vara grundlagsskyddat men det som inte den enskilde opinionsbildaren förstår, inte kan ta till sig eller respektera att det kan finnas en annan konstärlig idé bakom är förkastligt. Och därmed, vilket citatet i ledartexten ovan implicerar, skall begränsas eller förbjudas.

Arvet efter Vilks

 

En av Vilks idéer bakom Rondellhunden, som han i varje fall gav uttryck för i våra samtal, var att kultur och demokrati mår bra av en mångfald av idéer och åsikter som bryts mot varandra men att människan i gemen endast klarar av monokulturer. Vilks öde blev till slut bekräftelsen av att denna, en av hans teser, är korrekt. 

En problematisering som Klein inte då, och fortfarande inte som det ser ut, tycks kunna ta till sig.

Och att i slutändan så är Gustafsdotters spontana reaktion inför gangsterrap nära den som Sverigedemokraterna representerar. Att vilja utreda  olika konstnärliga uttryck på olika sätt eller utreda kopplingarna till oönskade reaktioner. För att senare kunna begränsa dessa. Gustafsdotter har tidigare varit i den häraden när hon ville ha ”samtal” med moderaternas partiledning om Hanif Balis memes.

Att förbjuda gangsterrap är sannolikt inte vägen framåt. Men att ge dömda våldsbrottslingar en offentligt finansierad arena för att föra vidare sitt budskap är en annan diskussion om vi nu ska försöka bryta ner det något.

Men reaktionerna i varje sådant tillfälle de uppstått, som med Gustafsdotters spontana reaktioner de senaste åren kring Bali och för den delen nu om gangsterrap är smärtsamt lika och mår bra av att både granskas och kritiseras vilket Anders Lindberg öppnat för.

För annars är vi inget annat än just det som Vilks pekade på och lämnade efter sig.

En monokultur. Där endast vissa kulturella begrepp kan godkännas och andra ska förkastas, förbannas, brännmärkas och i förlängningen förbjudas. Helt i strid mot det universella. Den universella mänskliga rätten att gestalta, kritisera, häckla, håna och granska makten, maktens symboler och olika begrepp.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se