Hedersmordet på Fadime – Tjugo år senare

Fadime Sahindals grav i Uppsala, Bam Björling. Foto: Wikipedia/Privat
  • Fredag 21 Jan 2022 2022-01-21
E-post 1038

Bam Björling var arrangör för det seminarium i riksdagen där Fadime Sahindal blev känd för en bredare allmänhet och stod Fadime nära ända till hennes död. Ledarsidorna kan idag på årsdagen av mordet på Fadime presentera Bam Björlings egen berättelse från insidan. En berättelse full av våld, hot, hat och svek samt inte minst historieförfalskning.

” Ta väl hand om min berättelse. Jag berättar för att hjälpa flickor som kommer efter mig i samma situation”. 

Ungefär så föll Fadimes ord till mig när vi talade om den inspelning jag gjort när hon deltog som hemlig talare vid den konferens den 21 november 2001 som kom att kallas Fadime-seminariet i efterhand. Vi visste båda att risken för att hennes röst skulle upphöra var stor. Jag var ytterst ansvarig för konferensen, som hölls i Gamla Riksdagshusets andrakammarsal och hade sett till att vi hade egna säkerhetsarrangemang för Fadime trots att endast några få visste att hon skulle komma och tala.

Idag, tjugo år efter att Fadime mördades av sin far för familjens och släktens heder, gör jag bedömningen att det är dags att beskriva konferensen. Och att sätta in konferensen i sitt samtida sammanhang, kunskap, åtgärder, hot och hinder samt allt annat som kom att kringgärda den. 

Fadime Sahindal

Fadime Şahindal (2 april 1975 - 21 januari 2002) mördades i ett hedersrelaterat mord i Uppsala. 

Fadern mördade henne eftersom hon inte bara brutit mot familjens hederskoder utan även uttalat sig offentligt om hederskulturen. Hennes far dömdes för mordet till livstids fängelse.

Fadern släpptes ur fängelse 2018 efter att ha fått sitt straff tidsbestämt tre år tidigare. Han är mantalsskriven på en ort i Mellansverige men lever idag i Turkiet där han gift om sig med en yngre kvinna.

Varför är det viktigt att skildra historien? ”Backwards to the Future” var titeln på ett plenar-tal jag höll vid FN konferensen i Beijing 1995. Mitt budskap då som nu är: för att kunna välja de klokaste och effektivaste vägarna och strategierna kortsiktigt och långsiktigt förändring/förbättring, är det nödvändigt att känna till historien och förhålla sig till denna. Och då är det givetvis 1) nödvändigt att fakta är korrekta och 2) en förutsättning att de som arbetar med förändring bemödar sig med att sätta sig in i tidigare erfarenheter och kunskaper. 

Det är så vi alla tolkar verkligheten och skapar redskap och verktyg att förstå och förändra vår nutid och framtid. 

Det är min förhoppning nu, tjugo år efter mordet på Fadime och när statsministern i sin regeringsförklaring betonar kamp mot hedersrelaterat våld (HRV), att alla ansvariga och engagerade lär av historien för att nu stoppa att så många flickor, pojkar och kvinnor i Sverige tvingas leva under hederskulturens ofattbara förtryck. 

En kultur, som idag tillåts av och i många fall stödjs av stat och kommun, som varje dag skapar begränsningar av unga människors liv, hot, våld, förtal och mord. Då är det nödvändigt att använda all befintlig erfarenhet och kunskap.

Tidsandan vid tiden för mordet på Fadime

 

Seminariet som har kommit att kallas ”Fadime-seminariet” eller när ”Fadime talade i riksdagen” hade i verkligheten titeln ”Integration på vems villkor?”. Det hölls i Gamla riksdagshuset och anordnades, som ett av flera seminarier i ett samarbete  med namnet ”Våld mot kvinnor”, som genomfördes av en grupp med sju intresseorganisationer. (Rädda Barnen, RFSU, Föreningens för Utvecklingsfrågor, UNIFEM, Forum Syd och Kvinnoforum.)  Just detta seminarium föreslog och ansvarade Stiftelsen Kvinnoforum för. 

Men vägen dit var inte självklar. Inledningsvis ifrågasattes Kvinnoforums förslag att ta upp hedersrelaterat våld av flera i samarbetet.

Argumenten mot att inkludera hedervåldsbegreppet var många. Argument framfördes som till exempel att det var främlingsfientligt, att allt våld är samma typ av våld och därför inte behöver ett eget seminarium, att det är känsligt för oss som arbetar med invandrargrupper osv. Till slut fick Kvinnoforum igenom sitt seminarium förutsatt att den föreslagna titeln ”Arbete mot hedersrelaterat våld” ändrades. 

Att beskriva detta initiala motstånd är för att ge en bild av hur tidsandan var. Även engagerade organisationer var tveksamma till att synliggöra och arbeta mot hedersrelaterat våld. Det fanns en påtaglig rädsla att bli betraktad och utpekad som främlingsfientlig. Den rädslan har fortsatt att prägla arbetet mot hedersrelaterat våld under de tjugo år som har gått sedan Fadime Sahindal mördades av sin far. 

Ytterligare en beskrivning av tidsandan är reaktionerna då 15-åriga Sara mördades av sin bror och kusin i Umeå några år tidigare, 1996, i Umeå. Oviljan att benämna och synliggöra detta hedersbrott var genomgående. Kunskapen i stort sett obefintlig bland media, forskare och svenska humanitära organisationer, ansvariga myndigheter med flera. 

I början av 1997 anordnade Kvinnoforum tillsammans med 25 invandraorganisationer för kvinnor en manifestation på Hötorget, Stockholm mot hedersvåld och för att hedra Sara. Kvinnoforum bjöd in alla verksamheter som arbetade med humanistiska frågor som mänskliga rättigheter, kvinnofrågor, demokrati, integration och annat som vi kände till.

Strax efter manifestationen blev jag, som chef för Kvinnoforum, uppkallad till regeringskansliet och uppmanad att inte bidra till att öka främlingsfientlighet. (det var varken första eller sista gången som regeringskansliet ansåg att de skulle ingripa i Kvinnoforums verksamhet).

Detta trots att vi i manifestationen var ytterst noga med att samtidigt säga: ” Nej till hedersmord” och ”Nej till främlingsfientlighet”. 

En vardag med anklagelser och hot

 

De få, som aktivt tog upp och synliggjorde det hedersrelaterade våldet vid denna tid anklagades och smutskastades strukturerat och metodiskt. Två exempel både var och är de kunniga S-politikerna Nalin Pekul och Carina Hägg. Båda med starkt civilkurage. Det har båda betalat ett högt pris för sin kamp mot HRV vilket inneburit att de tvingats bort från uppdrag samt ha polisbeskydd som några exempel. Dessa har ständigt behövt att ha en färdigpackad väska stående i hallen. En “grab-bag” endast med det mest nödvändiga. Redo för flykt.

Sedan dess har metoderna att förtala, på olika sätt sätta i klandervärd dager och stoppa de som arbetar mot HRV blivit än skarpare genom att sprida rykten, medverka till uthängning på sociala medier och åtal för förment förtal, hot mot personerna ifråga men även deras familjer med anhöriga har inkluderats. 

Några veckor efter manifestationen 1997 på Hötorget tog några män, från ett land med hederskultur, kontakt med mig på Kvinnoforum och bad att få ha möten i våra lokaler i centrala Stockholm. De hade bildat nätverket ”Pappor och bröder mot hedersvåld”. Efter några månader tvingades de sluta sin verksamhet efter det att de utsatts för allvarliga hot, trakasserier och våld från landsmän. Bland annat hade de yngsta, två tonårspojkar, fått sina händer krossade. 

Något senare startade Dialogprojektet inom Rädda Barnen, som drevs av Nicklas Kelemen och Vidar Vetterfalk för att just nå och arbeta med männen i HRV-kulturer. 

Samtidigt började flera t ex de tidigare nämnda S politikerna lyfta HRV-frågor. Trots att ministrarna Margareta Winberg (S) och Mona Sahlin (då jämställdhetsminister, S) förklarade att våld inte är kulturellt betingat i Dagens Nyheter i december 2000. 

Till skillnad från dessa ministrar fanns det många yrkesgrupper som i sin vardagsverklighet mötte de som utsattes för just kulturellt betingat hedersförtryck och hedersvåld. Kvinnoforum kontaktades av polisdistrikt och enskilda poliser, socialsekreterare, lärare med flera som i sitt arbete ville ha råd om hur de skulle hjälpa framförallt flickor som tvingades leva på helt andra villkor än sina bröder och andra elever. 

Dessa fick t.ex inte vara med på vissa lektioner, inte prata med pojkar, inte delta i fritidsaktiviteter, vara borta från skolan långa perioder och komma åter med synliga skador. Det ledde till att Kvinnoforum intensifierade arbetet med HRV också utåt genom utbildningar för rättsväsende, kommuner m.m.

Inom Kvinnoforums Tjejhus Xist hade vi verksamheter sedan 1996, där flickor från HRV-kulturer fick lov av sina familjer att delta. I dessa verksamheter mötte vi många uttryck av stark hederskultur. 

Bland annat hade vi några mycket allvarliga incidenter när familjerna upptäckte/antog att deras döttrar brutit mot deras hedersnormer. Det ledde till att vi började förstå det som för de flesta av oss är omöjligt att förstå. 

De avgrundsdjupa skillnaderna mellan hur flickor lever i Sverige idag. 

Vi visste mycket om HRV men hade ändå inte förstått att vi inte förstått. Till exempel att när en 15 årig flicka får gå med jämnåriga svenska flickor tre kvarter från Xist Tjejhus till Hötorget i en timme, så har hon skadat familjens heder. Skadat den så allvarligt att släktingar boende i Tyskland kräver att familjens heder ska räddas genom att den lilla flickan dödas. Jag glömmer aldrig samtalen jag hade med flickans utökade familj, när de först skrek och anklagade oss för att ha bidragit till att göra deras dotter till en svensk hora. För att sedan förklara för mig hur de skulle agera för att skydda familjens och klanens heder.

Detta ger en ännu tydligare bild av HRV-problemet. Att det spänner över nationsgränser i flera fall och inte bara är isolerat till en familj eller klan i Sverige.

Kvinnoforum drev också en ungdomsmottagning där arbetet med könsstympade flickor utfördes i de tysta av en kvinnlig somalisk läkare. Både hon och Kvinnoforums ledning blev efter en tid utsatta för hot som ledde till att hon inte kunde fortsätta. 

Historien förfalskas

 

Idag gör de flesta gällande att Fadime Sahindal var offentligt inbjuden och presenterad som talare vid seminariet i riksdagen. Detta är en direkt vanställning av det faktiska sakläget.

Fadime var INTE inbjuden av riksdagen för att tala med eller inför riksdagens politiker även om det nu i tjugo år påståtts något annat från de som inte var närvarande.

Med de erfarenheter vi hade då ledde det speciella förberedelser inför seminariet den 21 november 2021. Där deltog Fadime som hemlig talare. Skälet till att Fadime valde att delta var att bland annat jag hade kontakt med Fadime. Både Kvinnoforum och Fadime gjorde bedömningen att det var för riskabelt att hon syntes i programmet. Vi var högst fem personer som visste att Fadime skulle tala vid seminariet.  Kvinnoforum såg också till att vi hade egen säkerhet kring Fadime.  Det var närmare 350 personer som anmälde sig till seminariet och med hjälp av extra stolar fick c:a 285 personer plats under dagen. 

När det skrivs och talas om vårt seminarium, framställs det som att Fadime talade till politiker i riksdagen. 

Tyvärr var det inte fallet. 

Frågan är varför de flesta journalister och också flera organisationer, som arbetar mot HRV, väljer att framställa det som om det var politiker som var så engagerade att de bjöd in Fadime som talare. Även flertal politiker förfalskar fakta och påstår att Fadime talade i Riksdagen och/eller till Riksdagen. Ett exempel är Erik Ullenhag, L, som under sin tid som integrationsminister skriver i SvD 2013-07-23 att

”Ett par månader efter talet till riksdagen var Fadime död, mördad av sin egen familj.”

Är de så dåligt pålästa eller finns det en tanke med att förvanska historien och få riksdagspolitiker att framstå som engagerade i HRV-problemen?  Fadime talade inte till riksdagens förtroendevalda. Hon hade smugglats in för att tala på ett seminarium som var öppet för allmänheten.

Genom åren har jag i olika sammanhang hört riksdagspolitiker nämna när Fadime talade för dem i riksdagen. Så sent som häromveckan skrev en riksdagspolitiker att hon varit inbjuden talare vid ”Fadime seminariet”.  Jag som hade yttersta ansvaret vet att hon varken var talare eller påtänkt som talare. Lite vårdslöst uttalande kan tyckas eftersom programmet finns publicerat.  

Det jag sade inledningsvis om nödvändigheten att kunna historien och att inte förfalska fakta gäller oss alla. Som sociolog, som arbetar med strategier för förändring på samhälls- och individnivå, vet jag att det är ytterst riskabelt att förfalska historien och fakta. Förutom att det är ohederligt är det en ytterst riskabel strategi. 

Red:s anmärkning Medveten omedvetenhet - minnet som sviker

I den dokumentär om Fadime som sändes under veckan framställer bland annat Mona Sahlin det som om hon var närvarande vid seminariet. Detta stämmer inte.

Fadime Sahindal gick upp i talarstolen klockan 09:15 för att hålla sitt anförande. Mona Sahlin, politiskt ansvarig för frågan, anlände till andrakammarsalen först i anslutning till sitt eget anförande som började klockan 13:00.

Sahlin fick del av talet först i efterhand genom Fadimes väninna Malin Ström. Vad det är för mekanism hos Sahlin med flera med makt och möjlighet att påverka att skriva om historien medvetet omedvetet eller omedvetet medvetet är en annan fråga.

Denna form av omedvetet medveten eller medvetet omedveten historierevisionism förstärks av personer som bland annat Erik Ullenhag som påstått att Sahindal talade inför riksdagen vilket inte heller det stämmer.

Ointresse och motstånd bland politiker

 

I stort sett alla politiker var ointresserade av frågan vid tiden för mordet på Fadime. Vi ansvariga intresseorganisationer hade fått tillgång till Gamla riksdagshuset genom att vi samarbetade med några få engagerade riksdagspolitiker, framförallt Carina Hägg (S). De politiker som deltog i seminariet var en politiker från varje riksdagsparti som var inbjudna att delta i en plenar diskussion, som jag ledde.

Likaså var dåvarande jämställdhetsministern Mona Sahlin närvarande en kort stund för att delta i en programpunkt. Jag hade föreslagit ministern att hon skulle kunna möta Fadime för ett eget samtal. Det hade ministern inte tid med. De övriga politikerna var Carina Hägg (S), Inger René (M), Ulla Hoffman (V), Magda Ayoub (KD), Helena Bergholtz (Fp/L), Marianne Andersson (C) och Ewa Larsson (Mp). Deltagande politiker utgjorde endast en handfull av de 285 deltagarna (eventuellt kan det finnas  ytterligare någon mer politiker bland deltagarna men som då inte uppgivet sin politikerroll). 

Det fanns då, som fortfarande, starkt motstånd bland flertal politiker inom alla partier när det gällde/gäller att synliggöra och bekämpa hedersvåld. Det fanns inom de flesta riksdagspartierna ett fåtal politiker som var både kunniga och engagerade och som vi samverkade med. Det var inte helt enkelt för dem att agera synligt. Inför vår debatt var önskemålet/kravet från flera av politikerna att HRV, som term, inte skulle användas i rubriken för plenar diskussionen. 

Under politikerdebatten ställde jag frågan till var och en av politikerna om vad de ansåg var de viktigaste åtgärderna att prioritera. De förslag som fördes fram hade framförallt fokus på offren. Politikerna tog fram åtgärder för att stoppas HRV utan att synliggöra orsakerna till hederskultur och de grupper som utövar och sprider HRV i Sverige.

Fortfarande idag är resurserna frän såväl staten som civila samhället i första hand inriktat på de som drabbas av hedersförtrycket. Självklart är det av goda. Dock inriktas arbetet sällan på att stoppa de verksamheter som sprider HRV i Sverige. 

Hoten från invandrarverksamheter

 

Min kontakt med Fadime fortsatte också efter seminariet. Bland annat arrangerade jag så att hon skulle kunna ha kontakt med några av våra afrikanska samarbetsorganisationer när hon kommande vår skulle göra praktik i Kenya. Vi pratade förstås också om våra reaktioner efter vårt seminarium. Både avseenden hoten hon, Kvinnoforum och jag personligen fick ta emot men också alla positiva reaktioner, inte minst från invandrarkvinnors nätverk. Men också hoten från flera invandrarorganisationer.

Fadime berättade inte bara om familjens förföljelse utan också om hur flera föreningar tog kontakt med henne och försökte få henne att vara tyst. Hon fick många hot och hon berättade t.ex om hur hennes lillasyster uppmanades av en representant för Sveriges Unga Muslimer att kalla henne förfärliga saker. 

Red:s anmärkning Sveriges Unga Muslimer

Sveriges Unga Muslimer är sedan 2021 upplöst då föreningen förlorat rätten till statsbidrag eftersom de inte uppfyllde svenska demokratikriterier.

Sveriges Unga Muslimer ådömdes i Förvaltningsöverdomstolen i en dom som vunnit laga kraft att återbetala statsbidrag om 1,6 miljoner kronor. Så har inte skett och föreningen existerar inte heller längre.

Detta blev Fadime sårad av. De föreningar som hon nämnde att hon var kritisk mot eller rädd för var utöver Svenska Unga Muslimeräven Kurdiska Riksföreningen. Fadime var noga att framhålla att det som gjorde att hon skadade familjens heder inte bara var att hon tidigare haft en svensk pojkvän utan för att hon mot familjens vilja studerade vidare.

Fadime talade också om hur hopplöst det var för henne att inte bli trodd på när hon försökte få hjälp av socialtjänst. Fadime nämnde ofta att de som till slut, inte när hon först sökte få hjälp, lyssnade och förstod och som tog ansvar var polisen. De höll kontakt och gjorde riskbedömningar. 

Socialtjänstens bemötande som sannolikt måste berott på okunskap stämmer helt med Kvinnoforums erfarenheter när vi t ex tog kontakt med Stockholms socialförvaltning angående flickor i Xist-verksamheten. En okunskap eller brist på insikt som även var dominerande på den politiska nivån. Dåvarande socialborgarrådet Kristina Ohlin (M) informerade mig om att flickorna hittade på för att på så vis få tillgång till egen lägenhet. Tyvärr möter jag fortfarande starkt ovilja och okunskap hos socialförvaltningar. Men också en starkt rädsla.

Men allt var inte mörker även om det kanske tycks ha varit det.

Fadime var också rolig och skämtade med svart humor om allvarliga saker t ex att hon tänkte bli singelkvinna resten av livet, eftersom hon aldrig skulle kunna ha en pojkvän med tanke på vad som hände med Patrik (hennes pojkvän, som oförklarligt dog i en singelolycka). Humorn och engagemanget i andras situation vitsordas av hennes väninna Malin Ström, den väninna som hon skulle bo hos dagen för tjugo år sedan.

Vi pratade också om vad hon ville göra längre fram. Hon frågade mycket om t ex hur det var att gå forskarutbildning. Och att på sikt ville hon vara med i Kvinnoforums EU projekt mot hederskultur och könsstympning.

På grund av att ansvariga inte tagit HRV på allvar och gett Fadime det stöd hon hade rätt till, berövades hon möjligheten att fullfölja sina planer.

Fadimes kärlek till familjen gjorde hedersmordet möjligt

 

Sista gången vi talades vid var några dagar innan hon mördades. Då berättade hon att hon skulle resa till Uppsala och bo hos sin bästa vän Malin Ström. Det hade hon gjort i det tysta flera gånger tidigare. Nu berättade hon att hon ville säga adjö till sin syster Songul innan resan till Kenya. Och också kanske träffa mamma. Jag frågade om hon verkligen skulle ta den risken. Och hon svarade

”Jag älskar mamma, så jag vill träffa henne innan jag åker”.

Efter en stunds tystnad sade hon ”jag älskar pappa med”.  Jag funderade på att ringa till Malin Ström, eftersom jag visste att förföljelsen ökade med närheten till familjen.  Jag kände inte Malin Ström då så jag ringde inte. 

Tidigt på morgon den 21 januari när jag satt på tåget till Stockholm fick jag beskedet att Fadime blivit brutalat mördad.  

“Det var rätt att hon dödades”

 

Reaktionerna efter mordet var obegripligt starka. Plötsligt var många, inte minst officiella personer, upprörda och till begravningen kom över tusen människor för att hedra Fadimes minne. I domkyrkan såg jag flera av de som förföljt Fadime och som efteråt kom att fortsatta att ge henne förfärliga epitet och anklagelser. Senare har också en av Fadimes systrar och en av hennes kusiner berättat hur många som deltog från familjen och deras sammanhang fortfarande anklagar Fadime och anser att det var rätt att hon hennes far tog ansvar för familjens heder. 

Några dagar efter mordet möter jag en av de som förföljt och trakasserat Fadime genom åren. Personen, representant för en civilsamhällesorganisation, är på väg ut ur en TV-studio och jag på väg in. I Intervjun hade denne beklagat mordet på Fadime och talat om humanism, integrering i ord som svenska politiker och tjänstemän vill höra. När vi sedan möts tittar personen på mig och säger, som jag kommer ihåg det

”Det var rätt att hon dödades”. 

Dock har uppmärksamheten kring och minnet av mordet på den unga modiga kvinna Fadime, kommit att vara lite av ett paradigmskifte i Sverige när det gäller att känna till hur fruktansvärt olika villkor som flickor i Sverige lever under beroende på sitt kulturella sammanhang.

Den enorma uppmärksamheten var då, precis som minnet av Fadime idag, viktigt i arbetet med att synliggöra den fasansfulla ideologin att begränsa livet för flickor, kvinnor och pojkar som bryter mot familjens s k heder och straffa dem med våld och död. Det förstod vi som hade kontakt med Fadime i detta arbete och som stod henne nära så vi deltog i den officiella begravningen. 

Ändock ville vi ha ett mer värdigt farväl av Fadime, så vi arrangerade en egen ceremoni efter begravningen. Vi höll den i Helga Trefaldighets kyrkan bredvid domkyrkan. Det var ett farväl med nära och kära vänner och samarbetspartners med många varma och kloka ord till och om Fadime. 

Fadimes tal 

 

Inspelningen av Fadimes tal fanns i ett kassaskåp i Kvinnoforums lokaler. Det tal jag lovat Fadime att använda på ett sätt hon skulle önskat om hon inte längre kunde föra sin talan. Media jagade mig förstås och för att på bästa sätt uppfylla Fadimes önskan erbjöd jag ett flertal TV kanaler och tidningar att vid ett och samma tillfälle hos Kvinnoforum få ta del av och spela av bandet med Fadimes tal. 

Min bedömning var att då skulle Fadimes berättelse få så stor spridning som möjligt och ingen media skulle ensamt vara först om publicering. 

Under dessa är har Fadimes tal, hennes egna ord, haft en stor betydelse och påverkan för beslutsfattare, forskare och media. Och framförallt för just de flickor Fadime talade om. De flickor som skulle komma efter henne och utsättas för att leva i hederskultur. Jag möter i mitt arbete idag, flickor som inte ens var födda när Fadime mördades, som ändå talar om henne och inspireras av hennes kamp för att kunna leva ett liv utan förtryck och våld.

Som jag ser det i egenskap av vän, aktivt arbetade mot HRV och sharia sedan drygt 25 år och som sociolog är det min bestämda uppfattning att Fadimes egna ord har absolut största tyngden om samhällsdebattörer behärskar sig. Och avstår från att spekulera i vad Fadime skulle ha sagt och tänkt. Inte minst senaste veckorna har jag tyvärr stött på flertal texter där Fadime används för att debattören ska föra fram sina egna, ofta viktiga, synpunkter genom att hävda att hon skulle formulerat sig med deras ord idag. 

Det är respektlöst och förminskar kraften i Fadimes egna ord.

Verklig kamp mot HRV kräver kamp mot de som sprider och tillämpar HRV och sharia i Sverige

 

Efter Fadimes död ökade intensiteten i Kvinnoforums arbete mot hedersvåld och könsstympning. Det ledde till många år av EU-projekt i flertal länder, utbildningar av rättsväsendet i Sverige och inte minst ute i kommunerna. Samverkan med Scotland Yard (MET polisen) EUROPOL under många år, samarbete med internationella vetenskapliga center, NGOs m fl,  uppbyggnad av skyddsplaceringar, seminarier och internationella konferenser bl a ett internationellt möte i Stockholm som resulterade i den så kallade Stockholmsdoktrinen, som skickligt arbetades fram under ledning av Kvinnoforums styrelseledamot och tidigare EU-kommissionären Anita Gradin.

Punkterna i Stockholms doktrinen kom att användas av många EU länder. Dock inte av Sveriges regering.

Allteftersom arbetet mot HRV ökade och gav resultat blev ifrågasättandet, förtalandet, och hoten allt värre.  Men hur det tog sig till uttryck och hur det till slut ledde till att Kvinnoforum upphörde med sin verksamhet är en annan historia.

En historia, som blir viktigt när ansvariga politiker och myndigheter, media, forskare med flera inser att verklig kamp mot hedersförtryck kräver en serös forskning om samt beskrivning och analys av orsakerna till att HRV förekommer i Sverige. Det är nödvändigt att kartlägga de organisationer, stiftelser, skolor, föreningar m fl som aktivt företräder sharia och HRV och därefter skapa förutsättningar för att hindra att det är möjligt. 

Situationen är akut och det brådskar att ansvariga politiker och myndigheter förstår att det är nödvändigt att skydda de som i sina arbeten i skolor, socialtjänst, försäkringskassa m fl som drabbas av våld, hot, trakasserier osv som gör att de väljer/tvingas till tystnad. 

Det som idag kallas ”tystnadskultur” t ex i höstens skrämmande rapport från Göteborg, är egentligen ett självklart mänskligt beteende. 

Vilken lärare, socialarbetare, förskolepersonal, försäkringstjänsteperson, politiker eller annan person i ansvarsställning väljer att synliggöra de brott de ser på de områden de har ansvar för, när de vet genom otaliga exempel att de riskerar 

  1. att bli anklagade för främlingsfientlighet och eventuellt förlora sina arbeten/uppdrag 
  2. att de blir hotade med anmälan om a) rasism b) förtal 
  3. när de och deras familjer hotas. 

Jag har de senaste åren intervjuat personer ur olika yrkeskategorier som sagt att utöver de ovan nämnda riskerna är det värsta att kollegor och chefer misstror dem eller om de blir trodda ända inte får stöd beroende på kollegors rädsla att bli “guilt by association”. I mitt arbete med MET polisen betonade att det var deras uppgift att prioritera rättstryggheten för människor som agerade mot HRV. 

Lyssna till Fadimes ord. Ta ansvar och stoppa hederskulturen i Sverige

 

Fadime var mycket tydlig med att samhället svek henne och hennes familj. Hon sade i sitt tal.

” Min familj förlorade både hedern och sin dotter. Det kunde ha förhindrats. Hade samhället tagit sitt ansvar och integrerat min familj i det svenska samhället, hade detta kunnat hindras.” 

Fadime uttalade en stark kritik och en vrede mot de invandrarföreningar som hon ansåg arbetade för att hålla kvar sina landsmän i hederskultur. Det framkommer också i hennes tal. Fadime var också noga med att vissa föreningar inte skulle få delta om hon skulle tala vid vårt seminarium. 

Det arvet efter Fadime är extra viktigt att lyssna till idag. Det är en omöjlig uppgift att få stopp på det hedersvåld, som så många lever under, om inte samhället avslöjar och stoppar alla de som sprider denna fasansfulla ideologi islamism med sharia och HRV och driver på dess tillämpning. Det är dags att politiker, rättsväsende, myndigheter, kommuner, media, forskare, civila samhälleliga organisationer nu tar ansvar och inte längre är tysta och medverkar till att allt fler utsätts för barbariskt förtryck och våld.

Fadime tog ansvar fast hon var hotad. Hon talade på seminariet för att hon hoppades kunna bidra till att flickor i framtiden inte skulle utsättas för det hon utsattes för.

För alla, som nu 20 år efter mordet, vill hedra minnet av Fadime, – lyssna på hennes ord. Och ta ansvar för att stoppa hedersrelaterat våld och sharia varhelst du verkar. Låt dig inte skrämmas till tystnad. Det är du, det är vi, som synliggör och arbetar mot detta förtryck som är humanister. 

 

Bam Björling

 

Red:s anmärkning Litteratur om hedersrelaterat våld

Idag finns det allt mer litteratur om hedersrelaterat våld. Det finns dock, anser jag, tre grundböcker för att börja förstå ämnesområdet.

Dessa är

Heder och samvete : En bok om hederskultur i Sverige (2013, Fri tanke förlag) av Eduardo Grutzky och Lars Åberg

Mellan klan och stat, (Timbro, nyutgåva 2020) av Per Brinkemo

Kärleken blev mitt vapen, (Libris 2014) av Soheila Fors

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se