Så riskerar populism och medias okunskap den svenska livsmedelsproduktionen

  • Torsdag 3 Feb 2022 2022-02-03
E-post 594

Regeringen har än så länge bara visat ett intresse av ekologisk livsmedelsproduktion och blommande slättbygder för att säkra den svenska livsmedelsproduktionen. Samtidigt sänks gårdsstöden för större producenter. Snabba populistiska utspel, påverkade av en okunnig och osaklig media samt en periodvis högljudd inflytelserik opinion, riskerar idag delar av den svenska livsmedelsproduktionen.

De snabba kostnadsökningarna skapar så stora problem för svenska bönder att det nu nått medier och allmänhet. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) beräknar den snabba kostnadsökningen till närmare 6 miljarder bara det senaste halvåret. Riksdagen tittar i skrivande stund på att kompensera med 1 miljard. Samtidigt bestäms nu riktlinjerna för både nationell jordbrukspolitik och den Europeiska Unionens överstatliga nivå av densamma.

Hur det går ihop? Oklart i nuläget.

År 2023 förnyas jordbrukspolitiken (CAP) i Sverige och resten av EU. CAP betyder Common Agricultural Policy och är EUs gemensamma jordbrukspolitik.

Den sjösattes 1962 som en aktiv politisk överenskommelse mellan jordbrukare, stat och samhälle i Europa. Vikten av att säkerställa tillgången till mat var odiskutabel i ett Europa som både mindes världskrigens förstörelse och den sårbarhet som synliggjorts.

EUs jordbrukspolitik brukar vara en av de mest engagerande EU-frågorna i svenska debatter. Samtidigt är det en politiska fråga som väldigt få politiker, journalister och opinionsbildare vet särskilt mycket om. Trots sin realpolitiska tyngd återfinns få politiker från kåren av jordbrukare. Bönderna själva har i regel fokuserat på att få sina företag att överleva snarare än att delta i debatten och beskriva verkligheten på plats.

Priset för alla blir högt när andra intressen har formulerat de problem som jordbrukare upplever. Den politiska debatten om jordbruk har även börjat handla om andra saker än böndernas situation, livsmedelstillgång och som en del av en säkerhetspolitik som syftar till oberoende.

Media och politiker skapar en vrångbild

Det finns en vrångbild som spridits genom åren att bidragen till jordbrukare och djurhållande bönder är ett ”grädde på moset” som betalas ut till redan förmöget folk.

En vrångbild som fortplantat sig in i media, parlament och regering. Grundtanken med EU:s jordbruks- och livsmedelspolitik är att säkerställa att konsumenten kan garanteras livsmedel av god kvalitet till ett rimligt pris. Idag är det i praktiken brist på livsmedel på en global marknad. Skulle jord- och lantbrukare kunna sätta marknadsmässiga priser skulle stora delar av världen leva i svält.

Antalet jordbruksföretag fortsätter att minska. År 2020 uppgick antalet företag till 58 791 motsvararande en minskning om 39 % sedan 1990. När den senaste undersökningen av samtliga jordbruksföretag genom­fördes, 2016, uppgick antalet till 62 937. Var tredje jordbruksföretagare som drev enskild firma var 65 år eller äldre år 2020, vilket är en ökning jämfört med år 2016. Drygt en fjärdedel av jordbruksföretagarna var under 50 år.  Denna statistik från Jordbruksverket pekar på en skev åldersfördelning och bara i dessa siffror döljer sig ett framtida mardrömsscenario. Tillväxten, eller återväxten, av nästa generations livsmedelsproducenter är för låg för att hålla en god livsmedelsproduktion uppe.

Men det finns ytterligare en bild. Den svaga lönsamheten. Den svaga lönsamheten skrämmer bort nästa generation vilket kan utläsas i de tidigare siffrorna men vad som är allvarligare är att antalet konkurser bland lantbrukare ökar. 2019 gick 113 jordbruksföretag i konkurs, en ökning med 14 procent från året innan.

En 25 årig eventuellt blivande lantbrukare är inte attraherad av ett fortsatt yrkesliv med ensamarbete, 14 timmars arbetsdagar, utan veckovila under perioder av året till en ersättning som i slutändan är lägre än en nyanställd vid fritösen i valfri snabbmatskedja. En framtid där det inte ens finns en tillvaro som pensionär att se fram emot när kroppen börjar ge vika.

Lokal produktion på global marknad

 

Men orsakssambanden är mer komplexa än så. Bondens produkter har att konkurrera med andra på en global marknad samtidigt som det krävs såväl växtbearbetningsresurser i form av gödning, bekämpningsmedel, kalk och diesel till tröskor och traktorer för att sköta produktionen.

Jordbrukspolitikens roll i Sverige, och Europa, kan inte vara en ytlig fernissa för andra frågor. Den är grundläggande frågor för Europas säkerhet och funktion. Detta är, i sig, ett starkt skäl till att man inte bör politisera frågan intill populism. Om varken väljare, medier eller politiker har en klar uppfattning om livsmedelsproduktionens vad, när, hur och varför så ökar risken att politiska beslut tas som gör skada.När politiker och journalister saknar sakkunskap i ämnet blir det lätt svepande och förenklat. Det är detta som händer när Europas livsmedelsproduktion diskuteras i sammanhang om ”jordbruk som klimatförstörande”, sneda gurkor, fisande kor och skånska grevar.Det finns ett flertal skäl till att säkerställa livsmedelsproducenternas förmåga att ta fram mat. Om jordbrukaren inte kan producera mat är följderna katastrofala. På kort och lång sikt.

Sverige är ett land som skiljer sig från grannländernas nedärvda erfarenhet av krig och rädsla för hungersnöd. Svenska väljare och konsumenter är därmed inte heller klara över varför vi behöver en viss nivå av självförsörjning. Snabb urbanisering och svag generationskontakt klipper snabbt banden till ett kollektivt minne där svenskar gick hungriga.

Det är inte så länge sedan som vi tror.

Det är först på 1900-talet som svenska bönder genererar ett överskott som klarar export. Bara decennier tidigare ger missväxt den svält som leder till vår omtalade migration till USA. Runt 90% av arbetstillfällena 1850 var inom livsmedelsproduktionen. Idag är vi ungefär 16000 som är aktiva heltidsjordbrukare. Vi får plats i Globen.

Spannmålen avkastar tio gånger mer och tar en tiondel av tiden att producera. Effektivitet är alltså skälet till att majoriteten av befolkningen idag inte är jordbrukare utan kan arbeta med annat. Bara 8% av Sveriges yta är jordbruksmark. Hälften av den mat som produceras i Sverige kommer från Skåne, och hälften av vår svenska livsmedelsindustri är skånsk. Hela 70% av frukt och grönsaker. Sockerproduktionens enda kvarvarande sockerbruk är skånskt. Antalet mjölkbönder halveras varje tioårsperiod.

I början av 1990-talet producerade Sveriges bönder 75 procent av de livsmedel som konsumerades i Sverige. I dag är självförsörjningsgraden i snitt bara 50 procent – den lägsta i EU. Detta är en orimligt sårbar situation.

Regeringen har än så länge visat ett intresse av ekologisk produktion, blommande slättbygder, fånggrödor, att unga lantbrukare ska hjälpas och liknande punkter. Samtidigt sänks gårdsstöden för större producenter. Hur allt utformas i detalj återstår att se. Men utifrån den skenande kostnadsökningen på insatsvaror som skett sedan förra hösten behöver svenskt lantbruk få bättre spelregler snabbt.

Få, om ingen, lantbrukare tror att regeringen kommer att leverera effektivare spelregler och inte heller oppositionen håller jämna steg med utvecklingen.

 

Edward Nordén

Lantbrukare och jordbrukspolitisk talesperson för Medborgerlig Samling (MED)

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se