Dags att gå med i Nato –  på riktigt

Björn Törnvall. Foto: Eget. Montage
  • Lördag 12 Mar 2022 2022-03-12
E-post 479

Det är hög tid nu, att börja kalla en spade för en spade, även i största politiska partiet  Socialdemokraterna menar Björn Törnvall. Verkligheten har hunnit i kapp och brutalt kört över de önsketänkande politiska kartritarna i Nato-frågan.

I Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen – Sveriges hemliga NATO-förbindelser” utgiven 2011, beskrivs bl.a. USA:s syn på Sverige, i förhållande till dess egna allierade i Nato: 

Sverige sågs som Nato:s sjuttonde medlem. USA:s dåvarande president Dwight Eisenhower, uppmanade i en nyckelreplik under en överläggning om Sverige i USA:s Nationella säkerhetsråd 1960, sin utrikesminister Christian Herter och de övriga deltagarna, vilka var tveksamma till att USA skulle favorisera neutrala Sverige, som stod utanför Nato: 

”Fundera på vad som skulle hända med de andra skandinaviska länderna, ja hela Västeuropa, om Sovjet gick in i Sverige”. 

Sverige sågs som nyckeln till försvaret av, inte bara Nato-länderna Norge och Danmark utan också av ”hela Västeuropa”. USA:s policy blev 1960 att uppmuntra och hjälpa Sverige, utan att inkräkta på USA:s åtaganden för Nato, att motstå en attack från Sovjetblocket. USA skulle vara berett att hjälpa Sverige, som en del av Nato:s eller FN:s svar på aggressionen. Det underströks att diskreta kontakter med svensk militär skulle upprätthållas och att vissa Nato-länder skulle uppmanas, att göra detsamma.  

Under den nye presidenten John F. Kennedys administration, skrevs 1962 nya riktlinjer för stödet till Sverige, dessa återfinns i ett då hemligstämplat dokument: ”Guidelines for Policy and Operation – Sweden, Department of State, june 1962”. (Ett dokument jag har hört sägas, skulle ha funnits i Olof Palmes eget kassaskåp, vid hans död 1986).

Kennedy gick något längre än Eisenhower. Det slogs fast att Sovjetiska åtgärder mot Sverige är ett hot mot hela den fria världen p.g.a. vårt strategiska läge. Det sägs klart, att det svenska försvarets styrka bidrar till försvaret av Natos nordflank med Danmark och Norge. Vid ett storkrig gick det inte att förutsäga Sveriges val, men som första alternativ förutsågs, att Sverige skulle bli medkrigförande till Nato. 

USA lovade att hjälpa Sverige. Om Finland angreps skulle Sverige omedelbart erbjudas fullt Nato-medlemskap. Denna USA:s säkerhetsgaranti för Sverige, utfärdad 1962 blev offentligt känd först 2002. (Källa: SOU 2002 – 108, bil 5. S. 31. 61-62).

En högt uppsatt företrädare för Clintonadministrationen i USA sade så sent som i mitten av 1990-talet – innan Kennedy-administrationens garanti hade blivit offentlig: ”Sveriges frihet är garanterad av Nato och det är det, som har gett Sverige politisk frihet att agera”. Lyckligtvis har denna unilaterala säkerhetsgaranti från USA aldrig behövt prövas i skarpt läge, kanske just därför att den har funnits från 1960-talets början ända fram till våra dagar, vem vet? 

Hursomhelst är motståndet mot ett Natomedlemskap inom det parti, Socialdemokraterna, som med några mandatperioders undantag, spelat en huvudroll i svensk utrikes- och säkerhetspolitik under hela efterkrigstiden fortfarande en stötesten. Något som idag med fullt angreppskrig från rysk sida mot grannstaten Ukraina, kan se rätt märkligt ut. 

Johan Westerholm skrev på Ledarsidorna den 10 mars:

Statsminister Magdalena Anderssons (S) formuleringar om att ett svenskt närmande till Nato skulle destabilisera en säkerhetsordning visar att hon inte brutit med det kluster som format mycket av de senaste decenniernas svenska säkerhetspolitik.

Relaterat: Därför uttrycker sig Magdalena Andersson sig som Moskva önskar

Detta kan sannolikt förklaras av, att hon endast har haft en kort tid i sin nya roll som statsminister och kanske ännu är säkerhetspolitiskt oerfaren, men ursäktar ändå inte det mycket omdömeslösa uttalandet. Att hon snarast behöver skaffa sig bättre och mindre Kremlvänliga rådgivare i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor står nu helt klart för många, både inom och utanför Sveriges gränser.

Diskussionerna om värdet av att vara medlem i Nato, tog omedelbart fart efter Rysslands angrepp på Ukraina. Både i Sverige och Finland blev ett medlemskap i Nato, vad en majoritet av folken önskade. Våra bägge länder är idag isolerade öar i Nordeuropa, utan det skydd som ett fullt Nato-medlemskap skulle ge oss och redan ger våra närmaste grannar runt Östersjön. 

Nato:s för många frustrerande men ändå fullt begripliga ovilja, att fysiskt och på plats hjälpa till att försvara icke-medlemmen Ukraina militärt mot Rysslands angrepp, är idag ännu ett mycket sorgligt exempel på vådan av, att leva utan försäkringar och försöka teckna dem, när katastrofen redan har hänt. Det sätter också fingret på värdet av ett fullt medlemskap i Nato, med juridiskt bindande åtaganden från alla medlemmar, kontra unilaterala löften om stöd och hjälp från skiftande amerikanska makthavare över tid, vid ett uppdykande och trängande behov av hjälp.

Nu, när vi i vårt relativa närområde i Europa med bestörtning kan se, vad vår granne Ryssland under Vladimir Putin är kapabel till, bör vi snarast ansöka om fullt medlemskap i försvarsalliansen Nato. Att Putin nu hotar både Sverige och Finland med repressalier om vi går med, är bara det ett mycket starkt skäl för att inte vänta längre med vår ansökan. 

Det är dessutom dags, att sluta upp att föra svenska folket bakom ljuset, om vårt mycket nära och långvariga förhållande till Nato. Stå upp för verkligheten och snarast sätta signaturerna på en gällande ansökan om medlemskap i försvarsalliansen. Det är hög tid nu, att börja kalla en spade för en spade – även i vårt största politiska parti. Verkligheten har hunnit i kapp och brutalt kört över, de önsketänkande politiska kartritarna. 

 

Björn Törnvall 

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se