En väg vi måste gå – oavsett om vi gillar det eller inte

Boy Scout Lane. Foto: Wikipedia.
  • Onsdag 16 Mar 2022 2022-03-16
E-post 798

Den tidigare polismannen och numera samhällsdebattören och folkbildaren Mustafa Panshiri sätter i ett par tweets fingret på en öm punkt. En elefant i rummet. Jag ser något växa fram nu som ger mig starka obehagskänslor om att de kommande tio åren – sannolikt mer än så – kommer innebära en samhällsomvälvning vi sannolikt inte kan föreställa oss.

Den tidigare polismannen och numera samhällsdebattören och folkbildaren Mustafa Panshiri pekar på de problem som uppstår i Sverige genom att EU nu aktiverat massflyktsdirektivet. Förutsättningarna för att ett fullt Sverige ska fyllas på med flyktingar från Ukraina kan bara möjliggöras om andra flyttar på sig.

Välfärdsentreprenören Bert Karlsson har redan aktiverat sina tidigare flyktingboenden men de flesta  är sannolikt eniga om att dessa boenden endast kan utgöra en tillfällig lösning utan Sverige måste börja fundera på vad som händer om tre år, när dagens flyktingar från Ukraina mister sin uppehållsrätt och står inför ett återvändande eller att söka permanenta uppehållstillstånd i Sverige.

Empiri som förskräcker

 

Ingen kan komma och påstå att integrationen av de migranter, företrädesvis som effekt av inbördeskriget i Syrien som kom perioden 2011 tills idag, numera i huvudsak som anhöriginvandrare, har varit lyckosam. Ännu sämre har det gått för den somaliska diasporan som kommit i en stadig ström sedan inbördeskriget bröt ut 1991.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 19,5 procent år 2021. Bland inrikes födda var motsvarande siffra 5,4 procent. Gruppen utrikesfödda är dock diversifierad och några enklare förklaringar äs svåra att formulera.

Arbetslösheten är väsentligt högre bland personer födda i Afrika och Asien – två världsdelar varifrån flyktinginvandringen varit väsentligt mer omfattande under senare år. Den relativt korta vistelsetiden i Sverige är en del av förklaringen bakom den högre arbetslösheten i dessa grupper. I genomsnitt har det tagit åtta år innan hälften av de som asylinvandrat under 2000-talet kommit i arbete  En annan faktor som spelar in är att utbildningsnivån generellt sett är lägre i gruppen utrikes födda. Precis som för inrikes födda är risken för arbetslöshet högre om man endast har en förgymnasial utbildning. 

Men en grupp sticker ut i statistiken. 48 procent av svensksomalierna hade ett jobb att gå till 2018. Motsvarande siffra för hela svenska folket var 79,5 procent. Detta bör innebära att det kommer krävas ytterligare ansträngningar från samhällets sida att få dessa grupper, den syriska och den somaliska, i egenförsörjning. 

Dubbla fokus

 

Risken är nu överhängande att samhället inte orkar med de dubbla fokus som krävs. Dels ta emot, av humanitära skäl, de flyktingar som nu tvingas lämna Ukraina som en direkt konsekvens av det ryska anfallskriget. Flyktingar som företrädesvis omfattar kvinnor och barn. Dels fortsätta integrationsarbetet med de många ensamma män som flytt från det syriska inbördeskriget och som nu återförenas med sina familjer i Sverige.

De ukrainska flyktingarna är rysk-ortodoxa. De som kommit, och fortfarande kommer, från Mellanöstern är företrädesvis muslimer av olika slag.  De har inte en historia av fredlig samvaro bakom sig. Frågan är om de ens har en framtid.

Misslyckas samhället med att hålla båda bollarna i luften samtidigt eller om någon av grupperna upplever sig förfördelad ökar spännigarna inte bara mellan grupperna, i detta fall somalier, syrier och ukrainare utan även med majoritetssamhället. Ett samhälle som i gemen är mer intresserade av att minska de negativa effekterna på sin egen ekonomi som följd av det ryska anfallskriget.

Spänningar som kan slå över i hat, hot och våldshandlingar mellan grupperna där många i de somaliska och syriska grupperna fått svenskt medborgakap och redan upplever sig som andra klassens medborgare. Där ett missnöje snabbt kan utvecklas till politisk radikalisering i olika utsträckningar. 

Från min position ser jag redan tendenser att islamistiska och arabiskt fascistiska vanföreställningar vinner mark i olika områden. Stillsamt påhejade av det fascistiska Partiet Nyans som i sin tur backas upp av bland annat Turkiet samt det Muslimska brödraskapet.

En väg vi måste gå

 

Att inte göra skillnad på flykting och flykting är en ädel inställning men Sverige har, mycket på grund av kombinationen regeringen Reinfeldt och regeringen Löfven försatt Sverige i en situation som, om det vill sig illa (vilket mycket tyder på) kommer provocera fram något som kan beskrivas som motsättningar i samhället med etniska, kulturella samt religiösa förtecken hos grupper som migrerat till Sverige och som har erfarenhet av politiskt våld.

Förutsättningar för det som brukar känneteckna mer eller mindre intensiva inbördeskrig.

Panshiri identifierar och pekar på en detalj i retoriken. Bakom denna lilla detalj ser i varje fall jag en avgrund utveckla sig. En avgrund med djupa motsättningar med etniska, kulturella samt religiösa förtecken.

Jag har ingen lösning idag. Men jag ser något växa fram nu som ger mig starka obehagskänslor om att de kommande tio åren – sannolikt mer än så – kommer innebära en samhällsomvälvning vi sannolikt inte kan föreställa oss ens i våra bistraste stunder om inte de politiska partierna kan samla sig runt en plan.

En plan på hur de ska hålla bollarna i luften samtidigt och hålla ihop Sverige som enad nation.

Det finns ingen väg tillbaka. Det finns bara en väg. Framåt. Till en ny samhällsbalans. Hur denna balans kommer utkristalliseras vet ingen, inte heller vet någon med säkerhet hur vägen dit kommer te sig.

Bara att vi måste gå den.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se