Så stora är Försvarsmaktens problem

Foto: Försvarsmakten
  • Fredag 18 Mar 2022 2022-03-18
E-post 790

Det finns idag en bred enighet om att resursförstärka Försvarsmakten med avsevärda belopp. Men det finns goda skäl att höja ett varningens finger. Mer resurser till en svältfödd försvarsmakt är inte hela lösningen. Mer resurser förutsätter att Försvarsmakten höjer kvaliteten. En kvalitets- och kulturförändring som inte bara har med mer pengar att göra.

I förrgår rapporterades att det råder i praktiken en total enighet om ökade försvarsanslag redan under innevarande budgetår. Försvarsanslagen ökas med nästan tre miljarder kronor redan i år enligt en överenskommelse mellan regeringen och oppositionen. Det handlar om en förstärkning på både det militära och civila försvaret. Försvarsmakten får drygt två miljarder kronor, det civila försvaret omkring 800 miljoner kronor. Försvaret får även klartecken att beställa försvarsmateriel på tiotals miljarder kronor.

Samtidigt är större delen av regeringen engagerade i samtalen om relationen till Nato. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg menade igår att Sverige skulle kunna komma i åtnjutande av ett snabbspår om en ansökan skulle bli aktuell.

På ett personligt plan välkomnar jag bägge utvecklingarna med tanke på dels hur den säkerhetspolitiska situationen utvecklats under de två senaste decennierna sedan Vladimir Putin kom till makten i Kreml. Dels hur Försvarsmakten kommit att utvecklas – från ett territoriellt försvar till ett insatsförsvar för att nu försöka återta kapacitet till att bli ett territoriellt försvar.

Och att Försvarsmakten är i ett milt uttryckt risigt skick är det nog många som kan hålla med mig om. Men är en snabb tillförsel av ekonomiska resurser verkligen det bästa som kan hända Försvarsmakten nu? Jag är tveksam, till och med negativt inställd till att ge myndigheten en alltför öppen plånbok. Med empiri som grund. 

Kompetens- och materielbrist präglar Försvarsmakten

 

Försvarsmakten lider idag inte bara brist på materiel. Inför det kommande uppdraget att återställa mycket av kapaciteten saknas både kompetens och inte minst kultur av stram projektledning. Jag har själv sett det från insidan och ett av projekten kom att bli avgörande för att jag skulle säga upp mig som officer samt från tjänsten som chef för underrättelse- och säkerhetscentralen för Ostkustens Marinkommando i mitten på 1990-talet.

Jag hade då helt enkelt fått nog. Fått nog av kulturen av ja-sägare, nepotism samt makt- och internkorruption.

Jag var då, i egenskap av min befattning, även regional projektledare för marindelen av ett stabsstödssystem med namnet Orion Und/Säk. Detta stabsstödssystem var i själva verket en gigantisk databas där all information som försvaret behövde för att lösa sina uppgifter i fred, neutralitet och krig skulle lagras. Såväl öppen information, hemlig, kvalificerat hemlig som det som kallades ”grön information”. Grön information är obearbetad underrättelseinformation. Information som är extremt detaljerad och kan innehålla uppgifter på uppgiftslämnare och annat som även delar av FRA:s kapacitet.

Grön information var även den information som kunde komma från de fåtal informatörer som befann sig på främande makts territorum under mer eller mindre formella uppdrag att samla in underrättelser.

Denna gigantiska databas, där allt skulle ligga gemensamt, byggde på att behörigheter och brandväggar skulle byggas elektroniskt. Tillgången skulle säkerställas genom att användarna kopplade upp sig via ATN, det allmänna telefonnätet, eftersom FTN, försvarets eget nät var under nedmontering.

Efter att ha granskat konfigurationen och förutsättningarna skrev jag ett tre sidor långt PM till min närmaste chef samt adresserat till projektledningen inne på Lidingövägen där jag bestämt avrådde från att överhuvud taget gå vidare med projektet. Jag var av uppfattningen att systemet i sig riskerade att röja för riket information av avgörande betytelse och att det inte gick att garantera informationssäkerheten, än mindre tillgängligheten då ATN skulle användas som överföringsmedia.

FTN var, trots äldre teknik, avsevärt mycket mer driftsäkert samt bättre skyddat från intrång än ATN.

Min chef kallade in mig och inte bara skällde ut mig för mina slutsatser utan även pekade på maktrelationen. Cheferna som beställt systemet var amiraler och generaler, Westerholm var kapten. Amiraler och generaler var just detta för sin begåvnings skull och kunde inte ifrågasättas av en enkel kapten. Och därmed var samtalet slut. Något annat tog också slut.

Jag sade upp mig tre veckor senare och gick till Telia. Ut genom dörren för att aldrig mer vända mig om förrän nu.

Jag kallades igår till Hemvärnet för intervju efter att ha anmält mig. Trots min ålder så var de intresserade. Och först nu känns det meningsfullt igen och jag skulle bli glad om jag fick förmånen att bidra med det lilla jag kan för att försvara landet.

Två år efter att jag sagt upp mig, det kan ha varit 1997 eller 1998, ringde min tidigare assistent upp mig och meddelade att det som då motsvarade Riksrevisionen fått tag i mitt PM vid en större granskning. De ifrågasatte försvarsmaktsledningen om varför inte varningssignalerna, det visade sig vara några fåtal till på andra enheter som reagerat, togs på allvar. Huvuddelen av dessa försvann från Försvarsmakten på samma sätt som jag eller mobbades till tystnad och lydnad.

Ambitionerna med Orion Und/Säk gjordes efter det om i grunden efter att ha övertrasserat alla tidigare kända budgetramar samtidigt som flera ansvariga chefer fick möjligheter att utveckla sina karriärer. 

Något ansvar utkrävdes aldrig.

Helikopter 14 – en mardröm från början till slut

 

Ett annat exempel är helikoptersystemet Helikopter 14. En av de sämst genomförda upphandlingarna i Försvarets historia. Helikoptersystemet tog 20 år att ta fram trots att det utvecklades som ett europeiskt samarbetsprojekt där FMV beställde 18 helikoptrar till Sverige. Nio markoperativa och nio med marin utrustning.

Helikopter 14, NH 90, flög för första gången 1995 och levererades först 2015. Under mellantiden hade Försvarsmakten hunnit utrangera den helikopterkapacitet som NH 90 skulle ersätta. Detta fick till följd att Sverige stått utan helikopterburen brandbekämpningskapacitet under lång tid eftersom det systemet gamla, Helikopter 4, utrangerades 2011.

Idag är systemet till slut levererat men dras med så pass höga flygkostnader, nära en kvarts miljon i timmen, att det inte kan användas.  Idag överväger Försvarsmakten att skrota NH90/Helikopter 14. Ett system som bara varit i drift i några få år och kostat 20 miljarder kronor att köpa in.

Då systemet även försenades så kraftigt, bland annat beroende på de svenska tilläggskraven som skiljde sig från de europeiska, tvingades Försvarsmakten snabbinköpa in det amerikanska systemet Black Hawk för att klara av insatsen i Afghanistan.

Utan egentlig eftertanke. Black Hawk kan och får inte användas i marin miljö varför systemet inte kan användas i Sverige. Hade någon inom Försvarsmakten varnat för denna detalj, och Försvaret istället köpt in systersystemet Sea Hawk hade systemet kunnat användas i Sverige då det senare systemet är anpassat för att även kunna flyga över större vattenytor.

Black Hawk sjunker som en sten vid nedslag medans Sea Hawk flyter så pass länge att personalen kan rädda sig ur är en liten teknisk detalj som skiljer systemen åt. En teknisk liten detalj som Försvarsmakten bortsåg från trots att Sverige så vitt känt är omgivet av stora vattenytor och präglas av en marin miljö. 

En kultur av slapp projektledning utan kostnadskontroll

 

Listan kan göras ännu längre och jag har även erfarenheten av att ha blivi utslängd från chefen för Provturskommando Göteborg, den mottagarenhet för Kustkorvettsystemet som skulle ta emot Kustkorvett typ Göteborg i början på 1990-talet.

När jag, som nyckläckt löjtnant anmälde mig för tjänstgöring råkade jag med ett snett leende påtala att den tidsplan som hängde på divisionschefens vägg skulle omfatta fyra leveransklara fartyg vid kaj vid dagens datum men jag såg bara två i vattnet så fick jag bara som svar:

Audiensen är slut. Ut. Gå ut Westerholm, bara gå ut.

Resten är historia. Kustkorvettsystemet levererades i och för sig. Men kraftigt försenat, med sprängda budgetramar och det fick heller aldrig den fulla kapacitet som från början efterfrågats. Inte heller fick efterföljaren Visby full kapacitet då man inte heller där investerade i ett fullgott fartygsburet luftvärnssystem.

Försvarsmakten är i behov av både materiel och personal. Men det finns goda skäl, grundat på empiri, för varje försvarsminister oavsett partitillhörighet att hålla extra hårt i plånboken de kommande åren. Att förstärka ministern med en ytterligare statssekreterare med kompetenta tjänstemän för att släppa på miljarderna vartefter upphandlingar och kostnadseffektivitet säkrats kan visa sig vara en god idé.  

Att varje krona går till kapacitetshöjning och inte försvinner ner i den malström av slapp kostnadskontroll, låg effektivitet och de svarta hål som är det enda Försvarsmakten har kunnat visa upp de senaste decennierna när såväl mindre som större system har upphandlats.

 

NOT: 2015 ifrågasatte jag starkt Försvarsmaktens satsning på gender och feminism. Min syn redogör jag för i en debatt med nuvarande chefen för Försvarshögskolan professor Robert Egnell i SR Konflikt.

Programmet finner du i länken här.

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se