Positioner och lögner i den socialdemokratiska Nato-debatten

Nato Logo. Free image by Daniel Diaz on Pixabay
  • Onsdag 27 Apr 2022 2022-04-27
E-post 413

I forcerad takt närmar sig Socialdemokraterna ett avgörande i Nato-frågan. En forcerad takt som idag lockar fram såväl historierevisionism som påståenden som bör betecknas som medvetna lögner från främst motståndarsidan. En motståndarsida som har haft sin egen historia med Kreml med sig i bagaget under sina politiska karriärer.

Den svenska Nato-debatten forceras och skall, enligt uppgift, inom Socialdemokraterna vara klar i mitten av maj. Under gårdagen lät socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) meddela att han lutar mot ett ”Ja” vilket var ett viktigt besked för många i partiet. Shekarabis ställning i partiet är stark och han går hem i de flesta falanger. Som tidigare SSU-ordförande samt idag företrädande Uppsala partidistrikt är det en viktig signal.

Shekarabis plattform i partiet är vare sig högerfalangen, med Stockholms läns partidistrikt, eller vänsterfalangen med främst Stockholms stad vilket gör hans beslut ännu mer intressant. Shekarabi har en sällsynt god känsla för att känna av vart vindarna blåser.

I opinionen har Aftonbladets Ledarredaktion, främst företrädd av Anders Lindberg, bytt sida tillsammans med Daniel Suhonen, Katalys och S-föreningen Reformisternas grundare. Lindberg är vitsordat en av socialdemokratins mest kunniga försvars- och säkerhetspolitiska debattörer och åtnnjuter stor respekt för sina kunskaper inom dessa områden varför det sidbytet kan visa sig bli ett av de mer tongivande för många S-medlemmar att fatta sitt beslut utifrån.

Suhonens sidbyte i själva sakfrågan kommer även det ge genomslag då Reformisterna engagerar medlemmar i hela partiet trots att föreningen rent formellt sorterar in under partidistriktet i Stockholms stad som leds av Anders Ygeman. Ygeman har tills idag inte kommunicerat någon åsikt utan låter analysen ta sin tid.

Det tydligaste Nato-motståndet kommuniceras annars av Aftonbladet Kultur och tidningen ETC. Aftonbladet Kulturs redaktör, Karin Pettersson, lät härom dagen avfyra en bredsida av artiklar argumenterande mot Nato och hon tillhör allt tydligare den linje som vill hålla fast vid den identitetspolitiska falangens värderingar. Med oreglerad migration, huvudsakligen ett klimat- och miljöengagemang samt en politik som i allt väsentligt vilar på att vara apologetisk inför diktaturer. Oavsett om de är islamistiskt teokratiska eller som Vladimir Putins Ryssland.

Tidningen ETC, som engagerar de som står ytterligare till vänster om Aftonbladet Kultur såsom Veronica Palm och de som tidigare engagerat sig i Socialdemokrater för tro och solidaritet är den plattform som är närmast Kremls narrativ.

Under gårdagen publicerades en större artikel där bland annat Pierre Schori och professor Ulf Bjrereld, tidigare ordförande för Tro och solidaritet uttalade sig. Pierre Schori menade bland annat, som motargument mot ett Nato-medlemskap att

Det är ganska historielöst att säga att det är ett exceptionellt läge. 1956 när sovjetiska trupper gick in i Ungern och 1968 när de slog ner upproren i Prag var också exceptionella händelser. 

Vad Schori inte nämnde för ETC prenumeranter var att han själv stod bakom forna Sovjetunionens krav på att få invadera Polen 1981 under varvsstrejkerna i Gdansk där bland annat strejkledaren Lech Walesa senare kom att fängslas. En invasion med snarlika argument som de som Vladimir Putin nu använder sig av i sitt anfallskrig mot Ukraina.

Relaterat: Schori gav grönt ljus för Sovjets ockupationsplaner av Polen

Om Schoris och tidningen ETC ambition är att återge en mer fullödig historia bör rimligtvis även detta tydliga ställningstagande redovisas. Efter murens fall och Warzawapaktens upplösning blev Walesa, som i förbifarten nämndes av Schori i förklenande ordalag 1981 enligt protokollen från Socialistinternationalens presidiemöte, det fria Polens första demokratiskt valde president.

Relaterat: Schori vill förbjuda samövningar med Nato

Bjereld å sin sida menar att det finns en rad påståenden att förhålla sig källkritisk till samt att beslutet tas för snabbt.

Ett av de påståenden som kommer från Nej-sidan och borde granskats av dem själva innan det kommunicerades är det som formulerats av Alexandra Völker, socialdemokrat i riksdagens försvarsutskott. Völker  lyfter inom Svenska Freds Sveriges erkännande av Palestina som ett bevis på Sveriges utrikespolitiska oberoende. Att erkänna Palestina hade enligt henne varit otänkbart om Sverige varit med i Nato. 

Påståendet bör kunna klassas som en ren, nästintill medveten och med uppsåt spridd misinformation eller lögn.

Nato-medlemmen Island, som saknar egen försvarsmakt och är helt beroende av sitt medlemskap i försvarsalliansen, erkände Palestina den 15 december 2011. Även Turkiet, som av Nej-sidan utmålas som en skurkstat i Nato-sammanhang (inte andra) har erkänt Palestina som självständig stat och legitim företrädare för det palestinska folket.

Völker ansluter sig i andra sammanhang till den linje som menar att Sverige med ett Nato-medlemskap förlorar sin fredsmäklande roll. Förutom att Sverige sedan lång tid inte är representerad i några fall av fredsmäklande är detta påstående även detta direkt felaktigt och vilseledande.

Det går inte att negligera Norges roll och framgångar i att nå något som i varje fall fredsliknande tillstånd i Mellanöstern. I processer som Sverige informerats om först i efterhand.

Völkers påstående bör även försämra socialdemokratiska relationer i Nordiska rådet och de nordiska systerpartierna då hon helt bortser från Islands rättigheter och möjligheter att föra sin egen utrikespolitik. Påståendet är dessutom uppseendeväckande då Völker åtminstone i teorin bör besitta kunskaper om säkerhetspolitiska sakförhållanden genom sin plats i försvarsutskottet.

Relaterat: Den stora fredsbluffen

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se