Varför beslutsvånda, inför ett Natomedlemskap?

Björn Törnvall. Foto: Eget. Montage
  • Torsdag 14 Apr 2022 2022-04-14
E-post 405

I en bitvis historisk exposé resonerar sig Björn Törnvall fram till hur han ser på ett Nato-medlemskap. I ett debattlandskap som präglas av desinformation och vinklad nyhetsåtergivning landar han i att ett beslut att stå utanför Nato om Finland går med skulle vara förödande för svensk säkerhet. Att en gemensam ansökan, eller koordinerad, är det enda rimliga.

Det mesta pekar nu mot, att Finland kommer att ansöka om medlemskap i försvarsalliansen Nato, vilket högst sannolikt innebär att samma beslut kommer att fattas även i Sverige. Vi vet också, att både Finlands statsminister Sanna Marin och vår Magdalena Andersson vill, att länderna samtidigt skall lämna in sina respektive ansökningar om medlemskap i Nato, till dess möte i Madrid 29-30 juni. Därmed är frågan om ett framtida Natomedlemskap för Sverige på väg mot sin lösning, även om ett slutligt beslut om detta skall fattas i riksdagen. 

Varför har de svenska socialdemokraterna så svårt, att komma fram till ett positivt beslut i Nato-frågan? Sannolikt av flera skäl. För att förstå en del av bakgrunden, måste vi gå tillbaka till situationen i Norden efter andra världskriget. Finland hade då, efter två krig mot den stora grannen i öster och ”hjälpen” från Nazityskland, hamnat i en situation, där landets relation till Sovjetunionen kunde liknas vid en mycket svår balansakt.

En akt där vi, med dagens bristande känsla för dåtidens hotfulla realiteter, har en tendens att nedvärdera den dåvarande finske presidentens Urho Kekkonen insatser, som alltför eftergivna mot Sovjet. De ledde ändå till, att Finland trots alla påfrestningar kunde leva vidare, som ett fritt och självständigt land i Norden.

Påtagligt hot

 

Hotet från segrarmakten Sovjetunionen upplevdes efter krigsslutet som högst påtagligt. Sovjetstödda kommunister hade 1948 störtat den demokratiska regeringen i Tjeckoslovakien. Sovjetunionens ledare Josef Stalin, hade tvingat Finland att förhandla om en framtida ”vänskaps-, samarbets- och biståndspakt”. Så brukade Sovjet kalla sina strypkoppel, på besegrade eller på andra sätt dominerade nationer. 

Redan 1944 hade Finland, utöver förlusterna av människoliv i de bägge krigen mot Sovjet, drabbats mycket hårt. Porkkalaområdet ca. 40 km sydväst om huvudstaden Helsingfors, hade i stilleståndsavtalet ”utarrenderats”, till militär- och marinbas för Sovjet under åren 1944-1956. Röda armén erövrade 1944 den tidigare finska delen av Karelen, större delen av befolkningen, omkring 400 000 personer, evakuerades till andra delar av Finland. 

Finland ålades dessutom, att betala ett krigsskadestånd om USD 300 miljoner till Sovjetunionen. Sista avbetalningen av skadeståndet erlades i september 1952, med den sista leveransen till Sovjet av ett fartyg från Åbo skeppsvarv, vilket pekar på att Finland lärde sig leva med situationen och utveckla den med tiden, till en sorts win-win-situation. Både för Finland och för den ryska grannen, när det gällde den finska industrins och exportens utveckling. 

Att Finlands utsatta läge och de båda krigens utgång ändå dikterade landets utrikes- och försvarspolitik under kalla kriget, var ingen hemlighet för någon. De påverkade i hög grad även Sverige, som också agerade mycket försiktigt mot Sovjet. Hotet från dess mycket stora krigsmakt, upplevdes som verkligt, även av de styrande i Sverige vid denna tid.  Vår egentliga hemvist i de stora militärpolitiska blocken skulle därför hållas strikt hemlig och framförallt, den fick inte äventyra Finlands mycket känsliga position, gentemot stormakten Sovjet.

Sveriges neutralitet – att spela under täcket – har ett pris

 

Sverige hade i stort lyckats med, att hålla sig undan den tyska ockupationen och förödelsen, som våra grannländer Danmark och Norge genomled på olika sätt under kriget. Även om vår eftergivenhet mot Tyskland och vid krigsslutet även mot Sovjet, bl.a. i fråga om utlämningen av de baltiska soldaterna, hade kostat på för vår internationella trovärdighet, kunde vi ändå med visst fog hävda, att vår ”neutralitet” hade tjänat oss väl. Att Sverige fanns, som ett icke krigförande land att fly till, från både Norge och Danmark, har senare lovordats i de ländernas historieskrivning om andra världskriget.

Efter hand etablerades hos svenskarna den redan av Carl XIV Johan i början av 1800-talet grundade uppfattningen, att vi skulle vara ”alliansfria i fred och neutrala i krig”. En inriktning vi levt med, som en sanning ända fram till idag. I verkligheten var det nog lite si och så med neutraliteten. Samtidigt som våra västliga grannar var med och grundade Nato 1949, hade vi ett topphemligt nära samarbete med USA och Storbritannien, bland annat inom foto-, radar- och signalspaning med amerikansk utrustning mot Sovjets västliga luftförsvar. Spaningen utfördes från slutet av 1940-talet med olika typer av svenska militärflygplan, S 26 Mustang, S 31 Spitfire och TP 79 DC3. 

Denna ytterst hemliga aktivitet ledde till att sovjetiska Mig 15 plan sköt ned två svenska militärplan över Östersjön 1952. En DC3, flygvapnets Tp 79 Hugin med flygvapennummer 79001 den 13 juni 1952 och ett Catalinaplan tre dagar senare, under spaning efter den försvunna DC3:an. Ett amerikanskt signalspaningsplan hade redan 1950, skjutits ned av sovjetiskt jaktflyg, under liknade uppdrag över Östersjön. 

Samarbetet med de bägge ledande Natoländerna, som handlade om att Sverige bytte underrättelseuppgifter mot amerikansk teknologi, var mycket känsligt för bilden av det neutrala Sverige. Därför hemlighölls DC3:ans öde, under mycket lång tid för svenska folket, inklusive för de anhöriga till de tre i besättningen och deras fem passagerare från Försvarets Radioanstalt FRA. Detta säger något om, hur känsliga relationerna till Sovjetunionen länge ansågs vara, även i Sverige. 

Numera har den av många tidigare svenska regeringar påbjudna uppfattningen om värdet av neutraliteten och alliansfriheten, naggats rejält i kanten av sanningen om vår verkliga militära hemvist sedan andra världskriget. Uppfattningen var en illusion, eller kanske mera korrekt en bluff, som nu avslöjats som en följd av Rysslands invasion av det neutrala och alliansfria Ukraina och det ökade hot detta innebär, både mot Sverige och Finland, likaledes icke-Natoanslutna grannländer till Ryssland. 

Varför har idéerna om alliansfriheten och neutraliteten ändå funnits med oss så länge och varit så fast rotade inom socialdemokraterna i Sverige? En förklaring är vårt mångåriga, mycket nära samarbete på flera områden inte minst det militära, med vår tidigare östra landsdel Finland. Att vi valt denna väg även under efterkrigstiden, när våra grannländer Danmark och Norge sedan grundandet 1949 varit medlemmar i Nato, är nog främst ett uttryck för vår solidaritet med Finlands folk och hänsynen till landets politiskt och geografiskt mycket utsatta läge, visavi Ryssland.

Falska narrativ och önsketänkande

 

En annan förklaring, som framhållits från Nato-negativa kretsar är, att vi med ett Natomedlemskap skulle skada Sveriges etablerade position, som framstående fredsmäklare i internationella konflikter. Tyvärr är detta nog en överskattad, kanske t.o.m. falsk, beskrivning av Sveriges roll i verkligheten, framförd av en vänsterfalang inom partiet och mest avsedd för intern konsumtion. Troligen finns en traditionellt avog inställning till kärnvapenmakten USA hos denna falang med i bakgrunden. 

Att Rysslands president Putin hotar eventuella angripare med kärnvapen, angavs av Pierre Schori i en intervju 13 april i Sveriges radio, vara en huvudanledning till att vara negativ till ett svenskt medlemskap i Nato. Bättre vore enligt Schori att avstå från ansökan nu och vänta på en ”ny Michail Gorbatjov” i Ryssland. En mycket farlig väg anser jag. Risken för ett under lång tid oskyddat Sverige, skulle rimligen vara betydligt större, än att snabbt komma in under samma skydd inom Nato.        

Att inställningen till den svenska alliansfriheten och neutraliteten dessutom varit ett uttryck för vår traditionella, lite präktigt själviska inställning, att inte binda oss vid någon organisation eller stormakt, för att därmed slippa bli inblandade i händelse av krig eller ofärd, går nog inte heller att bortse ifrån. 

Nu har det efter attacken mot Ukraina blivit klart för socialdemokraterna, att det är för sent att ”teckna försäkringen när ladan redan brinner”. Det tar dock tid, att svänga runt åsiktsskutan och lämna en envist upprepad bluff, där man med alla medel under många år har hemlighållit sanningen, om vårt existerande mycket nära samarbete med Nato. Socialdemokraterna vill rimligen inte heller ha med denna känsliga fråga i årets valrörelse, ännu mindre bli överkörda av en riksdagsmajoritet. Bl.a. därför är det nu mycket bråttom, att komma fram till ett beslut i frågan, helst tillsammans med Finland. 

Vinklad återgivning av fakta och debatt

Vi har de senaste dagarna kunnat ta del av diverse Nato-kritiska uttalanden i media, från ett urval av tidigare s.k. tungviktare inom socialdemokratin, de tidigare statsministrarna Göran Persson och Stefan Löfvén, den gamle Moskva-apologeten Pierre Schori samt den tidigare utrikesministern Lena Hjelm Wallén. 

I SVT;s Agenda, söndagen den 10 april fick vi t.o.m. följa med i statstelevisionen på reportage, om några unga socialdemokratiska politikerämnens diskussioner i Natofrågan, som avhölls i styrelsen för SSU på Sveavägen 68. Deras brist på verklighetsförankring bekräftade bara, att det är ett politiskt ungdomsförbund. 

Vi har också läst om hur man i finska media, uppfattat vår nuvarande försvarsminister Peter Hultqvists ”förtroliga samtal” om en alternativ svensk-finsk-amerikansk försvarsallians, med sina finska partikollegor. Frågan är, när hölls dessa samtal? Förhoppningsvis skedde det innan riksdagspartiernas diskussionsgrupp för Natofrågan började sina överläggningar. 

Men nyhetsartiklarna i de finska tidningarna väcker ändå frågan, vilket mandat hade Hultqvist egentligen för att framföra sitt ”förtroliga” förslag, om en alternativ treparts försvarsallians i samtal med Erkki Tuomioja och de övriga finska socialdemokratiska kamraterna? 

Oavsett all denna välregisserade anti-Nato propaganda, som nu förutsägbart sköljer över oss i statsfinansierade och andra media, är det ändå Finlands vägval i Natofrågan, som är helt avgörande för vårt eget beslut. Något som blivit mycket tydligt och satt igång de brådskande och ”breda försvarspolitiska diskussioner”, som socialdemokraterna nu påstår sig driva, givetvis dirigerade från Sveavägen 68. Beslutet om en ansökan ägs dock inte av detta parti ensamt, vilket man lätt kan förledas av media att tro, utan skall givetvis tas i Sveriges riksdag.

Jag sällar mig till dem, som menar att inga realistiska alternativ till ett Natomedlemskap återstår. Diskussionerna kan nu bara gälla ett ja eller ett nej till en Natoansökan. Ett beslut, som efter det väntade positiva beskedet från Finland, redan i praktiken är fattat även i Sverige.

Att Sverige skulle välja att stå utanför Nato, som enda land i Norden, vore helt omöjligt. Det skulle i så fall innebära en helt omvänd situation, mot den vi länge haft med Finland. Det skulle direkt öppna dörren på vid gavel för Rysslands brutala ambitioner, att via en ockupation av ett icke Natoanslutet grannland med ett begränsat försvar, kunna behärska hela Östersjöregionen och totalt skära av de Baltiska länderna och Finland. Något vi, våra grannländer och övriga medlemmar i Nato, aldrig någonsin kan acceptera. 

Därför är ett snart beslut, att tillsammans med Finland ansöka om ett medlemskap i Nato i juni, mycket lätt att motivera och förstå. Rimligen borde detta även gälla för de än idag Nato-negativa och dogmatiskt fastlåsta socialdemokraterna i Sverige.

 

Björn Törnvall

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se