Vådan av att stå ensam inför övermakten

Björn Törnvall. Foto: Eget. Montage
  • Fredag 13 Maj 2022 2022-05-13
E-post 271

Björn Törnvall reflekterar över den svenska Nato-debatten och ett förestående beslut. Törnvall går bakåt i tiden och berättar om sin fars erfarenheter från det andra världskriget. Och hoppas på att våra politiker nu i dagarna beslutar sig för, att följa Finlands exempel och samtidigt ansöker om medlemskap för Sverige i försvarsalliansen Nato.

Jag läste nyligen, att ett av Sveriges största miljöhot hade undanröjts. 175 000 liter tidvis läckande bunkerolja ur vraket efter det sprängda och förlista norska fraktfartyget Skytteren, en av de omtalade ”Kvarstadsbåtarna” som bröt sig ut från Göteborg på kvällen den 31 mars 1942, nu 80 år efter förlisningen hade sugits upp från ca. 70 meters djup, där hon ligger på botten utanför Måseskär på Sveriges västkust. Det gläder mig givetvis att detta angelägna projekt har kunnat slutföras lyckligt, tack vare gott sjömanskap och ett gediget yrkeskunnande hos alla inblandade.

Det fick mig också att fundera över Sveriges nuvarande situation, som grannland till Ryssland med ett nära förestående beslut om en ansökan om medlemskap i försvarsalliansen Nato. Hur kände sig våra föräldrar och deras föräldrar för 80 år sedan, inför hotet från den starka krigsmaskinen Tyskland? Låt mig, som lyckligtvis aldrig behövde uppleva andra världskriget, ändå ge ett exempel, som jag hörde talas om i mitt hem under mina uppväxtår.

I månadsskiftet mars-april 1942, gjorde de norska s.k. Kvarstadsbåtarna sitt djärva försök, att efter en längre tid lämna Sverige och Göteborg. De medförde ett antal extra passagerare och sina för Englands flygplanstillverkning strategiskt viktiga laster av kullager och specialstål, i försöket att ta sig genom den tyska blockaden i Skagerrak till England. För 80 år sedan var vi rädda för en annan diktator och hänsynslös granne, Hitlers Tyskland. Idag är vi med rätta allvarligt bekymrade över en annan granne, Putins Ryssland, som visat upp sin totala hänsynslöshet genom en brutal invasion av det självständiga grannlandet Ukraina.

Min far, sjökaptenen Karl Bertil Törnvall, 1907 – 1979, var under krigsvintrarna i början av 1940-talet befälhavare på Göteborgs stads hamnisbrytare Göta Lejon. Under de rekordkalla tre första krigsvintrarna på 1940-talet, då isbrytaren tjänstgjorde längs hela Sveriges västkust, var den även rekvirerad av den svenska marinen som bevakningsfartyg. Göta Lejon var dock inte något krigsfartyg och hade endast ett mindre, relativt finkalibrigt vapen monterat på fördäck. Antagligen mest för att kunna detonera påträffade minor, inte för att användas i någon sjöstrid. 

Isbrytaren Göta Lejon kom på morgonen den 1 april 1942, att hamna mitt i händelsernas centrum vid Skytterens förlisning utanför Måseskär. Vad hände egentligen efter att Skytteren hade sprängts av sin egen besättning, som därefter hade gått i livbåtarna? Hur kom besättningen att under svåra prövningar hamna i olika tyska koncentrationsläger, varifrån många av dem aldrig kom tillbaka?  

Här följer en från olika källor, böcker, artiklar och uppslagsverk, samt inte minst direkt från minnet, efter samtal med min vid händelsen i april 1942 närvarande far, sammanställd beskrivning av skeendet vid Skytterens förlisning:

Den svenska hamnisbrytaren Göta Lejon, hade gått söderut från natthamn i Smögen på morgonen den 1 april 1942 i dimma och snöbyar, för att hjälpa lokala fiskebåtar genom havsisen. I höjd med Måseskär fick de se ett brinnande fartyg, och kände igen silhuetten av Skytteren. 

Då Göta Lejon gick närmare upptäcktes flera tyska beväpnade trålare runt omkring det brinnande fartyget. Tyskarna verkade enligt min far ha kommit österifrån – från Sverige och låg enligt honom, helt klart inne på svenskt territorialvatten.

Göta Lejon gick då in mellan tyskarna och bad dem via högtalare och signallampa avlägsna sig från svenskt vatten. Under tiden kom ut ur dimman, österifrån från land i Sverige, ännu en armerad tysk trålare med en livbåt på släp full med människor, uppenbart från SkytterenGöta Lejon signalerade med lampa på tyska om, att trålaren omedelbart skulle överlämna livbåten med fångarna och lämna svenskt vatten. Beskedet gavs även via högtalare på tyska.

Att Göta Lejon ställde dessa krav till tyskarna, bekräftades senare av en av de norska fångarna i livbåten, Olov Kopsland, utbildad signalist i norska marinen, som från sin plats i livbåten kunde avläsa signallampan på Göta Lejon. ”Jag minns fortfarande signalen”, berättade Olov Kopsland för TV-journalisten Björn Fontander, när denne träffade och intervjuade honom i Elverum för sin bok ”De onda åren – Sverige 1940-1945”. 

Signalen löd:

”WAS MACHEN SIE INNERHALB UNSEREN DREIMEILEGRENZE?” (Vad gör ni innanför vår tremilsgräns?) vad tyskarna svarade kunde jag inte se” berättade Kopsland. 

Förutom att flera av de tyska fartygen riktade sina kanoner mot bryggan på Göta Lejon, märktes ingen reaktion från deras sida. Avståndet bedömdes av min far vara cirka 20–30 meter till det närmaste tyska fartyget, vilket stävade bort västerut med livbåten på släp. 

Trots att flera i besättningen på Göta Lejon och medföljande lots var mycket upprörda och ville ingripa, tvingades min far som befälhavare ta beslutet att inte göra detta, för att inte äventyra fartyget med sin 50 man stora besättning mot de skjutklara tyskarna. Göta Lejon hade ingen möjlighet, att militärt svara på tyskarnas helt överlägsna vapenhot.

Den senare officiella svenska inställningen till händelsen, efter den anmälan om gränskränkning som gjordes av Göta Lejons befälhavare, var att Skytteren befann sig utanför svenskt vatten, medan Göta Lejon var innanför. En högst tvivelaktig ”konstruktion”, menade min far.

Enligt den då mycket inflytelserika kabinettssekreteraren Erik Boheman, vid svenska Utrikesdepartementet, förekom inga neutralitetskränkningar under utlöpandet av de norska fartygen överhuvudtaget. 

En till det militärt mycket starka Tyskland sannolikt nödvändigt inställsam inställning, som givetvis dikterades av det försvarsmässigt svaga Sveriges rädsla, inför det då ännu upplevda starka hotet om en tysk invasion även av Sverige. Det ”neutrala” Sverige hade då ingen hjälp att vänta från något annat land eller försvarsallians, utan fick klara sig bäst det kunde. Ensam var inte stark utan svag, en mycket otäck situation, som Nato-motståndarna idag kanske inte kan eller vill föreställa sig?

Skytteren drev brinnande norrut längs kusten och sjönk vid lunchtid 1 april, cirka sju sjömil utanför Käringön. 58°09′N och 11°04′Ö. En mera utförlig beskrivning av skeendet vid tyskarnas uppenbara gränskränkning, uppbringandet av Skytterens besättning och hotet mot Göta Lejon, kan den som är intresserad läsa om bland annat i: 

Björn Fontanders bok ”De onda åren – Sverige 1940 – 1945”, utgiven 2006 på Carlssons bokförlag i Stockholm ISBN 91-7203-791-1. Se sidorna 205 och 206 i boken.

Anders Johanssons bok ”De glömda blockadbrytarna”, utgiven på Fischers & Co förlag 2016 ISBN 978-91-88243-05-8. Sidorna: 314 och 315. 

Eller se i Björn Fontanders film för TV om 57 minuter kallad, ”De norska fartygen i Göteborg 1942” visad i SvT 1976-10-19 kl. 20.00 – 21.00, med produktionsnummer 31-75 1101. Ett mycket intressant program, där många då ännu levande deltagare i den tragiska händelsen intervjuas.

De onda minnen min far bar på, att han när det behövdes som mest inte fick någon hjälp från svenska marinfartyg i området och inte lyckades befria de fångna norska sjömännen från Skytteren, som tyskarna hade tagit långt inne på svenskt vatten, vid iskanten utanför land på morgonen den 1 april 1942, led han av ända fram till sin död, 37 år senare 1979. 

Våra föräldragenerationers mycket negativa upplevelser, av att stå helt ensamma mot en hotande övermakt och i vanmakt tvingas se på, när våra gränser och vår ”neutralitet” trampades på, till sjöss och till lands av en näraliggande illasinnad stormakt för 80 år sedan, är inget jag vill att våra barn och barnbarn skall behöva uppleva, när historien nu riskerar att upprepa sig, så som den alltid gör. 

Därför hoppas jag verkligen på, att våra politiker nu i dagarna beslutar sig för, att följa Finlands exempel och samtidigt ansöker om medlemskap för Sverige i försvarsalliansen Nato.

 

Björn Törnvall  

 

 

 

 

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se