Val 2022 – Nya principer när de gamla tagit slut

  • Söndag 21 Aug 2022 2022-08-21
E-post 769

Valdagen närmar sig och inför detta riksdagsval har det aldrig varit svårare att välja. De åtta riksdagspartierna präglas alla i olika grad av korruption, sunkig partikultur, vanföreställningar samt faktaresistens. Detta innebär att i varje fall Johan Westerholm kommer frångå sina tidigare principer och söka sig till något nytt att rösta på.

Inte nödvändigtvis hålla med om allt eller ens försvara. Utan något nytt.

Den 11 september går Sverige till valunorna. Att valet, i likhet med tidigare val, kommer bli tight vittnar flertalet opinionsundersökningar om. Ledningen mellan blocken växlar och ena veckan visar på i det närmaste ointagligt försprång för det ena alternativet från ett institut till att växla till det motsatta bara några dygn senare när ett annat undersökningsföretag fått säga sitt.

Själv har jag till slut bestämt mig. Mycket baserat på Novus Opinions VD Torbjörn Sjöströms bloggpost på hemsidan för någon tid sedan. I samband med valet 2018 lät Novus genomföra en vallokalsundersökning med 10 000 respondenter.

Det som avgör en väljares val på valdagen är flera faktorer. Bland några märks ”bra politik i frågor som jag tycker är viktiga” (49 procent), ”bra politisk ideologi” (39 procent) samt ”bra partiledare” (34 procent).  I bottenligan märks ”brukar alltid rösta på det partiet” (9 procent) samt ”proteströstade mot de etablerade partierna” (4 procent).

Av de olika svarsalternativen som gavs känner jag igen mig i flertalet idag. Och jag har landat i att i riksdagsvalet 2022 lämna min tidigare princip att rösta på ett riksdagsparti. Skälen till mitt val är flera.

När det gäller min ideologiska partipolitiska hemvist blir det en röst på Socialdemokraterna i valet till region- samt kommunfullmäktige, därvidlag blir det inte någon skillnad efter att jag gått igenom partiprogrammen, kandidaterna och de sakpolitiska förslagen.

Men i valet till riksdagen ser det annorlunda ut.

Partiledare och grundläggande ideologi är viktiga för mig men inte så pass viktiga att jag detta val röstar på S. Trots Magdalena Anderssons personliga egenskaper. 

Valet av umgänge spelar roll

 

Magdalena Andersson är en tvättäkta ”adrenalinjunkie” vilket är en eftersträvansvärd egenskap för en statsmininster. Samtidigt så har hon visat handlingskraft i samband med Sveriges Nato-ansökan på ett sätt som inga andrapartiledare skulle vara förmögna till. De övriga sju är inte i närheten av att ha de ledaregenskaper som Magdalena Andersson besitter.

Hon är tydlig och i andra sammanhang en uppskattad ledare. Men.

Valet av ministrar och inte minst politiskt sällskap förskräcker. Och hennes eget motstånd mot kärnkraft som energislag. Detta är, visar sig den granskning jag gjort, kompakt och går att datera tillbaka till tiden på finansen med Per Bolund under regeringen Persson. Magdalena Andersson är vid sidan av att vara socialdemokrat minst lika mycket miljöpartist när det kommer till fixeringen vid vindkraft sedan perioden 2002-2006. Den period när hon började påverkas av Miljöpartiets språkrör Per Bolund då de tjänstgjorde tillsammans på finansen.

Relaterat: Statsministerns motstånd till kärnkraften

Toppas detta med den i det närmaste totala socialdemokratiska maktkorruption som präglar Utrikedepartementet så säger det allt om det partiet. Var det står idag och hur partikulturen utvecklats på riksplanet. Dessutom dras partiet sedan flera decennier av ett vitt utbrett bildningsförakt i hela partiorganisationen.

Det är viktigare för partiet hur länge du varit lojal än vad du gjort tidigare och vilken utbildning du har.

En röst på socialdemokraterna i riksdagsvalet är helt omöjlig för mig med andra ord. Både Anderssons inställning till kärn- och vindkraft men kanske framför allt hennes val av umgänge är det som sätter stopp. 

Politiskt umgänge med miljöpartiet och centerpartiet leder bara Sverige till förindustriell tid. Och valet av ministrar präglas av detta. Till allvarligt men för Sveriges framtid som kunskapsbaserad välfärdsstat.

Samtidigt vilar och förföljer de fanatiska religiösa hottentotternas och knallkorkarnas ande och skugga partiet. Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Även kända som “Knazbollahs”. Som blandar och ger friskt ett egensnickrat budskap med politik, inte sällan med posxmarxistiska identitetspolitiska inslag, och diverse religiösa vanföreställningar.

En röst på socialdemokraterna är även en röst på denna politiska kraft som inte bara vill apartheidförklara staten Israel utan även vill begränsa yttrandefriheten och ytterst införa blasfemilagstiftning. Ett exempel på detta är den tidigare utrikesministern Jan Eliasson som idag är mer tydlig med var han står i de frågorna än någonsin tidigare.

Relaterat: Jan Eliasson slirar på universella rättigheter

Historier som förskräcker

 

Är då Moderaterna ett alternativ för mig? Svaret är nej, definitivt nej. Uteslutet. Sverigedemokratenras partiledare Jimmie Åkesson konstaterar det alla vet men få vågat uttrycka:

Ulf Kristersson är i allra högsta grad en del av Sveriges problem idag. Kristersson var inte bara minister i regeringen Reinfeldt II utan har den senare som rådgivare inför ett tänkt regeringsskifte. De talas vid, enligt Kristersson själv, på veckobasis. Ibland flera gånger.  Även om Sverige hade stora problem innan så börjar en rad med akuta problem ta fart som en direkt konsekvens av de beslut som regeringen Reinfeldt II fattade.

Kristersson förenades, i varje fall tidigare, med Reinfeldt i en positiv syn på en avreglerad och kravlös migrationspolitik. Jag är inte övertygad om att moderaterna i grunden är ett annat parti idag än vad det var då. Det bullrar lite mer i en annan riktning men det är ungefär allt.

Och vad om Sverigedemokraterna? Dessvärrre spelar rötter roll. Sverigedemokraternas egen första del av sin vitbok vittnar om att en majoritet av grundarna kom från en uttalat rasistisk miljö vilket inte går att komma ifrån. 

Det är sannolikt ingen som inbillar sig att om ett drygt dussin neo-nazister eller motsvarande träffas för att bilda ett politiskt parti att det blir ett humanistiskt marknadsliberalt parti som sedan blir resultatet. Partiet blir i stället en spegel av grundarnas åsikter.

I det partiprogram som bland annat Mattias Karlsson, som inte sällan pekas ut som dagens chefsideolog hänvisar till som det som fick honom att engagera sig i partiet finns spåren. I detta partiprogram finns mycket tydliga skrivningar med ursprung i nationalistiska rörelser som partiet inte vill kännas vid idag. Skrivningarna är borta numera, men det behöver inte betyda att fler av de äldre medlemmarna fortfarande har en dragning till dessa.

Antalet uteslutningsärenden tyder på att det inte är alla medlemmar som uppfattar den omdaning av partiet som Åkesson hävdar har skett.

Parat med detta tycks det finnas en utbredd partikultur av inspelning av samtal och en del annat av mer intim karaktär som vidarebefordas till kollegor, media och allmänhet. Ett beteende och en kultur som förvånar mig om det är regeringsduglighet som eftersträvas. Jag anser partiet så pass ”skitigt” av allt detta, inklusive spåren från det förflutna att en röst är omöjlig. 

Rätt eller fel, men politik är även känslor. Och Sverigedemokraterna som företeelse framkallar inte några positiva sådana även om enskilda företrädare och åsikter eller förslag i sakfrågor kan väcka både nyfikenhet och medhåll. 

Som företrädare som Mattias Bäckström Johansson och Jessica Stegrud. Bägge har ”star quality”, en intellektuell höjd och god sakkompetens. Dessa skulle kunna vara framtiden för Sverigedemokraterna om de kunde göra sig av med stora delar av sitt sällskap. Och partihistoria.

Men någon sådan förändring är inte möjlig innan valet 2030. Valet 2030 fyller Jimmie Åkesson 50 år och kan då pensioneras med 2/3 av riksdagsarvodet fram till sin 65-årsdag. Han kommer inte avgå innan dess då han vet att hans möjligheter på arbetsmarknaden i övrigt är begränsade till fritösen på närmast möjliga utskänkningsställe av snabbmat. Eller ansvarig för förrådet av golvmoppar på ett större sjukhus. Om ens det.

Stigmat att vara partiaktiv sverigedemokrat är fortfarande stort. Oavsett vad partiet är idag. Och det vet Jimmie Åkesson samt fler av de äldre medlemmarna om och anpassar därmed sin karriärplanering efter det. Har du bara en köttgryta att försvara och inga möjligheter till andra så kommer du försvara den.

Låsningarna som detta får som effekt och att partiet står utanför den informella utnämningsmakten och statliga chefstjänster, samt stigmat partiet lever med låser partiet från förnyelse på riktigt och en helt nödvändig kontinuerlig personalrotation.

Korruption fördärvar

 

Liberalerna var ett alternativ fram tills förra veckan efter bytet från Nyamko Sabuni till Johan Pehrson som partiordförande. Sabuni hade, anser jag, inte helt brutit med den afrikanism samt identitetspolitiska dragen och gemensamma historia med Afrosvenskarna där det enligt min mening finns fler frågetecken än svar. Afrosvenskarna lät släcka ner sin hemsida i nästan ett halvår när Sabuni blev aktuell som partiledare.

Väl uppe igen saknades alla tidigare avtryck från henne trots att hon varit inte bara grundare utan även ordförande och anställd.

Relaterat: Vad betyder “mitt folk” Nyamko Sabuni?

Men. I veckan kunde TV 4 ”Kalla fakta” avslöja hur partiet tillsammans med en företrädare för Timbro agerade för att runda den lagstiftning som reglerar partidonationer. För precis på samma sätt som jag gillar Magdalena Andersson så gillar jag Johan Pehrson men där gick en gräns för mig. Jag har tidigare förknippat partiet med en hybrid av oförvitlig statstjänstemannaheder och en liberal politik.

Fallet blev med andra ord stort.

Liberalerna är dock inte ensamma om sin korruption. Flera partier försökte runda regelverket och där har, vågar jag påstå, socialdemokraterna intagit en särställning. Det är bara att titta på Utrikesdepartementet hur socialdemokraterna i det närmaste har institutionaliserat korruptionen.

Liberalerna skall dock på sitt pluskonto ha det enträgna arbetet mot hedersrelaterat våld och hederskulturer samt inte minst den historia partiet har som ledande för bland annat HBT-kollektivets rättigheter. Men historia är inte allt när man som Liberalerna försöker fuska sig till bidrag med en av tankesmedjan Timbros främsta företrädare som mellanhand. Då räcker det inte med att komma viftande med Torgny Segerstedt eller någon annan från dåvarande folkparitets förflutna.

Det är orimligt att anta att den tjänsteman vid partikansliet som nu fick gå agerade helt självsvåldigt. Det är inte så det fungerar på någon bidragsfinansierad eller bidragsberoende arbetsplats.

Bidrag och andra gratispengar korrumperar. Oavsett vad det är för gratispengar eller bidrag. Och Liberalerna kom att bekräfta denna tes.

”Akka-bakka Tjeckoslovakien Halleluja”

 

Därmed har huvudkandidaterna fallit bort och kvar skulle då Kristdemokraterna kunna stå. Om det inte vore för Ebba Busch och partiets historia. En historia från bibelbältet samt att Ebba Busch kommer ursprungligen från pingstförsamlingen ”Livets Ord” i Uppsala, en av Sveriges mest radikala kristna församlingar. Där det talas i tungor och som präglas av framgångsteologi. Gud älskar de rika och framgångsrika, är du fattig och sjuk har du syndat. Där homosexualitet är synd. Fixeringen vid andra människors sex- och underliv är i det närmaste total.

Det finns även en ljudupptagning där den dåvarande församlingsledaren själv, Ulf Ekman, talar i tungor:

”Akka-bakka Tjeckoslovakien Halleluja”

var några av de djupare insikter och den andliga vägledning han delgav församlingen i en predikan. Riktigt vad han ville säga till oss andra, utanför församlingen, är fortfarande inte helt klarlagt.

Ebba Busch har inte tagit avstånd från eller ut distansen till denna form av åsikter på samma sätt som en annan församlingsmedlem i Livets Ord, artisten Carola Häggkvist. Häggkvist har offentligt menat att hennes år som artist har utvecklat hennes syn på allas lika värde och hon är idag en av HBTQI-rörelsens absolut mest populära artister som tagit henne till sina hjärtan. Men runt Ebba Busch finns frågetecknen kvar. I varje fall hos mig.

Av lätt insedda skäl.

Det finns slutligen inga skäl för mig att kommentera de övriga partierna annat än att de för en politik som antingen kommer kasta Sverige tillbaka till förindustriell tid, expropiera privat egendom eller införa en rå marknadskapitalism utan misskund. Omöjliga även de att lägga en röst på.

Dessa råkar dessutom vara Magdalena Anderssons explicita val av politiskt umgänge.

Vad återstår?

 

Så vad återstår då? En blankröst? Tanken har naturligtvis snuddat vid detta men jag väljer en annan väg. Jag försöker åtminstone göra något för att rösta på något jag tror på. Som jag ännu inte blivit besviken på. Och då blev valet Medborgerlig Samling, MED.

Jag har rätt starka synpunkter på en hel del detaljer i MED´s program men som Edward Nordén, partistyrelseledamot, sa till mig:

”Vill det sig riktigt illa så är det allt vi har råd med om några år”.

Och som det ser ut nu så måste jag ge honom allt mer rätt. Det ser onekligen illa ut för Sverige efter åtta år av Reinfeldt och sju år med Löfven. Riktigt illa.

Tyvärr är partiledaren Ilan Sadé inte något att hänga i julgranen om det är en mer omfattande medietäckning som eftersträvas. Men han har andra förtjänster.

Sadé, av judisk börd och öppet homosexuell samt inte minst utbildad jurist, borde vara perfekt för alla partier utom Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som inte vädrat ut antisemitismen eller homofobin i egentlig mening om det inte vore för hans personliga egenskaper. Och naturligtvis Socialdemokraterna. Att ha en person i partiledningen med judisk börd är omöjligt idag med de antisemitiska vanföreställningar som alla kan spåras till Tro och Solidaritet och de socialdemokrater som sitter i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ.

Han syns dessvärre inte utåt, han har inte den mediala förmågan som krävs idag. Men å andra sidan är det inte uteslutet att det är vad MED behöver idag i ledningen. En ledare som tillåter en fri och intellektuell intern debatt som inte sällan även förs utanför partiet.

Sadé är lagledare för ett litet, om än väl fungerande, lag. Inte en partiledare i ett medielanskap som det svenska.

Men Sadé har skapat något med bärkraft.  MED är idag en attraktiv mötesplats för politiskt intellektuella som älskar att prata politik i timmar istället för att komma med politiska åsikter och förslag som begränsas av de 256 tecken inklusive blanksteg som Twitter begränsar det till.

Och oavsett om MED överlever eller kommer in i Riksdagen 2026, vilket bör vara en mer realistisk målsättning, så kommer de ha skapat ett moment i den politiska debatten som kanske kan fångas upp av en person med större karisma och skapa en svensk Macron.

En i varje fall inledningsvis okorrumperad outsider i relativa termer som fångar makten när de etablerade partierna till slut svikit väljarna en gång för mycket.

En annan sak som är attraktivt med partiet är dess stoiska, och nästintill fundamentalistiska syn på en av våra viktigaste universella rättigheter. Yttrandefriheten. Få är så kunniga, tydliga och konsekventa i försvaret av denna princip, oavsett åsikt, som det partiet. Ett drag jag sympatiserar med till fullo.

Men naturligtvis skall MED granskas som alla andra fortsättningsvis. Och jag kommer aldrig att företräda partiet eller försvara deras åsikter, det få de göra själva. Jag väntar fortfarande på ett klassiskt socialdemokratiskt parti baserat på Nils Karlebys modeller men utan den svajighet,  korruption och maktfixering som präglar dagens socialdemokrater. Jag ser dock skeptiskt på den möjligheten under min livstid.

Partiledningen har varit väl svajig de senaste 16 åren och någon stabilitet är inte i sikte. Jag får nöja mig med det som kan betecknas som “näst bäst” eller “inte sämst”. I varje fall ett parti utan ekonomisk och politisk korruption samt med ett intellektuellt förhållningssätt till politik.

Det får räcka så.

För jag har slutligen tröttnat på de etablerade partierna i riksdagen. Och stödjer istället andra plattformar. Inte för att jag tänker bli medlem eller engagera mig i MED så är det partiet det mest attraktiva i svensk politik idag. Det finns en intellektuell spänst, nyfikenhet och politisk ärlighet som saknas i de övriga partierna.

De andra är alltför politiskt, organisatoriskt eller finansiellt korrumperade alternativt så är de  förknippade med så många direkta felbeslut och frågetecken som inte låter sig rätas ut att de helt enkelt inte är relevanta för mig längre.

 

Bidra till ledarsidornas utveckling BLI PRENUMERANT

Gillar du det vi gör? Gillar du formatet "grävande opinionsjournalistik"? Gillar du artiklar av Björn Törnvall, Edward Nordén eller skribenter som professor Jan Blomgren som mer eller mindre återkommande skribenter? Gillar du att vi ifrågasätter makten och de som kallar sig experter?

Till skillnad från många traditionella medier och även en rad nystartade eller s.k. alternativa medier tar Ledarsidorna.se inte emot presstöd av principiella skäl. Det går inte att ta emot något om du är motståndare till det.

Det betyder att vi finansieras av de som läser oss och ser ett värde i det vi gör.

Och detta är en förutsättning för att vi som huvudregel varje dag klockan 06 på morgonen, 365 dagar per år, ska kunna ge dig en nyhetsfördjupning ur vårt perspektiv.

Om du vill hjälpa oss att fortsätta med detta, bli PLUS-medlem och få samtidigt tillgång till hela artikelarkivet, inte sällan med unikt källmaterial.

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av grundlagsskydd. Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver.

Mer från Ledarsidorna.se