Gunnar Hyltén Cavallius tar sig an Katarina Barrlings och Cecilia Garmes “Saknad. På spaning efter landet inom oss”. Saknad är en berättelse om att förlora något man kanske inte ens visste att man hade. Det är en resa i tid och rum för att försöka förstå varför ett land som betraktar sig som tolerant, vidsynt och framtidsinriktat har så svårt att hantera förändringar som har med människor att göra i spåren efter en historiskt stor migration under kort tid.

År 2017 erbjöd Svenska Dagbladet läsarna att dela med sig av sina minnen. Det resulterade i boken ”Jag minns. Svenska folket berättar om sitt 1900-tal”. Här handlade det om individuella hågkomster. Nyligen har en studie publicerats som i stället lyfter upp minnet till ett kollektivt plan: Saknad. På spaning efter landet inom oss. Essä av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme (Mondial 2022). 

Författarna menar att det nu inför den stora befolkningsförändringen tycks ha växt fram en känsla av längtansfullt tillbakablickande till ett svunnet Sverige. De vrider och vänder på vad som kan ligga bakom saknaden. Två utgångspunkter finns för framställingen: dels att synen på invandring handlar om perspektiv (man kan både ha medkänsla med de flyende ”och samtidigt känna att Sverige har förändrats alltför mycket på alltför kort tid”), dels att människans tidsdjup är långt (det förflutna är viktigt).   

Smedjebacken i Dalarna besöks, både i nutid och i en tänkt sekvens under folkhemmets framväxt. Då drevs ett pensionat ”för intellektuella”, som gick under namnet Snillepanget. Bland en rad gäster möter vi Herbert Tingsten.  Där och då önskade de diskuterande gästerna bryta upp gränslinjen mellan folk och elit – fast författarna misstänker att de för egen del ville behålla sin upphöjda position. 

Varför blir man sverigedemokrat? Jag gör det för mina barns skull, säger dalmasen Johan Persson. ”Det kändes som att komma hem.” Hans barn växer upp med mycket liberala värderingar i skolan, själv har han inte haft problem att lyssna på auktoriteter. Och så berättar han om hur han som skyddsombud och samtidigt medlem i SD blev brännmärkt av facket. Den oundvikliga frågan om partiets nazistiska rötter besvarar Johan Persson med att sådana rötter förekommer också i andra partier. ”Det finns till och med stalinister!” Skribenterna iakttar här skillnad i perspektiv.

Frågan om invandringen har många bottnar; det finns en mer existentiell dimension, som detta att söka känna igen sig. Ett par brittiska forskare Roger Eatwell och Matthew Goodwin har pekat på att västvärldens elit inte har kunnat förstå, att människors oro för det egna landet och dess kultur kan vara uttryck för annat än rasism och främlingsfientlighet.  

Sjuttonhundratalet är ett viktigt sekel när det gäller stora omvälvningar i politiskt tänkande. Två kända – men väldigt olika – frontfigurer ställs fram: Rousseau mot Voltaire, eller uttryckt på annat sätt: känsla mot förnuft. Utan att på något sätt ställa sig på Voltaires sida menar jag att författarna är alltför välvilliga mot Rousseau (”människan är i grunden god”, menade denne vilket leder till katastrofala resultat i synen på uppfostran och skola). Bokens genomgående upphöjande av känslor stör dessutom en del. Men – jag viker mig trots detta för greppet att ge plats och upprättelse för rätten att i en svår tid få känna saknad efter ett försvunnet samhälle!

Hur har det blivit så här? Stockholmsutställningen 1930 med funktionalismens genombrott sägs vara en avgörande händelse. Man sökte efter ”den nya människan”, och Alva Myrdal betraktades som något av en barnmorska. Synen på familj börjar gradvis förändras. Makarna Myrdal drev på att experter skulle uppfostra folket; barnomsorgen borde därför vara professionell. 

Sverige är starkt präglat av förnuftet (Voltaire) och tron på ingenjörslösningar, Men, heter det med tanke på känslan idag av oro och upplevt förakt, ”[i]ngenjörstänkandets uppdelning mellan absolut rätt och absolut fel är oöverträffad om man ska bygga en bro, men inte när man ska behandla frågor som kräver svåra avvägningar”. 

Avsnittet om nationalism är omfattande och klargörande. Tingsten studerade på sin tid skolböcker och fann tre typer av nationalism: kallelsenationalism, övernationalism och underlägsenhetsnationalism. Från 1950 och efter de två världskrigen ansågs den gamla nationalismen av 1800-talsmodell omöjlig att omfatta. Efter hand trädde nya ideal fram att passa in i en svensk kallelsenationalism: fred, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, miljö och klimat. Samtidigt som nationalismen fördöms i vårt land finns en nationell självgodhet, hävdar författarna. In Sweden we have a system.

Fallet blev stort i den humanitära stormakten hösten 2015 efter den stora flyktingströmmen. Från ”mitt Europa bygger inga murar” till behovet av andrum. Statsvetaren Andreas Johansson Heinö talar om ”hur fyrtio års ackumulerad självgodhet till slut krockar med verkligheten”. 

Också pandemihanteringen beskrivs i boken. Här följer ett längre citat med några kostliga formuleringar:

”En folkhälsopatriotism föddes, enligt vilken svenskar jämfört med andra är mer rationella, mer förnuftiga, mindre hetsiga

[…]

Och de som har avvikit, till exempel genom att inte vaccinera sig, har låtits förstå att de sviker inte bara sig själva utan landet. Och över allt har den svenska flaggan vajat – särskilt på regeringens rockslag.” 

Kulturens och språkets vikt lyfts upp gång på gång. Synen på kulturen befinner sig idag mitt i vad somliga kallar ett kulturkrig. Ett skäl till den stora turbulensen är säkerligen att kulturfrågor sällan har diskuterats och att högern präglats av marknadsliberalism, inte av konservatism. 

De politiska avsikterna i Sverige har varit goda men praktiken har inneburit oerhörda svårigheter, skriver Barrling och Garme avslutningsvis. Utan att kunna eller vilja peka på konkreta lösningar önskar de hjälpa sina läsare att inse, att en stor samhällsförändring som invandringen uppväcker känslor, också en sådan som handlar om saknad. Vi behöver samtala om allt detta och göra det med varsamhet. Saknad är en värdefull bok utkommen i alldeles rätt tid och formulerad i en inkännande ton. 

Till sist: referenserna till litteratur är dessutom matnyttiga.

Gunnar Hyltén-Cavallius