Författaren Lena Andersson uttrycker en förvåning över reaktionerna på hennes krönika i SvD. Andersson är naturligtvis helt fri att ha åsikter om att fattiga skulle vara vår tids frälse. Lika fri som hon var när hon ställde sig jämte Vladimir Putin i att delegitimera inte bara NATO utan även det svenska säkerhetspolitiska vägvalet. Men det enda som bör förvåna är Anderssons förvåning. Inte reaktionerna på hennes åsikter och uttalade värderingar.

Krönikan av Svensk Dagbladets krönikör Lena Andersson ”Hungrar barnen är det föräldrarnas fel” har dominerat debatten och skapat en del uppståndelse under de senaste dagarna. Texten tar avstamp i olika former av uttalanden om att föräldrar har svårt att sätta mat på bordet till sina barn. Andersson menar att reaktionerna förvånade henne samt att

– Fattigdom adlar människor på något sätt i ett land som Sverige, eller kanske i en kristen kultur, säger hon till DN.

Andersson har tidigare, i maj 2022, i samma tidning argumenterat för att Sverige skulle dra tillbaka sin ansökan till försvarsalliansen NATO istället för att anpassa sig till Turkiets krav på anpassningar. Samt inte minst framför hon krav på svar på huruvida NATO är en allians som bygger tekniska eller ideologiska grundprinciper.

Det är inte fel att konstatera att Andersson i stor mån lade sig mycket nära Kremls troll-fabriker genom att dels urholka legitimiteten i dels NATO, dels den svenska regeringens och riksdagens säkerhetspolitiska vägval. För de ansvariga i Kremls troll-fabriker kunde inte Anderssons krönika kommit lägligare vartefter krigslyckan i Ukraina vände. Att även i NATO-vänligt inställda kretsar slå in kilar av tvivel. Nu av en prisbelönt och känd svensk författare.

När Andersson nu väljer på olika sätt kommentera sin redan ifrågasatta krönika om fattigdom så menar hon på fullt allvar att fattigdom i Sverige skulle upphöja de med den svagaste ställningen till någon form av frälse. Andersson ger inte intryck av att någon gång i sitt liv kommit i kontakt med den grupp som hon pekar ut som klandervärda. 

De svagaste. De som fötts in i fattigdom eller på andra sätt hamnat i en situation berövat deras livschanser. 

Psykisk ohälsa, blivit utsatta för våld i hemmet eller i en nära relation senare i livet. Kvinnor som bryter sig loss en destruktiv relation tar ofta med sig en fattigdomsfälla för många år framöver. De livsöden som ramar in just den problematiken finns, i bästa fall, i de få skyddade boenden för kvinnor som finns runt om i landet.

Dessa kvinnor med de barn de kan ha fått med sig är allt annat än frälse, lika lite som alla de personer med olika former av begåvningshandikapp som knappt klarar av att sköta sin egen ekonomi. Som har löner som redan utan räntorna på de snabba sms-lån som marknadsförs för just denna kundgrupp slagit sönder det lilla som finns kvar av deras minimilöner efter att skatten är dragen.

Inte heller barnen till dessa är några frälse. Barn som inte har råd att ha de kläder eller mobiltelefoner som deras klasskamrater har. Barn som inte har råd att köpa med sig en födelsedagspresent till klasskamratens födelsedagskalas och tvingas ringa sig sjuk. Av skam för att visa upp fattigdomen.

Fattigdom – en samhällsfara

Fattigdom är i ett industrialiserat välfärdssamhälle inte heller absolut, den är relativ. Detta visar om inte annat Richard Wilkinsons bok ”Jämlikhetsanden” (Karneval Förlag) från 2011. De skadeverkningar  som ett samhälle med stora klyftor visar sig vara långt större än vad många tidigare hade trott. Ojämlikheten visar sig drabba inte bara de fattiga. Även mer bemedlade, de som lyckats ta sig fram bättre i livet får betala ett högt pris i form av sämre hälsa och kortare liv.

Fattigdom och ökade klyftor skapar inte det frälse som Andersson explicit hävdar utan leder till en negativ spiral av ökande samhällsproblem, misstro och social oro som präglat västvärlden i flera decennier. Och Sverige i synnerhet. 

Ett Sverige som utan beredskap på arbets- och bostadsmarknad ökat sin befolkning kraftigt med nya medborgare som kommer från andra kulturer med en annan syn på vilka verktyg som skall användas för att jämna ut skillnaderna. 

Andersson är naturligtvis helt fri att ha åsikter om att fattiga i allmänhet och åsikten att barn som föds in i fattigdom skulle vara vår tids frälse. Lika fri som hon är att ställa sig jämte Vladimir Putin i att delegitimera inte bara NATO utan även det svenska säkerhetspolitiska vägvalet.

Men lika självklart fri som hon är att göra det bör hon rimligen heller inte vara förvånad över att behöva ikläda sig säck och aska när omvärlden till slut begriper vilka visioner, värderingar och vilken form av samhälls- och människosyn hon representerar när hon tar bladet från munnen.

Det enda som förvånar i slutändan är Anderssons förvåning och implicita försök att i efterhand försöka göra sig till offer.

Ett frälse även det.