Att Vänsterpartiet skulle vara “kommunister” tas regelbundet upp av partiets motståndare. Men i själva verket passar dagens vänster som handen i handsken till rådande ekonomiska system. Högern har däremot svårare att hänga med. ”Det duger inte att härleda sitt existensberättigade till att man är en motpol till ett kommunistiskt spöke som måhända dröjer sig kvar i högerns mardrömmar, men som i övrigt lämnat Europa sedan flera årtionden”, skriver Markus Allard, krönikör för Ledarsidorna.

Trots att personer på både vänster- och högerflanken envist hävdar att svensk vänster på något sätt skulle representera en strömning som kan beskrivas som marxistisk, kommunistisk eller socialistisk så talar verkligheten sitt tydliga språk.

Läs även: Allard: Socialisterna hör inte längre hemma inom vänstern

Ska ”de härskande klasserna darra” inför dagens vänsteraktivisters krav på öppna gränser, värdegrundscertifiering eller arbetarklassfientliga konsumtionsskatter?

Ett problem för kapitalister verksamma inom de direkt ansatta branscherna kanske, men kapitalismen som helhet har knappast svårt att harmonisera med dagens västerländska vänster.

Att det väller in horder av lättexploaterad arbetskraft som kan pressa ner löner i länder som Sverige, eller tjäna den toleranta medelklassen genom att jobba för pisslöner i en eskalerande gigekonomi, ligger helt i linje med kapitalismens logik.

Kraven på att idécertifiera arbetsplatser eller produkter slår hårdare mot små aktörer än mot stora. Puttes hamburgerhak på hörnet kommer, jämfört med Mcdonalds, ta en större smäll om krav ställs på att anställa mångfaldsstrateger eller ha rätt sorts hbtq-certifikat på väggen.

De stora företagen kommer alltid klara nya identitetspolitiska upphandlingskrav och dylikt. De små kommer slås ut. För de stora drakarna är detta välkomna vapen i deras monopolsträvanden. Att beskatta hantverksbilar mer så att man kan subventionera Teslaförare talar också sitt tydliga språk för vilken klass dagens vänster faktiskt representerar.

Läs även: Allard: Trasproletariatet väntar runt hörnet

Men även denna vår har högern upptäckt att hundra år gamla skrivelser i Vänsterpartifamiljens organisationers principprogram fortfarande finns kvar där. Bland annat kan man läsa att Vänsterpartiet vill upphäva ägandet av produktionsmedlen, och att de blåhåriga veganerna i ungdomsförbundet tror att de är revolutionärer med kapaciteten att bygga ett klasslöst kommunistiskt samhälle.

För kommunistjägaren är det förstås klara bevis att man är något på spåren.

Det finns dock andra saker som står i V-familjens politiska program. Bland annat driver Vänsterpartiet frågan om att sänka politikerarvodena, något man slår sig på bröstet för att ha röstat för i riksdagen – där inget annat parti ger sitt medhåll.

När jag gett Vänsterpartiet i Örebro möjlighet efter möjlighet att sänka politikerlönerna i kommunen så hänvisar man till att det ska göras från riksdagen. Detta trots att man påstår sig driva frågan.

Ett parti som inte kan rösta för att sänka sina egna politikerlöner i enlighet med vad som står skrivet i sitt program, kommer inte ha kapacitet att vare sig upphäva ägandet av produktionsmedlen, genomföra revolution eller för den delen bygga det kommunistiska samhället.

Politikerlönerna är bara ett av flera exempel på hur vänstern hittar ursäkter för att avvika från den formellt dikterade kursen. Istället för att se till vad vänstern säger, se till vad de gör. Man är inte längre det man en gång i tiden var. Kvarvarande estetik och formuleringar till trots.

”Allt fast förflyktigas, allt heligt profaneras”, som Marx skrev. Kapitalismen spränger ständigt sina gamla former.

Vänstern har bytt ut sin klassbas, från arbetarklassen till transferiatet. Man har gått från att vara majoritetsorienterade till att bli minoritetsorienterade, och det förändrar vänsterns förhållande till samhällsekonomin. Man har idag en tydlig nisch och ett klart existensberättigande som representant för sin nya målgrupp.

Men man fyller även en viktig funktion för stora segment av kapitalet, exempelvis de nya techjättarna. Branscher som behöver nyttja staten som verktyg för sin fortsatta tillväxt har i den moderna vänstern hittat allierade. Det är med hjälp av samtidens vänster som kapitalismens nya drakar bryter mark i land efter land.

Högern kan antingen försöka konkurrera på vänsterns nya planhalva i hopp om att bli en hyfsad kopia, men de underliggande klassintressena ger högern incitament – i såväl Sverige som internationellt – att röra sig i en riktning som slarvigt kan definieras som populistisk.

Alla är inte vinnare på den rådande ekonomiska utvecklingen. Produktiva klasskikt som merparten av arbetarklassen, de flesta småföretagarna och flertalet stora och etablerade kapitalister har i vissa avseenden gemensamma intressen med varandra. Detta till följd av globalismens synergieffekter och det framväxande transferiatet. De produktiva klasserna har gemensamma intressen i att minska skattetrycket, där allt större del nyttjas till att nära transferiatet, men också i att försvara sina branscher från att slås ut av den nya tidens drakar. Här finns en politisk potential för en klassallians.

Vänstern utvecklas överlag på ett liknande sätt i hela västvärlden. Högerns utveckling är mer varierad, speciellt när det gäller förmågan att kanalisera den nya tidens klassmotsättningar.

Istället för att kanalisera potentialen från de produktiva klasskikten står svensk höger och trampar vatten i gamla hjulspår. Den grupp man tar som mest strid för är i princip så kallade välfärdsföretagare. En bransch som utgörs av upphandlingsvunna områden av offentlig sektor, där den så kallade vinsten består av urkarvade andelar av svenskarnas skattemedel. Den svenska högern kallar det för marknad.

I det avseendet är man inte en vass konkurrent mot den nya vänstern, snarare en patetisk kopia som motsätter sig vissa men är för andra former av skatteparasitär verksamhet.

Om inte högern är kapabel att föra en politik för de produktiva klasselementen, vars intressen står i strid med vänsterns allierade, kommer andra aktörer att göra det.

Man måste kunna visa på vilka man är – definierat på basis av vilka man är till för. Det kan vänstern svara på. De har en nisch och en funktion. Samma sak kan inte sägas om svensk höger.

Det duger inte att härleda sitt existensberättigade till att man är en motpol till ett kommunistiskt spöke som måhända dröjer sig kvar i högerns mardrömmar, men som i övrigt lämnat Europa sedan flera årtionden.

Läs även: Allard: Vi spenderar för mycket för att vi vet för lite