Ann Heberlein: Den rimliga oron

Ann Heberlein. Photo by Wilmarsgard.

Kanske var det för att jag nåtts av budet om Karin Johannissons död samma morgon som jag började fundera över känsloläget i svensk offentlighet, såsom det tar sig uttryck i public service och de stora dagstidningarna. Karin Johannisson, professor i idéhistoria, är en av mina få förebilder. Jag minns med stor glädje våra samtal, både de som förts inför publik och de som avhandlats mer privat. Ofta talade vi om känslor och deras betydelse.

Jag har intresserat mig för det som benämns moraliska känslor – alltså känslor som uttrycker en moralisk värdering av något slag, som skuld, skam, klander eller beröm. Karin Johannisson skrev känslornas idéhistoria: ”Olika tider accepterar, eller förskjuter, olika känslor och olika uttryck för känslor. Känslor formar sig också i de mönster som samtiden bekräftar”, skriver hon i inledningen till Melankoliska rum och fortsätter ”Just därför är känslotillståndens historia också ett sätt att förstå vår egen samtid”.

Karin Johannissons teori är att känslor inte bara är uttryck för vad individen känner inuti, utan också ingår i sociala processer. Vilka känslor är tillåtna respektive otillåtna? Vilka känslotillstånd uppmuntras – och hur får dessa känslor ta sig uttryck? I varje samtid ingår mönster av känslor och stämningar som mer än andra fångar in vad som berör människor. Dessa blir en del av identiteten och fungerar som raster när omvärlden ska tolkas och blir sätt att förstå både sig själv och andra, liksom de säger något väsentligt om tiden.

När jag sitter där och tänker på Karin Johannissons tankar om känslor har jag, som alltid, P1 på i bakgrunden och jag slås av att program efter program präglas av en tydlig stämning, nämligen oro. Programledare och inbjudna gäster tävlar i att vara mest oroliga. De är oroliga för det kommande valet i Frankrike, för rasismen, för klimatet, för att det fattas tolkar i Sverige, för alla afghaner som ska sändas tillbaka, för inskränkningar i anhöriginvandringen, och, naturligtvis, för Trump och hans eventuella härjningar.

Jag lyssnar med viss förvåning – för om det är några känslor som varit förbjudna i den svenska offentligheten de senaste åren så är det oro och rädsla.

Otaliga är de skribenter som, i anslutning till varje terrordåd som drabbat Europa de senaste åren, liksom lagt huvudet på sned och uppmanat massorna att ”inte vara rädda”. Tusende är de texter som manat oss att inte låta rädslan ta över. Politiker, opinionsbildare och kändisar har uppmanat oss att inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro. ”Sverige har aldrig varit tryggare”.

Och nu? Denna formliga explosion av oro, i radio och tv, på ledarsidor och kultursidor. Det är ingen ände på de skräckscenarier som nu målas upp som en konsekvens av det amerikanska presidentvalet. Plötsligt är alltså både rädsla och oro legitima känslor. Det upphöjda lugn som tidigare förkunnats som enda godkända hållning inför samtidens ”utmaningar” (undantaget miljöhotet) har förbytts mot hysteri och dystopier. Tidigare milt leende kulturskribenter använder nu spalterna för att lufta sina värsta farhågor, och vartenda program i P1 tycks användas för att bedriva någon form av gruppterapi. Ju oroligare du är – desto bättre människa är du. Din oro är nämligen ett bevis på att du är motståndare till allt som Trump står för, en nitisk försvarare av människovärdesprincipen samt en moraliskt oantastlig individ. 

Jag kan inte påstå att jag är särskilt förtjust i Donald Trump. Jag kan inte heller påstå att jag är särskilt orolig för vad han kan tänkas ta sig för. Nej, min kapacitet för oro och rädsla är redan uttömd. Jag är fruktansvärt orolig för den islamistiska terrorn, och utgår ifrån att det bara är en tidsfråga innan det smäller i Sverige. Jag är rädd för vad som händer med den svenska ekonomin – enligt riksrevisionens färska granskning saknas 50 miljarder i regeringens budget . Jag är orolig över ökningen av sexualbrott, en ökning med 13 procent bara i år Jag är rädd för att pengarna tar slut innan jag går i pension. Jag är orolig för att antalet hemlösa ökar, för att socialtjänsten går på knäna (www.jp.se 20160901), för utbrotten av tbc och andra sjukdomar som fram till alldeles nyss varit utrotade i Sverige …

Ja, jag är mycket orolig – men min oro, eller rättare sagt det jag oroar mig över tas inte på allvar. Oron för ”ökad rasism” är godkänd och ett tecken på att du är en fin människa – oron över den ökade sexismen, det ökade antalet våldtäkter och könsdiskrimineringen i form av hedersetik och moralpoliser är däremot en tydlig signal om att man är en illvillig typ, sannolikt rasist. Oron över att Trump ska orsaka ett tredje världskrig betraktas som lika legitim som oron över klimatet – oron för islamistiska terrordåd och gängkriminalitet är naturligtvis bara ett uttryck för rasism. Alla gråtmilda reportage om ”ensamkommande flyktingbarn” betraktas som hederlig och ansvarsfull journalistik – att belysa det faktum att svenska pensionärer inte har råd att gå till tandläkaren tolkas som ett förkastligt försök att ställa grupp mot grupp och därmed, naturligtvis, ”att spela SD i händerna”. Acceptansen för barnäktenskap och månggifte är ett uttryck för tolerans – hävdandet av svensk lag, svenska normer och svenska värderingar är däremot ett osunt och djupt föraktligt utslag av nationalism.

Jag skulle kunna fortsätta – men jag tror att min poäng har gått fram. Jag vill, nej jag kräver, att den oro jag känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar.

Min rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar – statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Det finns goda skäl för att vara orolig, och det faktum att våra politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som kan vara besvärande (läs ”leda till ökad rasism”) ökar min oro. Kod 291 med den outtalade uppgiften att dölja polisanmälningar som är relaterade till de nyanlända är ett flagrant exempel. Vi har rätt att veta. Myndigheters och medias mörkning av våldtäktsmäns och våldsverkares etnicitet är ett annat exempel. Vi har faktiskt rätt att veta det också. Politikers och opinionsbildares ständiga upprepande av lögner angående kostnader för invandringen, de nyanländas yrkeskompetens, de nyanländas utbildningsnivå är djupt oroande – varför läser politikerna inte sina egna utredningar?

Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner. Jag läser om den 22-åriga kvinnan som blev utsatt för ett våldtäktsförsök på Granvägen i Tyresö. Natten till söndagen blev hon överfallen och nedbrottad, blott femtio meter från sitt hem, av en man som inte talar svenska. Hon beskriver sin rädsla och maktlöshet i Expressen (29/11). Det visar sig att mannen bor på ett hemligt flyktingboende på samma gata. Hennes föräldrar väljer att sprida informationen genom lappar till grannarna. De tycker att alla på Granvägen har rätt att veta att det finns ett flyktingboende på deras gata – och att en av de boende gjort sig skyldig till våldtäktsförsök. ”Grundtryggheten som vi byggt upp här under arton år är som bortblåst”, skriver föräldrarna (Facebook).

Vi har rätt att veta. Och vi har rätt att ställa krav på våra myndigheter och på våra politiker att ta det prekära läge vårt land befinner sig i på största allvar. Jag blir ännu mer orolig för terrordåd när jag ser, hör och läser om våra politikers inställning till IS och återvändande jihadister. Reaktionerna på Magda Gads berättelse om sina erfarenheter av IS i SVT Opinion var chockerande naiva. ”Herregud, hjälp mig”, skrev Magda Gad på sin Facebook efter inslaget: ”Folk, inklusive de som sitter på makt att ingripa, pratar om IS-terrorister som om det gällde värstingar på 80-talet”. Gad jämför IS-terrorister med aktivt deltagande mördare under andra världskriget… Handfallenheten som samhället ger prov på i relation till den växande islamismen är skrämmande.

Rädsla är en känsla som alla levande varelser är bekant med – kanske är den ett uttryck för självbevarelsedrift? Forskare som studerat hur djur beter sig när de upplever sig vara hotade och utsatta för fara, rapporterar att rädda djur, precis som rädda människor, pendlar mellan två responser: Driften att fly och aggressivitet. Jag ser exempel på båda strategierna i vår samtid. På en större middag härförleden var det största samtalsämnet de reträttplaner som vi alla smider på – vilket land är lämpligast att emigrera till? Fler människor än som är sunt för Sverige går i tankar på att fly fältet – många av dem som är tillräckligt välutbildade för att vara attraktiv och anställningsbar i andra länder, som är fria och har ekonomisk möjlighet till det kommer att flytta. Och aggressiviteten? Behöver jag säga mer än medborgargarden och Soldiers of Odin?

Insikten att rädsla kan leda till våld är sannolikt upphovet till Franklin D. Roosevelts flitigt citerade uttalande att ”det enda vi har att frukta är fruktan själv.” Jag är inte helt enig med Roosevelt – hans påstående insinuerar att rädsla blott är en irrationell känsla som är förkastlig. Jag menar att rädslan också kan vara rationell. Understundom är det på sin plats att vara rädd, och det bästa sättet att bemöta människors rädsla är inte att förringa den och betrakta den som farlig. Fråga istället vad vi är rädda för – och bemöt våra rädslor med fakta. Hur ska vi göra för att undvika att hamna i det vi är rädda för – hur förebygger vi terrordåd? Kan vi rädda Sveriges ekonomi? Hur kan vi hjälpa hemlösa, göra livet bättre för fattigpensionärer, stävja gängkriminaliteten, hävda flickors och kvinnors rätt till frihet och trygghet?

Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar. Kanske kan ett sådant agerande i någon mån upprätta en del av den tynande tilltron till våra makthavare – och stävja en del av rädslans konsekvenser, flykt eller aggressivitet.  

 

Ann Heberlein

 

Redaktörens kommentar

Vi närmar oss nu, i redaktionen, vår tids stora frågor. Min far, krigsbarn och flykting, sade till mig för två år sedan att han hoppades att han hade sluppit uppleva sina tidigare erfarenheter en gång till under sin livstid. Dessvärre kommer han att behöva uppleva dessa erfarenheter en gång till, mycket på grund av en bristande tilltro till dagens makthavare.

Det finns med andra ord goda skäl för oss på Ledarsidorna.se att fortsätta att adressera denna oro. Endast då vi åskådliggör den kan vi gemensamt mota den i grind innan den växer oss för stor. Endast när vi möter denna oro med dess rätta namn kan vi bekämpa den. Likt mannen som inte får nämnas vid namn i J.K Rowlings “Harry Potter”. Först när vi nämner Lord Voldemort vid hans namn kan vi bemöta och bekämpa honom.

Med era bidrag, såväl historiska som framtida, kan vi gemensamt arbeta för detta. Att genom folkbildning och en bildad sansad debatt mota de krafter min far fick uppleva och som ingen vill genomleva. Min far minst av alla.

På redaktionens vägnar 

 

Johan Westerholm

 

REFERENSER TILL HEBERLEINS ARTIKEL

Ann Heberlein, En liten bok om ondska (Albert Bonners Förlag, 2010)

”Det saknas 50 miljarder i regeringens budget – Riksrevisionen varnar för konsekvenserna”, www.dagensjuridik.se

”Fler hemlösa hos stadsmissionen”, www.sverigesradio.se

Karin Johannisson, Melankoliska rum (Albert Bonniers Förlag, 2009)

”Krisen inom socialtjänsten fortsätter”, www.jp.se

”Utsatthet för sexualbrott ökar bland kvinnor”, www.bra.se

”Susanne, 22, överfölls 50 meter från sitt hem”, Expressen 29/11

”TBC ökar i Sverige”, www.svt.se

Om författaren

Ann Heberlein
Ann Heberlein
Ann Heberlein är lektor i etik vid Lunds Universitet. Hon är också verksam som författare, föreläsare i etiska frågor och fri skribent.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.