Inom kort kan det saknas 200 000 “enkla” jobb. Jobb som inte kommer att skapas

Trots en stark arbetsmarknad pekar Arbetsförmedlingens senaste prognos på att det kommer bli allt svårare för lågutbildade på arbetsmarknaden. Redan idag är bristen på enkla jobb stor.  Att jobbunderskottet för lågutbildade är ett samhällsproblem blir tydligt när man ser till antalet personer det rör sig om. Sverige står, med dessa siffror som grund men även mycket annat, inför avgörande vägval i formandet av framtidens samhällskontrakt.

I oktober var 122 000 personer utan gymnasieutbildning inskrivna hos Arbetsförmedlingen men det fanns bara 11 000 lediga “enkla” jobb med låga förkunskaper eller inga krav på fullgjord skolgång. Skillnaden mellan antalet arbetslösa och antalet tillgängliga “enkla” jobb låg på 111 000 platser. För gymnasialt och eftergymnasialt utbildade var jobbunderskottet lägre på 53 500 respektive 16 000 jobb.

Ett stort problem i detta, till att börja med, är att vare sig regeringen, LO eller Svenskt Näringsliv lyckats definiera vad ett enkelt jobb är. Svenskt Näringsliv kommer aldrig gå med på att skapa arbetstillfällen som inte behövs.

De återfinns inte längre inom jord- eller skogsbruk samtidigt som svensken idag inte är beredda på att ha tjänstefolk inneboende. Jord- och skogsbruk är idag en i allra högsta grad automatiserad arbetsplats med stora inslag av ensamarbete varför till och med en praktikant, med 100 procents lönebidrag, sänker produktiviteten. Men även dels på grund av att dagens fastigheter inte är byggda för det ändamålet, dels för att det kräver ett socialt ansvarstagande som få arbetsgivare vill ta. Om en anställd piga eller annat tjänstefolk missköter sig och är inneboende kan det bli svårt att avhysa dessa vid uppsägning. LO motsätter sig aktivt en lönenedsättning för dessa grupper trots att de inte är del av LO-kollektivet. Dessa lågutbildade, med en inadekvat kompetensprofil, saknar företrädare i lönesättningen och gör det mer lönsamt att passivt leva på bidrag kompletterat med att ta kortare svarta påhugg istället för att aktivt söka reguljära jobb. Jobb som inte finns.

Samtidigt går Socialdemokraterna mot kongress i april. Flera arbetarekommuner och partidistrikt kommer att driva en linje mot att vi skall slopa den idag restriktiva migrationslagstiftningen. Det finns idag inga tecken utåt som tyder på att Stefan Löfven kommer att sätta ner foten, snarare tvärtom finns det uppgifter att han kommer söka en ”förhandlingslösning”. Förhandlingslösningar av denna karaktär har få eller inga förutsättningar att bli speciellt hållbara eller lättöverskådliga. Löfvens bakgrund blir nu tydlig i denna situation. Istället för att som politiker och statsman sätta ner foten försöker han hitta en medelväg istället. En medelväg som är dömd att misslyckas.

Vi kommer utöver detta se kraftigare överrullningseffekter än vad Sveriges Kommuner och Landsting predestinerat tidigare. Anhöriginvandrare kommer inte kunna tillgodoräkna sig föräldradagar i samma omfattning som tidigare vilket kommer öka arbetskraftsutbudet än mer än vad Arbetsförmedlingen rapporterar i sin prognos. Syftet med reformen är fullt logiskt, att pressa ut personerna i produktionen men många saknar arbetsmarknadsadekvat utbildning varför bördan samtidigt pressas över på kommunerna. Sveriges Kommuner och Landstings tidigare prognos om en skattehöjning om två kronor i snitt för landets kommuner hade inte denna reform i sitt underlag varför ytterligare förslag höjning eller urlakning av välfärden är att vänta.

Med mer än 150 000 förväntade anhöriga kan det, om det vill sig illa, saknas upp till 200 000 ”enkla” jobb inom kort. Kommer inte dessa i egenförsörjning kommer försörjningsbördan på sikt rullas över på kommunerna då de ytterst ansvar för försörjningsstödet och på ännu längre sikt rullas tillbaka på staten när dessa individer går i pension. Utan eget pensionskapital.

Vi kan dessutom förvänta oss att regeringen fortsätter att använda sig av begreppet ”i sysselsättning”. Detta statistiska begrepp är effektivt för att dölja omfattande brister i arbetsmarknaden då definitionen av detta begrepp är att den enskilde befinner sig i arbete, med eller utan lönebidrag, arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller hjälper släkting minst en timme i veckan.

Ett rimligare mått borde vara grad av egenförsörjning och uppbyggt pensionskapital.

Kommunerna kommer stå för alltmer av försörjningsansvaret av de nyanlända på sikt, något annat är inte rimligt att anta. Kommuner som inte direkt varit delaktiga i utformningen av migrationspolitiken som ytterst dikterats av Miljöpartiet samt Moderaternas neoliberala riksdagsfalang och Socialdemokraternas identitetspolitiska motsvarande.

Det rimliga nu är att, för att inte helt rasera kommunernas ekonomi och åtaganden, börja se över villkoren för försörjningsstöd och andra bidrag. Dels taken, dels börja ställa krav på någon form av produktivitet. Det är inte orimligt att kommunerna själva skall få utforma sitt stöd med större frihet än dagens statligt regler innebär. Snarare är det eftersträvansvärt då regeringen övergivit den finansieringsprincip som skall kompensera kommunerna för åtaganden som inte kommunerna varit delaktiga i att besluta om.

Men framför allt, börja arbeta med andra statistiska begrepp än dagens. Graden av självförsörjning samt hur mycket den enskilde bygger upp i eget pensionskapital ger en väsentligt mer användbar information än begreppet “sysselsättningsgrad”. Det finns annars en uppenbar risk att dagens politiska ledarskap lurar in dagens och morgondagens väljare och medborgare i en situation som blir ännu svårare att bemästra.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.