Bulletin och tyckonomins död

Johannes Nilsson [email protected]
2021-03-21

Bild: Tre generationer av tyckare: Andres Lokko, Maria Sveland, Ivar Arpi. Foto: Frankie Fouganthin /Elis Hoffman/Leopard Förlag/Bengt Oberger/CC BY-SA 3.0/CC BY-SA 4.0

ESSÄ Den ambitiösa satsningen Bulletins magplask handlar inte främst om de konflikter som utspelas inför öppen ridå, utan har med djupgående förklaring i strukturförändringar inom media, menar Johannes Nilsson. Ledarskribenternas upphöjelse under 10-talet skedde på en marknad där huvudsaken var att dra trafik via sociala medier som Facebook. Men det har visat sig att ren trafik inte är tillräckligt lönsam för att driva sajter, och i ett medielandskap där betalväggar domineras krävs mer än rena åsiktstexter.

Åren runt sekelskiftet var feminism den fullständigt dominerande ideologin bland de svenska riksdagspartierna. Alla partiledare, med undantag för Alf Svensson (KD), bekände sig till någon form av feminism.

Inspirationen kom från Gudrun Schymans stora framgångar som partiledare för Vänsterpartiet, som fick snubblande nära 12 procent i valet 1998. Men även från kultursfären, där feminism – gärna i radikala varianter – var den hetaste idéströmningen efter succéfilmen “Fucking Åmål” (1998) och den mycket uppmärksammade antologin “Fittstim” (1999).

I januari 2003 tvingades Schyman lämna posten som partiledare för V efter att det framkommit att hon gjort tveksamma skatteavdrag som inte godkänts av skatteverket. I december 2004 lämnade Schyman V för att bedriva feministisk politik som vilde i riksdagen. Vid samma tid förde ett antal feministiska profiler, med Ebba Witt-Brattström och Maria-Pia Boëthius i spetsen, diskussioner om att bilda ett renodlat feministiskt parti. En opinionsundersökning från Sifo visade att hela 22 procent av svenskarna kunde tänka sig att rösta på ett sådant.

Gudrun Schyman, med sin erfarenhet och sina framgångar, framstod som en självskriven kandidat för att leda partiet. Witt-Brattström var visserligen tveksam, då ett nytt parti med Schyman vid rodret riskerade att framstå som vänstervridet. Hon ändrade sig emellertid under våren 2005, och den 4 april lanserade Feministiskt Initiativ, F!, på en välbevakad presskonferens. Trots att partiet i linje med sin jämlikhetsideologi inte utsåg någon partiledare, utan hade tre olika talespersoner, var Schyman första namn på partiets vallista inför 2006 års val och betraktades allmänt som partiledare.

Det nya partiet första år präglades emellertid av splittring och offentliga gräl, och valet blev ett fiasko, där F! fick 0,7 procent av rösterna. I och med magplasket var feminismen, som nyss genomsyrat samtliga partier utom KD, inte längre intressant för politiker att framhålla. Naturligtvis var de politiska partiernas företrädare fortsatt för jämställdhet mellan könen, men själva ismen hamnade i bakgrunden och ersattes av nya politiska projekt som alla partier enades kring: HBTQ-frågor, antirasism, mångkulturalism, klimatomställning och så vidare.

Istället för att härska genom hegemoni hade feminismen avslöjat sina kort som inte var särskilt imponerande, och den feministiska perioden i svensk politik, som varat sedan Schymans segerval 1998, avslutades därmed.

Jag kommer att tänka på F!:s öde när jag följer turerna kring det nystartade medieprojektet Bulletin, där den ena skandalen avlösts av den andra konflikten efter projektets förhastade lansering i slutet av december. Men den mest slående likheten handlar inte om interna splittringar och gräl som utspelas i offentligheten, utan om att fiaskot redovisat oväntat svaga kort för ett annat fenomen: den så kallade “tyckonomin”, alltså den upphöjda roll som ledarskribenter och politiska krönikörer kunnat avnjuta under 2010-talet.