Därför flyr arbetarklassen vänstern
Arbetare är inte korkade. De är inte onda. De har inte “lurats av media”. De har övergivit vänstern för att vänstern övergivit dem. Inte “kulturellt” som vissa identitetspolitiska företrädare vill få dig att tro, utan materiellt. De vet vilka deras klassintressen är, och de vet att de inte företräds av dagens vänster, skriver Malcom Kyeyune.
Under den första halvan av 2010-talet började den vänster jag var en del av äntligen känna hopp igen, efter den förvirring och brist på riktning som följt på den realsocialismens fall. Under de långa vinteråren på 90-talet och början av 00-talet klamrade sig folk antingen bittert fast vid en profetia som alla andra hade förkastat fullständigt, eller så försökte de hitta nya trendiga frågor för att ersätta de som hade misslyckats.
Två av de viktigaste nya frågorna i Sverige var antifascism och motstånd mot globaliseringen. Det blev några enstaka segrar – eller folk trodde i alla fall gärna det – men tanken på att faktiskt uppnå politisk makt var död på alla sätt utom i retoriken.
Överlag kom vänstern att acceptera sin roll som liberalismens sociala samvete eller, när det gällde antifascismen, såg sig själva som Batman med uppgift att skydda Gotham City vid historiens slut. Den triumferande liberalismens gator må ha varit skitiga, politikerna korrupta och ovärdiga sina ämbeten, men antifascismens Batman klev ändå upp ur sängen varje natten för att skydda de utsatta och fattiga från de monster som lurade i skuggorna.
Så tänkte man i alla fall. Men för det mesta gick man bara ut och drack öl.
Denna politiska och intellektuella period var redan på allvarlig nedgång när jag anslöt mig till vänstern i samband med 2008 års stora finanskris. Under åren som följde började folk öppet tala om hur Marx hade rätt, att kapitalism och nyliberalism hade misslyckats, och att vänstern stod för det enda alternativet till den rådande makten.
Misshandlade och förödmjukade, men inte helt besegrade, och med verktygen och viljan som krävdes för att återuppta kampen – så såg en stor del av vänstern på sig själv när jag anslöt.
Idag är vänstern ännu trasigare, ännu mer politiskt död än den varit vid någon tidpunkt sedan Sovjetunionens fall. Den kris som vänstern står inför idag kan rentav vara allvarligare än den kris man genomgick vid realsocialismens fall.
Vill du läsa mer? Hela essän är öppen för prenumeranter.
NITEK Publicism som numera driver Ledarsidorna är beroende av er läsare för vår överlevnad. Tycker du att vi gör skillnad bli gärna prenumerant.
Johan Westerholm är ansvarig utgivare och chefredaktör.
Bli prenumerant och stöd fortsatt oberoende journalistik och granskning av av Sverige.
Du kan pröva på för en krona under 14 dagar.