Dokumentären “De utvalda barnen” på SVT om waldorfskolan Solvik i Järna har väckt debatt om waldorfskolan och antroposofin. Även om Solvik inte räknades som waldorfskola under den tid som filmen beskriver, har vissa av problemen filmen tar upp sin grund i traditionell waldorfpedagogik. Ledarsidornas Johannes Nilsson gick på en annan waldorfskola i Järna, och minns en skoltid präglad av våld, mobbning, förnekelse och en oförmåga att förbereda barnen för samhällets “andliga” krav – den grå tristess som präglar det moderna livet. 

Jag är tio år gammal och står på skolgården, omgiven av en ring av skränande elever. Säkert hälften av skolans elever är på plats, så känns det i alla fall när jag står mitt i ringen. Mittemot mig står en klasskamrat, och vi ska slåss mot varandra på så kallat “hederligt sätt”, det vill säga med knytnävarna.

Min motståndare är skolans mest avskydda elev, så den skränande publiken hejar på mig. Men min hatade motståndare slåss i stort sett varje dag, med äldre, yngre och jämnåriga. Själv hör jag till klassens klenare elever, och utgången är given: jag får stryk. En besviken publik skingras och lämnar mig med min förödmjukelse. Händelsen i sig är förstås inget unikt för varken min skola eller waldorfpedagogiken.

Det ovanliga är att det hela pågår mitt på skolgården medan lärare passerar utan att agera. Slagsmålet har nämligen iscensatts av min klassföreståndare. Föregående rast råkade jag i bråk med min klasskamrat, som hon avbröt eftersom vi sparkade varandra, som man gärna gjorde på 80-talet.

Det dög inte, menade vår konservativa klassföreståndare. På den här skolan slåss man hederligt, men nävarna, sade hon och utlyste en gammeldags, hederlig boxningsmatch mellan oss två följande rast. På något sätt hann ryktet om denna sanktionerade fight gå över halva skolan under den korta tid som gick innan lektionen började, för efter lektionen välkomnades jag ut på skolgården av en upphetsad pöbel.

Det här är en av många episoder från min skolgång jag minns när jag tittar på SVT:s dokumentär “De utvalda barnen”. Dokumentären handlar inte om min gamla skola Örjanskolan, utan vår systerskola, Solvikskolan, som grundades när ett antal lärare och elever bröt sig loss från vad som tidigare hette Järna Waldorfskola för att utveckla en både friare och mer Steiner-trogen pedagogik än den traditionella waldorfpedagogiken enligt typisk sekteristisk logik.

Kvar på det som kom att kallas Örjanskolan blev mer konservativa lärare med hårda nypor och grundmurad trohet till traditionell waldorfpedagogik. Men en del saker hade skolorna gemensamt, som den totala förnekelsen av mobbning på den egna skolan och toleransen för våld mellan eleverna. “De måste få slåss när de är osams” säger den tidigare Solviksläraren Merete Lövlie i dokumentären, en attityd som var rådande även på Örjanskolan.

Problemet är att våld mellan skolbarn inte är en frigörande handling som katharsiskt löser konflikter. Precis som när vuxna människor använder våld, etablerar det fria våldet en hierarki där den starkaste, skickligaste, mest hänsynslösa etablerar dominans och förtryck över de svagare.

Nu ska jag inte virka min offerkofta alldeles för tjock. I det här fallet, och många andra, fick jag visserligen stryk. Men jag förmådde hävda mig på andra sätt, framförallt verbalt. På det området var jag en framstående mobbare under den djungelns lag som uppstod i och med vår frihet.

Idén att barn ska lösa sina egna konflikter innebär nämligen inte bara våld, utan även mobbning i alla övriga former: verbala och fysiska kränkningar, vandalisering av den mobbades egendom, ryktesspridning, utfrysningar och så vidare. Detta tilläts pågå utan att lärare ingrep på Örjanskolan under 80- och 90-talet.

Jag låg själv bakom en hel del mobbning, och jag kan inte påminna mig om en enda gång när lärare försökt ta itu med mina trakasserier av andra elever. Det berodde inte på att lärarna var veka, fega eller lata. De ingrep med kraft och konsekvens när det gällde exempelvis stölder och vandalism av skolegendom, skolk, oro på lektionstid och verbala och fysiska angrepp på lärare (som framgår gick jag i en mycket stökig klass).

Men mobbningen och våldet eleverna emellan fick fortgå i stort sett obehindrat, allt medan den förnekades av skolans lärare. Medan vi muggspolade, gav öknamn och trakasserade våra offer fick vi hela tiden höra att vår skola inte hade några problem med mobbning. Ett påstående vi gladeligen tog till oss.

Ingen vill nämligen vara en mobbare – allra minst en mobbare. I synnerhet inte på 80-talet, när ämnet ofta togs upp i medier och debatterades. Normala skolor införde olika planer för att motverka mobbning. Men på vår skola behövdes de inte – vi var ju en waldorfskola, där mobbning inte förekom.

För att rationalisera vårt egen mobbning förutsatte vi att den vanliga skolan var så mycket värre. Visst muggspolades elever då och då, men i nyspolade toaletter. Visst slogs vi, men vi sparkade inte på den som låg. Vi jagade inte elever genom glasdörrar så att dom hämtades med ambulans. Historier spreds om groteska övergrepp på Järnas vanliga skolor, som vi föreställde oss som en blandning av “Flugornas Herre”, pennalistisk brittisk internatskola och dagens urspårade förortsskolor.

Den attityden mot omvärlden genomsyrade skolan, och bidrog till den lojalitet vi utvecklade mot skolan, waldorfpedagogiken och den antroposofiska rörelsen. Många av oss insåg förstås att vår utbildning i många avseenden var eftersatt som det blir när man ägnar de första två – tre åren åt lekar och att rita färgglada bokstäver och siffror, i enighet med Steiners fientlighet mot “för tidig” intellektuell skolning.

Men med barnets mycket korta framtidshorisont såg vi det som en ynnest, och de som gick vanlig skola som ena stackare, som dagarna i ända plågades med kungalängder och Hallands floder av Caligula-despoter i lysrörens gråa sken.

Attityden utsträcktes till majoritetssamhället i stort. Det rådde en belägringsstämning, där skolverk, kommun  och myndigheter ständigt var ute efter oss, varför det gällde att hålla ihop och hålla käft. Den gick åt båda håll: allvarliga brott vi begick kom till institutioners och lärares kännedom, men aldrig till polisens.

Men vår lojalitet med vår skola berodde inte främst på att de inte golade ned oss. Vad det framförallt handlade om, var samma känsla av utvaldhet och upphöjelse som Jesper Lake flera gånger återkommer till i sin dokumentär, och anspelar på i titeln “De utvalda barnen”. Vi var utvalda, särskilda, finare och bättre än de stackare som genomled den vanliga skolans korvstoppning.

Den här lojaliteten och tystnadskulturen har jag och många andra burit med oss i många år. Jag minns ännu min skoltid som den lyckligaste i mitt liv, och föreställer mig en vanlig skolupplevelse ungefär som Pink Floyds musikvideo “The Wall”. Och det beror inte bara på indoktrinering. Den nästan fullständiga frihet som rådde på rasterna, därtill i en underbar lantlig miljö med harmonisk, vacker arkitektur, gör att jag inte ens med min kritiska blick kan undvika att betrakta min skoltid med värme.

Sant är att de problem jag beskriver med våld och mobbning förekom på de flesta andra skolor, vare sig det tilläts eller inte. Men våld och mobbning är inte heller det största problemet med hur waldorfskolorna fungerade på 80- och 90-talet. Det viktigaste problemet är inte ens den väldebatterade frågan om våran utbildning var tillräcklig (vet ej, jag följde inte med på lektionerna).

Det grundläggande problemet med waldorfpedagogiken ligger faktiskt i mina och många andra tidigare waldorfelevers mycket ljusa minnen av vår skoltid. För det var på många sätt en underbar tid. Jag har nog aldrig varit lyckligare än på vissa raster på Örjanskolan, när vi satt ute på åkern med ett paket glass vi stulit från köket. Glassens sötma i munnen, förbrytelsens pirr i magen, solens strålar på huden, omgiven av grönskan. Livet blev aldrig bättre efter det.

Detta snuddar även “De utvalda barnen” vid i vissa delar, svårigheten att efter avslutad skolgång anpassa sig till livet i ett samhälle av helt annan karaktär. Ett samhälle av brutalarkitektur, kontor och korridorer, lysrör och flimrande skärmar, välklippta gräsmattor och asfalt, blanketter och rapporter, kontroll och struktur. I kontrasten med en skolgång som den jag upplevde är det lätt att hamna i ett kulturellt och socialt utanförskap, en turist i tillvaron som bara spelar med i spelet.

Många tidigare waldorfelever fick också sociala och psykologiska problem efter sin skoltid: drogmissbruk, psykisk ohälsa inklusive självmord, den ekonomiska fattigdom som följer på svårigheter med att anpassa sig till yrkeslivets tristess. För en del blir lösningen att ansluta sig till det antroposofiska rörelsen istället för till samhället, och det är förmodligen så det är tänkt. Man anpassas till antroposofin istället för till omvärlden.

Man kan önska att samhället såg ut på ett annat sätt, men tyvärr hör det till skolans viktigaste uppgifter att förbereda barnen på vuxenlivets tristess och andliga misär. Det brukar framföras som radikal skol- och samhällskritik, men är ett av livets bistra faktum.