Ofta beskrivs det som att mediers viktigaste uppgift är att kontrollera och granska makthavare. Men hur står det egentligen till på den lokala nivån? Politisk rättsvidrig rovdrift på enskilda anses inte ha något större nyhetsvärde menar Deniz Eryilmaz som lyfter fram hur kommuner satt förföljelse av enskilda i system och som för detta sedan fällts av domstol.

Ofta beskrivs det som att mediers viktigaste uppgift är att kontrollera och granska makthavare. Media och journalister kan inte, och ska kanske inte heller behöva vara överallt hela tiden i en demokrati. Att allmänheten tipsar media är ett naturligt inslag i detta. 

Om medias viktigaste uppgift är att kontrollera och granska makthavare, borde allmänhetens tips gällande just  makthavare, anses gå hand i hand med denna uppgift.  Sjävklart kan media inte skriva om alla tips som de får in. Frågan är bara vad mediers uppgift och agendor är, om de får in tips med underlag som styrker oklarheter i omfattande antal, oberoende av varandra, men trots detta inte belyser det pågående…

Tips med underlag om politiker som fattar beslut, som på något sätt gynnar sig själva eller andra i deras närhet, eller makthavare som beter sig på sätt som de inte får, eller en oberoende granskningsrapport som sågar kommunens ekonomiska hushållning och påvisar att det förekommer oklarheter vid upphandlingar, borde väl ändå väcka medias uppmärksamhet…

Maktfullkomlighet anses inte ha nyhetsvärde 

Med allt det nämnda och tillhörande maktfullkomlighet borde väl också väcka mediers uppmärksamhet, skulle man kunna tycka. Spörsmål som att politiker har förmått enskilda att betala för kommunala angelägenheter som de inte måste, så som att sköta om kommunala fastigheter, t.ex. att ha tvingats att betala för grönyteskötsel på kommunala fastigheter, är anmärkningsvärt. Att enskilda kommunmedlemmar ska tvingas betala extra för kommunala angelägenheter, utan att det finns något underlag som visar på något annat, t.ex. en ömsesidig överenskommelse genom behörigt avtal, bör inte godtas. 

Kommunala fastigheter är vanligtvis någonting som endast kommunen ska ansvara för, och som kommunmedlemmar redan betalar för när de betalar kommunalskatt. Om politikerna dessutom på olika sätt för egen vinning pga av det pågående, och detta har pågått i decennier, på grund av felaktigt verkställa kommunala beslut, borde detta naturligtvis granskas och belysas av media. Det skulle nog de flesta anse. 

Enskilda som hamnar i kläm och inte har ett handlingsutrymme på grund av politikernas järngrepp över myndighetsutövningen, bör naturligtvis anses vara förkastligt och rättsvidrigt. 

Att enskilda inte får sina rättigheter tillgodosedda, genom att få möjlighet att överklaga myndighetsbeslut, är mycket allvarliga företeelser som det måste sättas ett ljus på i en demokrati. Rätten att få överklaga myndighetsbeslut är grundlagsfäst, vilket innebär att denna rättighet ska anses vara en stark rättighet för den enskilde.  

Myndighetsbeslut i utpressningssyfte

Att kommuner kan använda utpressning mot kommunmedlemmar kanske är ovanligt, men det har förekommit, och är inte så enkel att upptäcka. I sådana fall kan det krävas hjälp av specialister inom området för att det ska upptäckas. Detta är vanligtvis förenat med mycket höga kostnader för den enskilde, som då kanske måste anlita jurister med specialkompetens inom området. 

Exempelvis konstaterade Malmö tingsrätt år 2020 i ett beslut att Vellinge kommun i Skåne, systematiskt hade utövat rättsvidrigt tvång gentemot enskilda, genom att dessa hade tvingats att ge bort delar av sin fastighet, till kommunen i utbyte mot bygglov. 

En ideell organisation hjälpte i det fallet enskilda att driva detta rättsfall mot kommunen. Det konstaterades i samband med domstolsmålet som berörde ett trettiotal familjer i att kommunens utpressning hade skett systematiskt. För det fall dessa fastighetsägare inte hade fått hjälp, att driva målet enskilt mot kommunen, hade dessa aldrig kunnat få upprättelse gentemot kommunen. 

Avseende det aktuella fallet och sett till nutid, sitter de flesta politiker, som då satt vid makten, tryggt kvar i kommunens beslutsfattande positioner, som om ingenting har hänt, fast i lite andra partikonstellationer och i olika samarbeten. 

Makten slår bakut och blockerar enskilda personer på sociala medier, fortfarande inget nyhetsvärde…

På sociala medier startar dessa höga kommunpolitiker upprop om att enskildas rätt att överklaga kommunala beslut, borde inskränkas. Inte sällan hejas de på av andra politiker, både i de egna leden men även av politiker i andra led. Partier och politiker, som var med under tiden som utpressningen pågick, blockerar enskilda kommunmedlemmar som sakligt kritiserar dem eller uttrycker att de inte håller med, borde absolut ses som en toleransindikator, om att ett sådant parti eller politiker inte klarar av kritik, och därmed borde anses vara totalitärt lagd. Borde ett sådant parti eller politiker sitta vid makten, egentligen…

Politikers hån gentemot enskilda

Samma  politikers offentliga hån, på sociala medier, gentemot enskilda kommunmedlemmar, är inte heller något som väcker medialt intresse. Detta trots att politiker kan påverka myndighetsutövningen gentemot den enskilde, precis på det sätt som skett då enskilda tvingades avstå mark i utbyte mot bygglov. Detta borde väl ändå anses ha ett högt nyhetsvärde, tänker nog de flesta. Särskilt beaktat myndighets-utpressningsexemplet. 

Möjligen kan det ju vara så att någon enstaka journalist inte vet vilken effekt politikers privata inställning kan ställa till med om denne kan påverka beslut gentemot enskilda, men högst sannolikt handlar ointresset av sådana offentliga hån mer om en subjektiv journalistisk värdering, än okunskap.

Politiker är makthavare vilket innebär att dessa har möjlighet att fatta olika typer beslut, som i sin tur påverkar enskilda i vissa fall kan de fatta direkt riktade beslut, så som vid t.ex. bygglov. 

En utopi, skapad av medias frånvaro

Då medier väljer att inte belysa problem skapas en utopi, en fin fasad med oproblematisk tillvaro för alla. Men under ytan kan det finnas stora omfattande rättssäkerhets- och demokratiproblem där politikerna har ett järngrepp över myndighetsutövningen genom olika typer av beslut. 

Trots att sådant ständigt pågår mitt ibland oss, och borde anses ha stort nyhetsvärde, står det helt klart att flera av Sydsveriges största dagstidningar, och public service-bolagen, inte håller med om att sådant har nyhetsvärde. I vissa fall svarar medierna inte ens gällande tipsen som styrker och belyser belyst problematik, medan de i andra fall bilägger svar och ändå ärligt tackar, nej, till att gå vidare med tipsen. 

Allt detta förekommande, som inte granskas, kan ju utsökt få vem som helst att tänka på vad media prioriterar istället, vilket självklart är upp till medierna självständigt. 

Så, vilken uppgift har medierna egentligen? 

Deniz Eryilmaz 

Oberoende skribent