Att Sverige fått en ny statsminister är vida känt vid det här laget. Men aldrig tidigare har skillnaden mellan det tidigare ledarskap som Stefan Löfven representerade och vad Magdalena Andersson nu står för varit stå tydlig. Hur Andersson nu börjat hantera relationerna med Kina kan sägas utgöra ett av många exempel på med vilken teknokratisk noggrannhet som statsministern tycks förbereda sina beslut. Mer av teknokrati och mindre av känslosås.

Storbritannien, Australien och Kanada följer USA:s exempel och bojkottar vinter-OS i Peking diplomatiskt. Den svenska regeringen har inte tagit ställning till frågan om bojkott än även om flera enskilda ministrar och före detta ministrar tagit beslut om att inte närvara själva. Sverige har dock officiellt valt att avvakta med ytterligare markeringar vilket DN kunnat rapportera om.

Frågan om bojkott är känsligare i Sveriges fall än för många andra länder. Kina har fört upp Sverige på sin ”shit-list” sedan flera år. En av de frågor som stört relationerna är Sveriges stöd till dissidenten Gui Min Hai. Detta har skadat handelsrelationerna samtidigt som det över tid har förekommit industrispionage från kinesiska företag riktat mot svenska intressen. Löfvens uppträdande vid sitt statsbesök i Kina präglades även av en hel del missgrepp vilket retade upp kineserna. Bland annat närvarade han inte vid en kulturinvigning på grund av en miss i beredningen av besöket av hans medarbetare vilket retade upp hans kinesiska motparter. Kulturområdet är kanske det viktigaste området att honorera vid statsbesök i just Kina.

Sveriges nya statsminister har valt att göra en omstart och som på så många andra områden så ser det ut att komma gälla även bi- och multilaterala relationer. Inte bara har Sveriges relationer till staten Israel förbättrats avsevärt under regeringe Löfvens slutskede, när det började stå klart att Magdalena Andersson skulle ta över parti och regering utan även relationerna med Finland ser ut att återgå till normalt goda på alla områden.

Relationerna till Finland har annars burits av försvarsminister Peter Hultqvist (S) men Andersson kliver nu in på ett helt annat sätt än sin företrädare. Hon tar scenen istället för at låta sina fackministrar stöka runt på egen hand.

Under Stefan Löfvens tid som statsmininster drog sig inte någon minister för att offentligt framföra kritik mot Sveriges grannländer Danmark, Norge och Finland inom olika politikområden. Främst under migrationskrisen anklagades Finland för att inte ta sitt ansvar och sattes i övrigt i en klandervärd dager av utrikesminister Margot Wallström. Anders Ygeman anklagade Norge för att exportera högerextremism till Sverige samt den tidigare framtidsministern Kristina Persson anklagade Danmark, sekonderad av författaren och journalisten Henrik Arnstad, för att mer eller mindre vara en nation av rasister.

Anderssons grepp om parti och regering är i allt väsentligt fastare än hennes företrädares vilket ser ut att nu slå igenom inom utrikespolitiken som annars skötts helt självständigt av den minister som tronar i Sofia Albertina, eller Arvsfurstens palats. Där UD:s departementsledning huserar. Om det även slår igenom på EU-området, där Hans Dahlgren har ansvaret att i Statsrådsberedningen ansvara för EU-politiken återstår att se. 

Dahlgren är en känd politisk spelare, en grå eminens, född med ett pokeransikte där ingen på förhand riktigt vet på vems planhalva han spelar eller vems agenda han egentligen löper. Men med Andersson som statsminister är manöverutrymmet begränsat. Andersson har på ett eller annat sätt redan från start egna relationer till samtliga EU-länders regeringar och statschefer i sin egenskap av att ha varit finansminister. Inte ett beslut har kunnat fattas som haft ekonomiska följdverkningar utan att hon varit vidtalad eller med i beredningen av dessa.

Sveriges avvaktande hållning i relation till OS i Kina är därmed logisk. Regeringens inre liv har stramats upp och lämnar mindre utrymme för beslut där ansvariga ministrar kan tillåtas skjuta från höften utan har börjat präglas av mer kontrollerade beslutsprocesser. Ett sådant exempel i närtid är Annika Strandhälls exakta besked om när beslut om kärnbränslelagring kan komma. Beredningen av detta beslut, i alla dess steg, är nu noga planerat så att ingen detalj kommer missas.

Och då är det logiskt att Magdalena Andersson nu kliver fram och intar en avvaktande position. Att om ett beslut om bojkott av något slag skall genomföras så skall det värderas och analyseras innan det tas och där en rad med parametrar, inte minst konsekvenserna för handelsfrågorna, måste vägas in och belysas.