I skuggan av det Muslimska brödraskapet växer sig en avsevärt mycket mer extrem rörelse fram. Inte lika våldsam som den allt mindre populära Islamiska staten men likväl så växer den skriver Edward Nordén.

Sveriges gren av Hizb ut-Tahrir höll under förra helgen ett torgmöte i Stockholm som protest mot koranbränning. Utgångspunkten var yttrandefriheten som ett politiskt svepskäl för att slå mot muslimer. 

Den radikala gruppen Hizb ut-Tahrir (befrielsegruppen/partiet) menar att inlemmandet i ett sekulärt system är oförenligt med en islamisk identitet. Därför ses ofta kritik mot olika islamiska regelverk, markörer eller enskilda kulturella uttryck som påhopp eller försök att sekularisera muslimer. Detta bekämpas frenetiskt. 

Torgtalarna menade att Rasmus Paludan är ett ”verktyg hos regeringen” för att i förlängningen tvinga muslimer att acceptera yttrandefriheten och sekularismen. Även medierna ingår i konspirationen som anses förtala islam och den enda möjligheten för muslimer – som globalt utsatt grupp – är att återinföra ett kalifat där hån och kritik av islam kan stoppas. Så varför håller en internationell, radikal islamistisk grupp torgmöte i Stockholm för att hävda att kalifat är bra och yttrandefrihet är dåligt? 

Utgångspunkten för Hizb ut-Tahrir är att förena alla muslimer i ett globalt islamiskt kalifat under sharialagar där den muslimska gemenskapen (umman) råder. Utan ett kalifat i den muslimska världen anses inte islam kunna fulländas och det islamiska livet inte kunna levas till fullo. 

För Västs del ska muslimers identitet bevaras så att de bibehåller sin gemenskap med umman och kan återknyta med kalifatet i förlängningen. Därav det stora motståndet till att ta till sig något från andra länder, kulturer och idéer som kan sekularisera muslimer. Motståndet till att integreras är kompakt.

Maktvakuum öppnar för radikala rörelser

Rörelsen grundades år 1953 i östra Jerusalem av Taqi al-Din al-Nabhani (1909-1977) och har sedan dess spridits globalt. Al-Nabhani fick sin utbildning vid flera kända muslimska lärosäten inkluderat det kända Al-Azhar universitetet i Egypten. 

Det Ottomanska imperiets fall, situationen i Palestina, 1948 års arabisk-israeliska krig, med flera händelser skapade en grogrund för en ny plan och för en panislamisk rörelse. Nya stater, nya lojaliteter och stridigheter i en postkolonial värld var en given grund för idéer om att återfå en islamisk gemenskap. Även för att återuppväcka ett kalifat där den muslimska gemenskap återuppstår. 

Det är i denna kontext som även muslimska Brödraskapet etableras 1928 i Egypten liksom Jama’at-e-Islami (islamiska partiet) i Indien 1941. Idéen om att västländerna inte bara hotar den muslimska världen rent fysiskt utan även spirituellt och kulturellt har slagit rot. 

Ideologiskt skilde sig Al-Nabhanis embryo till Hizb ut-Tahrir snarast över hur kalifatet skulle återetableras. Brödraskapets Hassan al-Banna (1906-1949) och Sayyed Qutb (1906-1966) ansågs vara för pragmatiska i statsbygget och styret av ett framtida kalifat. 

Gud hade ju redan – i al-Nabhanis ögon – presenterat en tydlig modell genom tidigare kalifat och profeten Muhammeds liv. Förespråkandet av en direkt, inte gradvis, implementering av sharia kännetecknar fortfarande partiet. 

Bokstavstroende – inte pacifister

Hizb ut-Tahrirs tydliga, kompromisslösa och tämligen oförändrade ideologiska linjer bär all likhet med flera andra fanatiska islamistgrupper. Skillnaden är dock att man, med få undantag, skyr det våld och den terror som blivit ett karaktärsdrag hos islamister och jihadistgrupper. 

Det är ett utslag av bokstavstroende snarare än pacifism. Medlemmarna utgår ifrån deras tolkning av profeten Muhammed snarare än politisk adaptivitet. Medlemmar värvas och vidareutbildas för att i sin tur tålmodigt utbilda andra troende i en organisk tillväxt. När de uppnått en kritisk massa kan en rimligt oblodig coup d’état genomföras efter infiltration av militär och polis. 

Detta sägs också ha hänt. Efter beryktad inblandning i statskupper i Jordanien, Syrien och Egypten kring 1970-talet föll organisationen i onåd och flykten till västländer tar fart. 

Inte olikt flera andra islamistgrupper som etablerat sig i väst med kritik av väst och hyllande av islam. USA, Australien, Österrike, Storbritannien och vidare till Centralasien efter kommunismens sammanbrott. Kombinationen av kommunismens fall, utrymmet som lämnades för islamism att fylla och den repression som centralasiatiska stater utövat har skapat inte bara ett maktvaakum utan även flyktingar, offerstatus och bitter fanatism. Bilden av sig själva som offer för religiös förföljelse är närmast gränslös. Oavsett om det gäller tortyrceller i Uzbekistan, riktade mord i Dagestan, bidragsberoende i Malmö, universitetsstudier i London eller när de kan hålla tal på Norrmalmstorg i Stockholm. 

Hizb ut-Tahrir är därmed ofta mest aktiva i västländer eftersom de förbjudits i flertalet muslimska  och arabiska länder. För sin fanatism och extremism, men i vissa fall även för att de fortfarande utmanar andra islamister och diktaturer. 

Responsen från Hizb ut-Tahrir är att betrakta de muslimska länderna som avvisar dem som otillräckligt islamiska och som gåendes i Västs ledband. 

Den demokratiska ironin

Det finns en viss ironi i att man, inte olikt det Muslimska Brödraskapet, tar sin tillflykt till demokratiska icke-muslimska länder i Väst för att kunna argumentera och organisera sig för att skapa muslimska samhällen med sharialag. Det finns också en påtaglig brist på självrannsakan och självdistans hos muslimska, liksom islamistiska, grupper som förkastar yttrandefriheten och demonstrationsrätten när de håller torgmöten som de aldrig hade tillåtits hålla i muslimska länder. 

Att leva i ett demokratiskt, sekulärt västland som accepterar antidemokratiska islamister borde rimligen få någon pollett att trilla ned kring friheter och mänskliga rättigheter. Så är inte fallet. 

Kanske borde även sekulära, demokratiska västländer – vars friheter lämnar öppet för antidemokratiska islamister som vill omkullkasta dem till förmån för kalifat – börja uppfatta problemet. Så är inte heller riktigt fallet. 

Det finns knappt någon muslimsk församling, islamistisk förening eller ens jihadistisk terrorsekt i Sverige som vi skattebetalare inte finansierat eller tvingats att ge bidrag till. Är det inte bidrag till föreningar så är det bidrag till individerna. Man går till jobbet på morgonen, betalar skatt och får det – genom politiker som efter demokratiska val – fördelat till islamister som kan övertyga fler att demokrati och svenska demokratiska värderingar är värt allt förakt. Att det helst ska avskaffas och ersättas med sharialagar.

Hizb ut-Tahrir är inget undantag. Hizb ut Tahrir menar att islam förbjuder oss att lagstifta om något som inte uppenbarats genom Allah. Även att tillämpa lagstiftning samt att ta icke-islamiska lagstiftning till doms över oss. Den tolkningen betraktar muslimer som förbjudna att rösta i demokratiska val i Sverige. De intar därigenom en position som är explicit antidemokratisk. Även att Hizb ut-Tahrirs sympatisörer ställer sig utanför svensk lag till förmån för sharialag. 

Efter Islamiska Statens mardrömslika kalifat torde intresset för ett shariastyrda kalifat kanske ha avtagit något. För medlemmar och sympatisörer till Hizb ut-Tahrir fortsätter däremot den fanatiska lockelsen av en antidemokratisk stat, en islamisk gemenskap och ett bokstavstroende samhälle. Att ha fått en fristad att uttrycka detta i ett demokratisk Sverige – som garanterar dem sina rättigheter – är inte en tankeställare för dem. 

Vi är många som med viss tilltagande trötthet lyssnar på människor som vill ta del av friheter och rättigheter utan att se något sammanhang med demokrati. Det är inte utan fascination att kunna se hur människor som flytt våld och religiös repression stå på ett torg i den demokrati vars medborgare gett dem både en fristad och ett uppehälle och argumentera för religiös diktatur. Att argumentera för vikten av respekt för just sin religiösa tolkning samtidigt som homofobi och antisemitism alltid återkommer.

Hade Sverige varit en stat som påminde om islamisters världsbild så hade islamister inte kunnat vare sig verka eller bo i Sverige. Den typen av reflektioner saknas allt som ofta. Toleransen av de intoleranta är ett signum för demokratier. Intolerans av toleranta är extremisters signum. Även hos Hizb ut-Tahrirs medlemmar om man ska gå efter deras grundlagsskyddade demonstration där de förkastar demonstrationsrätt och yttrandefrihet.

Även om det är lätt att göra sig lustig över islamisternas fanatism och navelskådande ska det noteras att de vuxit tillräckligt för att fylla ett torg. Detta i hård konkurrens med många andra islamistiska grupper i Sverige och hemländer som inte vill ha tillbaka dem.

Edward Nordén
Jordbrukare och styrelseledamot Medborgerlig Samling