Det finns memoarer, och så finns det politiska memoarer som är intressanta för de politiskt intresserade. Det är med viss nöd som Stefan Löfvens självbiografi, nedtecknad med Ulrika Knutsons hjälp ens kan kallas för en biografi. Där inte ens den mest inbitne partiaktive och lojale kan finna något användbart inför framtiden eller något för att försöka förstå några av de mest dramatiska åren i svensk politik.

Det finns memoarer eller självbiografier, och så finns det politiska memoarer som är intressanta för de politiskt intresserade. Stefan Löfvens politiska memoarer, eller den tillsammans med Ulrika Knutson författade självbiografin kan med nöd och uppbådande av en god portion god vilja från läsaren kvalificera sig till den förstnämnda kategorin.

Den som förväntat sig en detaljerad bok som liknar Tage Erlanders dagböcker, eller Kjell-Olof Feldts detaljerade redogörelse om sina respektive tidsperioder blir besvikna. Inte heller har Löfvens bok några som helst likheter med Tage G Petterssons ömsom självömkande och växelvis självbeundrande “Resan till Mars”. I den politiska genren står Löfvens levnadsbeskrivning i en klass för sig själv.

Memoarboken ”Svetsare och statsminister” av Stefan Löfven och Ulrika Knutson (Atlas 2024) saknar helt poänger ens för de mest trogna partimedlemmarna och ger få, om ens några inblickar i den industrifackliga- och politiska världen.

Stefan Löfvens period som partiledare och statsminister sammanfaller med några av de mest dramatiska skeendena i svensk politik. Förlängs perioden in i 2022 efter hans avgång så kan Sveriges Nato-inträde inkluderas. En period då Stefan Löfven som nytillträdd ordförande för det internationella fredsforskningsinstitutet Sipri gjorde sig till Sergej Lavrovs och Vladimir Putins språkrör när han menade att ett svenskt Nato-inträde skulle rubba balansen i Östersjön och öka riskerna för Sverige.

Även om Löfven, sannolikt under viss press från hans efterträdare Magdalena Andersson svängde på en femöring några veckor efter utspelet nämns inte denna dramatik med ett ord.

Och ord saknas i en rad fall som alla har påverkat svensk politik i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet. Där Löfven i varje fall rent formellt suttit vid både roder och makt.

Partikamraten Anders Ygemans haveri som inrikesminister i samband med IT-läckaget från Transportstyrelsen behandlas inte med en rad. Ett läckage som enligt många bedömare utsatt Sverige för påtagliga risker och där till slut Emma Lennartsson, Löfvens favorit bland medarbetare, offrades för att rädda skinnet på honom. Det har aldrig hänt tidigare att en regering sammankallas en söndag för att skilja en politisk tjänsteman från sin tjänst. Dramat kring dessa beslut får läsaren vänta på att få beskrivet av andra.

Det enda drama som kantade Löfvens sju år som statsminister som beskrivs på något sätt är Mehmet Kalpans, MP, avgång som bostads- och IT-minister. Löfven säger att han ”blev besviken” över Kaplans samröre med turkiska ultranationalister. Inget mer än så. Och naturligtvis det sannolikt tillrättalagda, att Kaplan självmant skulle valt att avgå. De som kommer ihåg pressträffen kommer alla ihåg en uppenbart bitter avgående minister som aldrig haft någon tanke eller vilja att avgå självmant.

Och av partiets inre våndor får läsaren inga ledtrådar. Som när Muslimska brödrskapets högste inoficiella representant i Sverige som ordförande för Islamiska förbundet, Omar Mustafa, tvingades bort från partistyrelsen när Löfven formellt valdes till ordförande 2013 då den negativa publiciteten runt islam och islamisms kvinnosyn blev för besvärande. Eller när såväl riksdagsledamoten Carina Hägg som kommunpolitikern Ann-Sofie Hermansson skiljdes från sina uppdrag efter att det Verkställande utskottet beordrat partidistrikten att kalla till extra kongresser för att fälla bilan över deras nackar.

Ett internt spel där inte bara Carin Jämtin utan även den tidigare infrastrukturministern Anna Johansson samt Mikael Damberg i sin roll som gruppledare i riksdagen innan regeringsskiftet var involverade. Jämtins och Hans Dahlgrens roll som kungamakare efter Håkan Juholts sorti skymtar dock mellan raderna.

Den som hade som förväntan att få något lite av en realistisk interriörbild av några av de mest dramatiska år i svensk politik med Stefan Löfvens och Ulrika Knutsons tecknade historia bedrar sig. Snarare förmedlas en starkt tillrättalagd bild där Löfvens personlighet och egentliga funktion i parti och regeringsarbete är det enda som blir tydligt när läsaren plågat sig genom de 268 sidorna.

Konflikträdd, mest intresserad av att finnas nära sin Ulla och sannolikt i stora stycken isolerad från den verklighet, det land och det parti som han var satt att ansvara för. En bild som styrks av den intervju som SVT:s Carina Bergfeldt genomförde med paret 2021. Biografin är en logisk konsekvens av den intervjun. Ingenting nytt, bara yta och inga djupare resonemang eller förklaringar.

Istället en beskrivning av en verklighet som istället kom att styras av andra. Bokens sista mening ställer den fråga som Löfven själv inte besvarar åt läsaren. Alls.

Hur vill vi leva vår korta stund på jorden?

På goda grunder blir svaret att i Löfvens fall är det ingen som vet.