Cecilia Uddéns egen historia
Utlandskorrespondenten Cecilia Uddéns sommarprogram avslutas med att Uddén frågar sig i programmets sista andetag hur det kom sig att världen utvecklats som den gjort under hennes tid som korrespondent. Hon är dock själv en del av svaret på frågan trots ansträngningarna att skriva om sin egen version av historien. Oemotsagd i 90 minuter.
Journalisten och utlandskorrespondenten Cecilia Uddéns program Sommar i P1 recenseras av Matilda E Hanson, biträdande redaktionschef på Dagens Nyheter. Eller det är inte en objektiv recension, snarare är det hyllningstext till Cecilia Uddéns journalistiks ära. I ett program som snarare gick ut på att skriva om historien om sig själv innan hon med ålderns rätt kommer att gå i pension. Mer eller mindre frivilligt.
Hanson skriver om Uddén att
“I stället berättar hon strängt och uppfordrande om journalistikens huvuduppgift – att granska, verifiera och vara tillräckligt påläst för att kunna beslå en debattör med lögn. Om vikten av att vara en tvivlare: ljuger den som pratar? Är filmklippet som en källa skickat äkta?“
Det är inte mycket som stämmer i Hansons beskrivning. Uddén har en egen historia som utrikeskorrespondent, 2004 blev hon avstängd från att bevaka den amerikanska presidentvalrörelsen.
Uddén, tidigare USA-korrespondent för SR, menade programmet i P 1-morgon att det finns en stark poäng i den subjektiva journalistiken, att man redovisar var man står.
På frågan till Uddén om hon får säga i radio att John Kerry (D) var ett bättre alternativ George W Bush (R) svarade Uddén ja. Hon sa också:
– ”Jag tycker heller inte att svenska medier har något som helst krav på sig på opartiskhet när det gäller valet i USA”.
Uddén blev avstängd med omedelbar verkan och fick ta emot stark kritik från bland annat kollegan Staffan Dopping, idag Kvartal.
Uddén kom aldrig att bli av med bilden av henne som en starkt partisk, inte sällan polariserande journalist i sina olika reportage. Så sent som 2021 fälldes programmet Morgonpasset i P1 förr osaklighet efter att Uddén den 20 augusti påstod att organisationen Hamas inte är terrorklassad av EU.
Uddén hade med andra ord inte detta klart för sig, att Hamas sedan nära två decennier klassades internationellt som en terrororganisation. Trots att hon med några få avbrott bevakat Mellanösterns utveckling kontinuerligt sedan 1993.
Hamas militära gren, Hamas-Izz al-Din al-Qassem, har varit upptagen på EU:s så kallade terroristlista sedan i maj 2002. Organisationens politiska del upptogs på listan först i september 2003.
Inslaget stred mot kravet på saklighet i sändningstillståndet menade Granskningsnämnden i sitt beslut.
Det är svårt att mot denna fond ta Uddéns beskrivningar av palestiniers vardag på Gaza till sig som objektiva beskrivningar. För även om hon beskriver Hamas-polisens brutalitet, gör sig själv till offer när hon berättar att hon minsann gripits av både Hezbollah och Hamas under sin tid så utelämnar hon det massiva folkliga stöd som organisationen har på både Gaza och Västbanken. Även efter den sjunde oktober 2023 har stödet legat stabilt över 70 procent men som nu, efter snart nio månaders strider börjat svikta något den sista månaden.
Relaterat: Därför måste den strukturella antisemitismen inom Sveriges Radio granskas
De arabiska palestiniernas sympatier för Hamas, och den religiösa och fascistiska överbyggnad som Muslimska brödraskapet utgör med dess historia är själva förutsättningen för det hat som judar och israeler utsätts för.
Och utan ett sådant stöd för fascistiska ideal hade attackerna mot israeliska civila varit omöjliga att genomföra. Vilket Uddén noga undviker även när hon i 90 minuter, inklusive musik, får oemotsagd omdefiniera sin historia, journalistik och sin journalistiska gärning.
Uddén frågar sig och lyssnarna, när hon reflekterar över det mänskliga lidande som under hennes tid spridit ut sig i regionen, i den sista meningen hon uttalar i programmet; om hur världen kan acceptera ett sådant misslyckande.
Svaret är dessvärre att den tradition av polariserande, inte sällan ensidiga journalistik som hon tillämpat under huvuddelen av sin karriär är en del av problemet. En journalistik som inte ger lyssnarna objektiva och folkbildande förklaringar utan präglats av tydliga ställningstaganden och bitivis blundat för de faktiska radikala och fascistiska religiösa undertonerna och den vitala antisemitism som präglar de hon i sina reportage porträtterat som offer.
Relaterat: Så spelar Sveriges Radio på Muslimska brödraskapets villkor
Cecilia Uddéns son, Edgar Mannheimer, arbetade tidigare som reporter på Sveriges Radios kulturredaktion och livsåskådningsprogrammet “Människor och tro” i P1 som även det har bevakat delar av konflikten men ur ett religiöst och främst muslimskt perspektiv. Sedan två månader tillbaka är Mannheimer en del av Alkompis redaktion.
Relaterat: Så legitimerar Sveriges Radio livsstilskriminell kultur
Johan Westerholm
