Sverigedemokraternas kritik mot Pride är vida känd men föga relevant. Relevant är dock kritiken mot hur Pride utvecklats de senaste åren där dragduons “Lillan och Tjorven” tal ramade in problematiken under årets Pride-vecka. När rörelsen lämnat ursprungsvärderingarna; stolthet, respekt och tolerans, riskerar Pride gå under i en malström av identitetspolitik och särintressen. Ivrigt påhejad av media.

Sverigedemokraternas mest framträdande ideolog Mattias Karlsson, i dag landsbygdspolitisk talesperson för partiet, utgör tillsammans med Björn Söder, Richard Jomshof och Jimmie Åkesson det som ibland kallas ”de fyras gäng”, som tog över ledarskapet i SD under 00-talet.

I ett inlägg på Facebook gav han sig in i diskussionen om Pride, efter att partikollegan Björn Söder mött hård kritik för ett antal inlägg om Pride och pedofili på X, tidigare Twitter, i förra veckan.

Mattias Karlsson skrev, vilket Expressen kunde rapportera om, bland annat att det finns

”andra sätt stå upp för sexuella minoriteters grundläggande mänskliga rättigheter än att godhetssignalera genom att okritiskt dansa med i ett starkt sexualiserat jippo”.

Det är okänt för Ledarsidorna om någon i kvartetten besökte årets Stockholm Pride över huvudtaget. Beskrivningen stämmer bättre in på hur den amerikanska Priderörelsen utvecklats så som det rapporterats av amerikansk media. Och skulle de ha gjort det stämmer deras beskrivning något om det som förevar i en liten isolerad, sluten och avspärrad del av Pride Park. Kinky Pride som hade en åldersgräns för att beviljas tillträde.

I sådana fall vittnar det sverigedemokratiska valet av delaktivitet som huvudfokus om en egen fixering eller ett överintresse för en viss form av sexuellt umgänge. Som i sådana fall genomsyrar partiledningen och hela eller delar av riksdagsgruppen.

Pride – en frihetsrörelse

Men Pride är inte det som Karlsson, Söder et al beskriver det som. Det är i grunden en frihetsrörelse och som alla frihetsrörelser så krävs det att den blir politisk i någon mån.

Precis på samma sätt som aarbetarrörelsen, klimatrörelsen, miljörörelsen, nykterhetsrörelsen, fredsrörelsen med flera. Även försvarsrörelsen, som samlade in medel till pansarskeppet Sverige, var i allra högsta grad en politisk rörelse. De enda folkrörelser som möjligen inte har en politisk målsättning kan vara idrottsrörelsen samt friluftsrörelsen. Men även dessa har politiska mål som ökad folkhälsa och bevarande av allemansrätten som delmål. Politiska delmål.

Men Pride har problem med sin legitimitet och den kan med bättre fog kritiseras än den upplevda ”översexualiseringen” av ”kinkyness” som fångat Sverigedemokraternas intresse.

Utformningen av årets Pride-flagga ramar in problematiken. I år har flaggan kompletterats med en triangel för att markera en extra inkludering av andra grupper. Där de svarta och bruna fälten symboliserar personer med annat etniskt ursprung än det kaukasiska samt ytterligare fält som markörer för ytterligare sexuella minoritetsgrupper. Som de med könsdysfori.

Genom att välja en väg att gå från att vara allmänt inkluderande till att lyfta fram vissa grupper särskilt inkluderande går Pride från ursprungstanken.

Och riskerar därmed att gräva sin egen grav.

Stolthet, respekt och tolerans

Regnbågsflaggan – eller Prideflaggan som den ibland kallas – har kommit att bli en symbol för HBTQ-rörelsen. En symbol som signalerar stolthet, respekt och tolerans. Den ursprungliga flaggan skapades 1978 av den amerikanske konstnären Gilbert Baker och visades för första gången offentligt på San Francisco Pride 1978.

Ett annat sätt att se på det är att regnbågsflaggan symboliserar en bred frihetsrörelse med just de idealen – stolthet, respekt och tolerans.

Men är Pride representativt? En rörelse som skall ta vara på och försvara begrepp som respekt och tolerans exkluderar idag lokalt upp till 30-40 procent av den svenska befolkningen genom att exkludera Sverigedemokratiska HBTQ-personer så länge de inte avsäger sig sitt medlemskap i partiet. Även Medborgerlig Samling är exkluderat, trots att partiet det enda politiska parti som har en öppet homosexuelll man, dessutom med judiskt ursprung som ordförande. 

En frihetsrörelse som fokuserar på exkludering av vissa utpekade är dömda att bli en extremt elititistisk organisation. Där det på sikt kan vara mer lönsamt att stå utanför.

Kan det vara så att Pride inte är moget att inkludera ett politiskt parti med en öppet homosexuell ordförande? I sådana fall finns det fog för att kritisera rörelsen för att antingen långt kvar eller navigerat fel.

Människor som till vardags är aktiva i till exempel Hemvärnet är välkomna att delta i Pride baserat på engagemanget i en folkrörelse men inte baserat på sin politiska övertygelse.

Där förtjänar Pride sakligt grundad kritik, på samma sätt som media förtjänar kritik på hur de gestaltar Pride. 

Det är fullt naturligt att det är mer publikfriande för vilken tidning som helst att publicera bilder på drag-queens som ”Tjorven” och ”Lillan” när de iförda färgsprakande och inte sällan utmanande krinoliner och peruker leker kvinnor. Eller på den tiden den tidigare europaparlamentarikern Fredrick Federley (C) studsade runt på gatorna som sitt alias ”Ursula Smirnoff” med ridpiska och andra attribut än bilder på helt vanliga människor.

”Bosse Bög” och ”Fatima flata”

HBT-personer som ”Bosse Bög” och ”Lesbiska Lena” saknas. På samma sätt som “Fatima Flata” och “Homo-Hassan”. Trots att det är de kategorierna som utgör Prides ryggrad, bas och framtid. Vanliga människor med vanliga jobb som varje dag kämpar mot fördomar och för rätten att få leva med den de älskar. En universell rätt som idag är hotad från den svenska yttersta nationalistiska högern till teokratier som Afghanistan och Iran. Ivrigt understödda av mer eller mindre diktaturliknande stater som Turkiet och Pakistan.

“Fatima Flata” och “Homo-Hassan” saknas i ännu högre grad än de andra – de fruktar, på goda grunder, för sina liv om deras sexuella läggning skulle bli känd. De skulle ha 57 arga OIC-staters ledningar efter sig. Utöver det klanförtryck som de flytt ifrån. Eller, vilket är värre, ännu lever i eller i fruktan för.

Medias bildsättning och fixering vid drag-queens säljer fler lösnummer men bidrar till stigmatisering i den grupp som Pride exkluderar. På totalen var femte väljare, lokalt över en tredjedel av samhällsmedborgarna. 

Ännu mer komplicerat förhållningssätt har dagens svenska Priderörelse med den grupp som statsminister Ulf Kristersson (M) lyfte fram i en intervju. De utrikesfödda från främst Mellanöstern. De som flytt inte bara ett teokratiskt förtryck utan även brutit med en hederskultur för att få leva det liv de önskar med den de önskar. Värdet av statsministerns markering för denna grupp kan inte överskattas.

Homo-Hassan och Fatima Flata och deras olyckssystrar och bröder kan, av lätt insedda skäl, inte ens delta i Pride med risk för sina egna liv. Dessa klarar Pride inte av att hantera utan lyfter, som i år, istället in förtryckarna på hedersplats. Vilket kunde åskådliggöras med Lillan och Tjorvens linjetal.

Relaterat: Så anammade Stockholm Pride Teherans narrativ och desinformationskampanj mot Sverige

Trots de historiska värdeorden som skall genomsyra rörelsen. ”Stolthet, respekt och tolerans”.

Sverigedemokraternas kritik bygger i huvudsak på en egen sexuell fixering och vanföreställningar och den som kan ha kommunicerats via media. Som i sig givit upphov till deras egna fantasier nattetid. 

Men Pride ska och måste kritiseras för att kunna reformeras, konsolideras och återfå legitimiteten för att överleva. Pride är för viktig som frihetsrörelse att inte kunna kritiseras.

Kraften att överleva kan bara uppnås om organisationen går tillbaka till sina rötter och släppa den identitets- och media- fixering runt särintressen som de senaste åren vuxit sig allt starkare i rörelsen.