När Sverige går in i en historisk recession med hög inflation och svag samhällsekonomi där arbetares lönekrav på fyra procent anses orimliga höjer politiker sina egna löner utan förhandling mellan 10 och 40 procent. En modell som baseras på lika delar dåligt omdöme, nepotism som klassiskt politiskt rofferi.

Fackförbunden inom industrin begär inför årets avtalsförhandlingar historiskt höga 4,4 procent i löneökningar nästa år. Ett nästan enigt LO står bakom kravet. Men från arbetsgivarsidan är det ett bestämt nej.

– De här kraven ser vi som oacceptabelt höga, säger Per Hidesten, vd för Industriarbetsgivarna till TT.

I övrigt lägger industrifacken fram krav på ytterligare avsättningar till deltids- och flexpension, en avtalsperiod på ett år och en lägstalöne-satsning med 1 600 kronor.

4,4 procent i lönekrav, som av arbetsgivarsidan anses vara oacceptabla ska ställas mot de krav som politikerna ställer åpå sig själva. Att höja politikernas arvoden så mycket som i Norrtälje kommun i det uppmärksammade fallet som fick internationell uppmärksamhet är ovanligt, visar Sveriges Radio Ekots genomgång av över 200 kommuner.

Moderaterna föreslog att deras eget kommunalråd Bino Drummond med andra ord skulle få ett lönelyft på mer än tolv gånger så mycket som IF Metall föreslår för sina lägst avlönade medlemmar. Ett orimligt krav menar arbetsgivarna från de medlemmar som finansierar sådana som Drummonds lön.

Relaterat: Norrtälje: 26 sekunders tystnad

10-40 procent lönehöjning för politiker “rimligt”

Men i exempelvis Grästorp, Bromölla, Åstorp, Upplands-Bro och Arboga får kommunstyrelsens ordföranden drygt 7 000 kronor mer i månaden från årsskiftet, en höjning som är betydligt större än en vanlig årlig uppräkning. I jämförelse med IF Metalls krav på en lägstalönesatsning för de svagaste på 1 600 kronor får dessa kommunalråde en fyra gånger så hög höjning på ett bräde.

Kent Larsson (M), KSO (förkortning för kommunalråd) i Grästorp menar att

“Vi anpassar oss till många andra kommuner”

Larsson höjde sin lön till  71 500 i månaden från och med årsskiftet. 

Även i Gävle kommun sker ökningar av arvodesbudgeten – från 7 till 12,5 miljoner årligen, har tjänstemän räknat ut. Hur pengarna sen fördelas mellan kommunalråd och övriga politiker är upp till varje parti att besluta. Men likväl innebär det en dubblering av lönekostnaderna för politikernas arvoden.

I Nordanstig i Hälsingland kan kommunalrådet Ola Wigg alltså få en höjning med 23 procent. Wigg menar att hans arvode legat ”extremt lågt”. Det Ola Wigg kallar extremt lågt är ett arvode på över 50 000 kronor i månaden. Enligt förslaget från kommunens fullmäktigeberedning för demokrati ska Ola Wiggs arvode höjas till
61 560 kronor, en ökning med 11 510 kronor, eller 23 procent.

Även på regional nivå höjer politikerna sina egna arvoden. I region Uppsala föreslås 10-procentiga höjningar av politikerarvoden eller med dubbelt så mycket som IF Metall begär för sina egna medlemmar.

Nepotistisk lönebildning

Det moderaterna i Norrtälje kommun, ytterst kommunalråden Bino Drummond (M) samt Staffan Tjörnshammar (M) satt ljuset på är inte bara politikernas extrema löneökningar när resten av Sverige och skattekollektivet går in i en lågkonjunktur med hög inflation och litet utrymme för löneökningar bland de som har riktiga arbeten. Lönebildningsmodellen i kommuner som Norrtälje och andra kommuner har sin bas i en lång tradition av nepotism och en kultur av rofferi. 

Till skillnad från den riktiga arbetsmarknaden. Varför IF Metalls krav är så viktiga att förhålla sig till är att detta lönekollektiv är som regel anställda i exportindustrin och den sektor som definierar ett rimligt löneutrymme. För politiker råder en annan logik som till exempel den i Norrtälje. 

Relaterat: The Norrtälje Blame Game

I Norrtälje definierar Bino Drummonds egen vice ordförande och underordnade Staffan Tjörnshammar vad han tycker att hans närmaste överordnade är värd i lön. I övriga landet finns andra modeller men som genomgående tema är att kommunalrådens egna partikamrater sätter lönen för sina chefer. Utan insyn i förhandlingarna om det nu finns några. Oaktat vilka resultat kommunalråden uppnår och helt utan att kommunens ekonomiska framgångar tas in i beräkningarna. 

Synsättet på lönenivåer när andras pengar ligger till grund för arvodesutbetalningarna har stora likheter med nivåerna inom till exempel det bidragsindustriella komplexet. Inom folkbildningsförbunden ABF och Ibn Rushd är lönenivåer mellan 50 000 och 60 000 kronor per månad inte ovanliga. Trots att det är medel avsedda för folkbildning och finansieras helt med skattemedel.

Relaterat: Folkbildningsrådet – Riksomfattande arena för korruption

Huvuddelen av kommunalråden jämför sig med vad grannarna erhåller och inte hur de själva presterat eller presterar. Och dessa får i regel igenom sina krav utan egentlig förhandling eftersom de i praktiken förhandlar med sig själva om hur de ska fördela andras pengar mellan sig.