Årsdagen för konstnären Lars Vilks dödsdag närmar sig. Och med dagen frågan om vad som kan ge hans gärning ett evigt liv. Där en separation av verk och upphovsman ter sig nödvändig. Lyckas denna skilsmässa, då ges även upphovsmannen evigt liv i den fråga som kom att prägla hela hans konstnärsskap:

Kampen för, och försvarandet av, en vid och universell yttrandefrihet.

Under dagen presenteras årets Vilks-stipendiat av stiftelsen för Lars Vilks minnesfond. Stiftelsens huvudändamål är bland annat att varje år uppmärksamma den person som verkat i hans anda.

Stipendiet, som nu delas ut för andra gången, är på 25 000 kronor och presenteras i anslutning till hans dödsdag som annars infaller den tredje oktober. I år delas priset ut i konsthallen “Blå Hallen” i Höganäs som tidigare i år ställde ut exempel på hans produktion. Men ingen av de verk som gjorde honom världsberömd. Rondellhunden Profeten M.

Dessvärre kommer stiftelsens val av dag för ceremonin i år helt i skymundan eftersom bokmässan i Göteborg avslutas under söndagen. Bokmässan attraherar huvuddelen av de kultur- och ledarredaktioner som annars kunde ha antagits bevaka prisceremonin. 

Även Centerpartiets stämma kommer stjäla den politiska mediala luft som finns kvar eftersom partistämman, partiledaren Muharrem Demiroks första som partiledare avslutas under söndagen. Vilket av lätt insedda själ kommer attrahera den politiska delen av tidningsredaktionerna.

Relaterat: Lars Vilks tvingas att avtjäna förövarnas straff

Angeläget pris för försvar av yttrandefriheten

Men priset är angeläget, lika angeläget som att hålla Lars Vilks livsgärning vid liv. Och en fråga som onekligen ligger nära stiftelsen arbete är när, och under vilka förutsättningar ett konstverk kan skiljas från sin upphovsman och ges evigt liv. Och som därmed i förlängningen ge konstnären ett evigt liv. 

Vilks rondellhund, ”Rondellhunden Profeten M” har potentialen. Men trots att den egentligen uppfyller alla kriterier, är verket eller konceptet fortfarande bundet vid sin upphovsman. Det lyfter inte.

Relaterat: Lars Vilks sista utställning med Rondellhunden Profeten M

Det finns flera exempel på verk som kunnat separeras från sin upphovsman och få en vidare betydelse i konst- och kulturdebatt. I flera fall som gjort vidare avtryck i den politiska debatten.

Det mest kända verket som kan sägas ha separerats från sin upphovsman är ”Guernica” av Pablo Picasso. Målningen är ett minnesmärke över den baskiska staden Guernica som den 26 april 1937 under spanska inbördeskriget förstördes av nazityskt bombflyg i de spanska fascisternas tjänst.

Efter nationalisternas seger i spanska inbördeskriget 1939 flyttades målningen till Museum of Modern Art i New York. Först 1981 kunde Guernica återbördas till Spanien efter den spanske fascistiske diktatorn general Francos död.

Guernica visar krigets tragedier och det lidande det tillfogar individer, särskilt oskyldiga civila. Detta verk har fått en monumental status och blivit en evig påminnelse om krigets lidande, en antikrigssymbol och en förkroppsligande av fred. Verket har blivit synonymt med platser där försvarslösa civila blir offer i krig. Och genom att göra det fick verket en särskild resonans för antikrigsdemonstranter.

En fredsrörelse som började behandla Guernica som en källa till motivation och tragedin i den spanska staden som en referens.

Tavlan Guernica var inte längre ett verk av Picasso. Det hade blivit en del av något större än konstnären och därmed fått ett eget liv. Ett eget liv som i sin tur gjorde Picasso, upphovsmannen, odödlig.

Ett svenskt exempel på detta är Carl Johan De Geers serigrafi ”Var onationell” med verket ”Skända flaggan”. De flesta känner till verket, men allt färre kan koppla ihop detta med upphovsmannen Carl Johan De Geer. Verket var en del av 68-rörelsen och en protest mot den nationalism som växte fram som motkraft mot den progressiva anti-krigsrörelsen. De Geers verk brändes av polisen och han själv dömdes av rätten 1968 till 75 dagsböter á 15 kronor för ”Skändande av rikssymbol”.  Målet prövades aldrig av Högsta Domstolen men momentet var redan igång.

Lagrummet ”Skändande av rikssymbol” ströks ur Regeringsformen tre år senare som en deleffekt av den kulturdebatt som polisens agerande kom att starta med förverkandet av verket. 

Verket hade växt ifrån och växt sig större än sin upphovsman och är idag en symbol för en trotsig opposition mot statsmakten. Som inspirerat tidningen Flamman till att framställa samma verk men med den turkiska flaggan i brand.

Samtidigt finns det verk som för evigt kommer vara bundna till sin upphovsman. Såväl Sir Winston Churchill som hans huvudmotståndare Adolf Hitler var bägge akvarellmålare. Verken är inte utan konstnärliga kvaliteter. Upphovsmännen visar bägge upp en viss talang, om än oskolad, och verken har sitt värde på en konstmarknad. Men inte för verken i sig, utan det värde som upphovsmännen representerar.

Verken av Churchill handlas obehindrat på en global konstmarknad medans Hitlers verk i huvudsak är förvisade till kulturens under-groundmarknad. Av tämligen lätt insedda skäl. Kundkretsen är av sin natur tämligen ljusskygg.

Blir Rondellhunden tidlös eller bunden av sin tid?

Idag är delar av Lars Vilks produktion, den som föreställer det tema som gjorde honom världsberömd, osäljbar. Och handlas den så handlas den i praktiken på samma under-groundmarknad som en av världens mest bestialiska krigsförbrytare. Adolf Hitler.

Till skillnad från Hitler gjorde sig Vilks aldrig sig skyldig till något brott i egentlig mening, ännu mindre ett folkmord (förutom tvisten kring Nimis). Det enda han gjorde var med sin satir belysa vår samtida kulturkonflikt med religösa symboler. En kultur- och religionskonflikt, eller friktion med det sekulära samhället. En konflikt som i förlängningen ledde till hans förtida död. Där han av samhället förnekades rätten och möjligheten att få leva med den kvinna han älskade.

Relaterat: De som ville vara Charlie Hebdo ville inte vara Lars Vilks

Trots att Lars Vilks ”Rondellhunden Profeten M” i praktiken uppfyller alla kriterier för att kunna leva sitt eget liv, som symbol för samtidssatir och samtidskritik av konflikten mellan religion och sekularitet, så är den fjättrad vid sin upphovsman. 

Och riskerar med det att falla i glömska och dö. Precis som sin upphovsman. Bunden av sin tid.

Frågan är aktuell när Lars Vilks dödsdag närmar sig och som honoreras idag. Om och i sådana fall när hans största verk och installation vid sidan av Nimis kommer få ett eget liv. Med all den mening som Vilks själv lade in i verket. Den livslånga installation som han själv menade att det hade utvecklats till. Där alla händelser kring verket och honom själv fogades ihop i en sammanhängande berättelse.

Eller om denna mening, den samtida satiren, kommer riskera samma öde som upphovsmannen själv.

Hur det går är svårt att sia om. Förutom vad som sker i stiftelsen kommer fler faktorer som ingen råder över spela in. Som den allmänna kulturdebatten. Som debatten om yttrandefrihet. Som det personliga modet hos enskilda att våga gå före. Som relationer till främmande makt och mellanfolkliga organisationer. Som modet hos media och kultursidor.

Hur det går, om ”Rondellhunden Profeten M”, det verk som gjorde Vilks världsberömd, en dag kommer kunna skiljas från och överleva sin upphovsman eller inte, det får helt enkelt framtiden utvisa.

Lyckas denna skilsmässa, då ges även upphovsmannen evigt liv i den fråga som kom att prägla de sista 15 åren av hans liv. Eller hela hans liv.

Kampen för, och försvarandet av, en vid och universell yttrandefrihet.

Nedan en av de skisser av Rondellhunden Profeten M som beseglade Lars Vilks liv och öde.