Jens Liljestrand, Expressen, öppnar dörren för en välkommen debatt om hur Sverige hamnat i den situation som vi hamnat i. Vari hans och andras skuld kan ligga i att förneka fakta och stigmatisera sina motståndare på ett sådant sätt att nödvändiga lösningar inte kan tas fram. I rädsla av att bli kallad för rasist av den svenska kultur- och debatteliten. Men trots Liljestrands önskan om total förlåtelse finns det faktiskt ett värde i att hålla reda på vem som kastat vilken paj det senaste decenniet.

Jens Liljestrand, Expressen, menar i en reflekterande och kritisk text över sig själv och sin egen roll i kultur- och samhällsdebatt att

Jag har nog haft fel, om allt. Migrationspolitiken har varit mer misslyckad än jag velat förstå. Den sociala nedrustningen av förorterna, det växande utanförskapet, fattigdomen, hopplösheten. Narkotikapolitiken, givetvis. Polisens resurser. Skolans förfall. Tillgången på vapen. Allt.

Jag önskar mig ett politiskt klimat där vi kan enas om att politiken har misslyckats, att våldsvågen är ett allvarligt hot mot hela vårt samhälle, att positionering, pajkastning och vad-var-det-jag-sa kanske känns bra för stunden men knappast hjälper långsiktigt. Att lägga prestigen, kulturkriget, twitterhånet åt sidan när barn dödas.

Samtidigt som Liljestrand tar på sig en del av skulden för varför Sverige inte kunnat föra en normal kultur- och migrationsdebatt genom att kraftigt stigmatisera de som representerar andra perspektiv och erfarenheter som han själv har så vill han bara vända blad och gå vidare.

Men. Det finns ett värde i att komma ihåg om vem som sagt vad och vem som kastat vilken paj.

För det kanske inte är dessa opinionsbildare som ska ha en fortsatt självklar plats i den fortsatta debatten om hur Sverige i detta fall skall ta sig vidare. Och i Liljestrands sällskap finns det ett antal som även om de ser sig som självklara fixpunkter i framtida lösningar kanske inte ens skall äntra tåget.

Trångt på parkbänkarna

Såsom den nyblivne PR-konsulten och tidigare statsministern Stefan Löfven. Under gårdagen blev det klart att Löfven kliver in som PR-konsult åt Ruud Pedersen. Exakt vad Löfven skall råda sina kunder till är lite oklart men råden måste omfatta mer än att han, enligt sina egna ord, inte såg någonting komma.

Andra som kanske hamnar på samma bänk i parken bör vara den tidigare rikspolischefen Dan Eliasson som i tjänsten hade spontana funderingar över en mördares uppväxt när liket, brottsoffret, inte ens hade kallnat.

På en grannbänk finns det goda skäl att återfinna andra tidigare kollegor till Eliasson som till exempel den tidigare underrättelsechefen Linda Staaf, som i likhet med Löfven inte såg någonting komma eller integrationspolisen Ulf Boström i Göteborg som driver opinion för att göra inskränkningar i den svenska yttrandefriheten genom att införa blasfemilagstiftning. 

Samt naturligtvis de jurister på polismyndigheten i främst Stockholm som i likhet med extremvänstern och den extrema nationalistiska rörelserna använder sig av rättsväsendet för att driva opinion och polemik mot rättstillämpningar som de inte klarar av att försvara. I form av demonstrationsförbud för vissa åsiktsyttringar. Som Rasmus Paludans.

Polismyndigheten har inte förstått att det är fullt möjligt att göra skillnad på försvar av regeringsformen och Rasmus Paludans åsikter. Och de vill inte heller ha en situation där de riskerar en våldsam konfrontation med en pöbel som inte heller vill förstå formerna och ramverket för den svenska demokratin. Då är det bättra att göra som Ulf Boström: Inskränk den och fängsla istället de som vill nyttja sin universella rätt till att göra sina åsikter hörda genom olika manifestationer.

Går det då att förlåta Liljestrand för hans delskuld i den mer och mer ohållbara situation som Sverige har hamnat i? Naturligtvis måste det gå att förlåta, men samtidigt så finns det goda skäl att räkna in alla de pajer, och alla de fula och osanna påståenden som han bidragit till. Mer för att se till att han får adekvat sällskap när vi leder honom in i parken med alla dess parkbänkar där han och fler med honom kan inbördes filosofera över tidens ting och sin egen roll.

Som avslutning återpublicerar jag den text som kom att innebära början på slutet av min partipolitiska karriär i Socialdemokraterna samt inte minst isolering i mediasammanhang. Den artikel jag skrev i maj 2016.

Där drevet tog fart mot mig

Denna artikel skrevs ursprungligen i maj 2016. Den tål att läsas igen. När den publicerades möttes den med allt från tystnad till rasistanklagelser. Från partikamrater och inte minst från journalister som Jens Liljestrand. I en visklek där jag kom att beskrivas som en person med tveksam eller klandervärd värdegrund.

Det grövsta exemplet var en redaktör som sökte upp min mor, den numera avlidne Barbro Westerholm, på hennes arbetsplats i riksdagen och framförde just dessa beskrivningar om sin son, mig. Som en absolut sanning framförde han detta utan att jag vara närvarande och utan att själv ha kontrollerat en rad med de påståenden han framförde om mig till mamma.

En visklek jag än idag inte är helt säker på hos vem den började. Men jag har mina aningar och som allt annat, jag ger inte upp.

Det tog i varje fall år för oss att reda ut denna händelse och relationen repade sig först de sista veckorna av hennes liv när vi fick möjlighet att prata igenom det. 

2016 befann jag mig i Libanon och fick möjlighet att träffa en av Libanons mest erfarna politiker. En man som överlevt som minister under det libanesiska inbördeskriget i flera decennier. En man som har, trots sin ålder, en god inblick i hur situationen utvecklats i Sverige genom den diaspora av libanesiska flyktingar som tog sig till Sverige för att söka skydd. Jag skrev då flera artiklar om det mötet varav denna är den första. Publicerad i maj 2016.

För det finns allt fler tecken på att fler nu får rätt. Fler som försökt varna för en händelseutveckling där staten tappat kontrollen. Att polisen inte kan upprätthålla sitt våldsmonopol i vissa områden är ett tydligt tecken på att regeringen, både den nuvarande och den tidigare, misslyckats.

Totalt.

Sju år sedan. Men det känns som igår som jag i eftertänksam tystnad med böjt huvud gick ut ur den lille, men store, mannens kontor i ett Beirut som fortfarande försökte resa sig ur askan.

Ska sanningen fram så längtar jag tillbaka till Beirut.

Relaterat: Ett råd i all välmening

Ett råd i all välmening

Det råder ett stora oroligheter i stadsdelen Klockaretorpet i Norrköping. Sju bilar har eldhärjats under söndagsnatten samtidigt som stenar tidigare har kastats mot polis och brandmän. Under natten har det även varit oroligt i stadsdelen Tjärna Ängar i Borlänge. Polis och räddningstjänst fick larm om flera bränder i området – men utsattes för stenkastning när de anlände till platsen.

– Räddningstjänsten vägrar åka dit om de inte får skydd, säger Ronnie Dahlqvist, vakthavande befäl vid Östergötlandspolisen.

Utländska tv-bolag har åkt hit ända från Australien för att rapportera om Rinkeby, men här hemma har varken medier eller politiker gett frågan någon större prioritet. Anna Dahlberg, Expressen, beskriver den passiva hållningen från statsministern i en ledartext i förra veckan. Ett problem som vi har i lagföringen är att den stenkastande måste kunna identifieras utom alla tvivel för att kunna lagföras. Något som inte är helt lätt att göra om du sitter i en bil för att söka skydd.

Samtalen från Libanon kommer nu åter efter min senaste resa dit. Framför allt det råd jag skulle vidarebefordra till våra politiska ledare men som jag, och många, ryggar för. Jag kommer nu ihåg hur den lille mannen, ministern som överlevt ett tjugo år långt inbördeskrig, spände ögonen i mig och sade:

”Lyd ett råd. Glöm bort det där med rättssäkerhet i några år. Glöm bort det där med mänskliga rättigheter. Ni måste gå in i varje hus och börja uppifrån och ner och rensa i det ni kallar för utanförskapsområden. 

Om ni vill vara snälla så internera dem på obestämd tid tills de begripit hur man uppför sig men har ni möjlighet så kasta ut dem, oavsett vilket öde som väntar dem. Det kommer bespara er eoner av tid och annat lidande. 

Tror ni oss inte är det ert problem snarare än ni kan ana”.

Ord och inga visor. Idag börjar en ny vecka för statsministern. Vi kan fundera på hur långt han kommer att låta utvecklingen gå i dessa områden innan den libanesiske ministerns råd är det enda som finns kvar i verktygslådan.

Och var vi kommer befinna oss då.