Så utbredd är den förankrade aktivismen

Dagens Nyheters avslöjande om tjänstemannaaktivism på flertalet myndigheter rönte stor uppmärksamhet. Men skillnaden är stor mot den aktivism som DN kunnat beskriva på andra myndigheter i statsförvaltningen. På UD och Sida sker den mer öppet med den politiska ledningens, oavsett partifärg, vetskap och mer eller mindre uttalade godkännande.
Dagens Nyheter beskrev i veckan ett nätverk av tjänstemän som utnyttjade sina positioner som opolitiska tjänstemän att påverka den förda klimatpolitiken. En form av utomparlamentarisk påverkan på myndigheterna.
Nätverket bildades i slutet av 2023. Syftet är att ge stöd åt varandra för att fortsätta engagera sig för klimatet på tre olika nivåer. Dels att få sin myndighet eller arbetsplats att minska sina utsläpp. Dels att få myndigheten att lyfta klimatet gentemot omvärlden. Medlemmarna ger också varandra stöd i att engagera sig utanför jobbet – i manifestationer och organisationer.
Relaterat: Svenska skattemedel finansierar väpnad europeisk aktivism
I början var de bara omkring 20 personer. I dag har antalet medlemmar passerat 60 som jobbar på 18 olika myndigheter, regioner och kommuner. Det handlar om SMHI, Folkhälsomyndigheten, Trafikverket, Ivo, Havs- och vattenmyndigheten, Boverket, Läkemedelsverket, Karolinska institutet – för att nämna några.
Denna form av utomparlamentarisk påverkan är inte ny utan har förekommit, eller är etablerad inom andra politikområden och på andra myndigheter. I flera fall accepterad som normal. Det i särklass mest omtalade exemplet var när 261 tjänstemän i ett publikt upprop implicit varnade en eventuell moderatledd regering 2018 om politiskt motiverad arbetsvägran på Utrikesdepartementet.
Relaterat: 261-listans undertecknare – en lång historia
Sanktionerad aktivism
Biståndsmyndigheten SIDA och Utrikesdepartementet är exempel på myndigheter vars verksamhet i stor utsträckning bygger på en växelverkan med olika särintressen. Inte minst Svenska kyrka och Equmeniakyrkans olika delar har visat sig haft en god representation.
Peter Weiderud, idag kansliråd på FN-enheten rekryterades av den tidigare utrikesministern Margot Wallström personligen efter att Weiderud tvingat lämna tjänsten som direktor för Svenska Institutet i Alexandria i förtid. Weiderud kom närmast från ordförandeskapet i Tro och Solidaritet samt har dessförinnan haft en lång karriär i Svenska kyrkan som bland annat utrikeschef.
Ett annat exempel var Alexander Sassan Ahklagi med en studiebakgrund från universitetet i Teheran som via ordförandeskapet i Föreningen Hjärta, en del av Tro och Solidaritet, kunde rekryteras först till Stefan Löfvens stab som politisk tjänsteman men därefter beredas anställning på UD. Med sig har Ahklagi ett starkt engagemang för Palestina och under en kort period var han huvudansvarig för alla frågor kring Sveriges relationer med Palestina. Han förflyttades dock nyligen till en tills vidare ospecificerad tjänst på FN-enheten.
Kommundirektören i Gällivare, Jon Åström Gröndahl är ett tredje exempel på hur en tydlig partipolitisk profil kan vara gynnsam för karriären. Med bas i Socialdemokraterna, som partimedlem en stark anhängare till Håkan Juholt, blev Åström Gröndahl sedan enhetschef och senare ambassadör i Bangkok, Thailand. Tillsammans med sin hustru Helena Rietz bedriver Åström Gröndahl en omfattande sidoverksamhet som bland annat omfattar såväl bokförlag som restaurangverksamhet. Under en kort tid, som ambassadör, registrerades även en konsultverksamhet som skulle erbjuda NGO:er, eller biståndsorganisationer, stöd vid ansökan om statsbidrag.
Verksamheten bedrevs tillsammans med hans hustru, Helena Rietz, som av regeringen Kristersson (M) utsågs till Carl Bildt (M) utredningssekreterare av den svenska underrättelsetjänsten.
Verksamheten kom aldrig igång av okänd anledning, inte heller var den godkänd av arbetsgivaren vilket de andra verksamheterna var. Efter att Åström Gröndahl avslutat sin tjänstgöring i Thailand lämnade han UD för en tjänst som kommundirektör i Gällivare.
Han har dock ett deltidsuppdrag kvar på departementet efter beslut av den tidigare utrikesministern Tobias Billström, M. Gröndahl skall utreda villkoren och behoven av personskydd för utrikespersonal. Han har tidigare ingen känd erfarenhet från ämnesområdet.
Verksamheterna som bedrivs vid dialogcentret i Amman, Jordanien och vid generalkonsulatet i Jerusalem är ännu mer präglat av politisk aktivism. Där det förutsätts ett starkt engagemang för den palestinska frågan och finansieringen av det Muslimska brödraskapet. Nyligen utsåg regeringen Ann Måwe till chef. Måwe är gift med Jonas Sjöstedt, V. Måwe efterträdde Charlotte Sparre som bistod Sverker Åström (S) i den utredning som resulterade i öppnandet av föregångaren, Svenska institutet i Amman, under Pierre Schoris (S) ledning.
Generalkonsulatet i Jerusalem är ett s.k biståndskonsulat där personalen kommer i huvudsak från biståndsmyndigheten Sida. Konsulatet är en över blockgränserna förankrad förlängning av socialdemokraternas biståndsenhet Olof Palmes Internationella Center på Sveavägen 68. Konsulatet leds för närvarande av Julius Liljeström vars gudfar är den tidigare EU-ministern och statssekreteraren Hans Dahlgren.
Konsulatet har finansierat flera av Hamas nätverksorganisationer. Den nuvarande ledningen för Sida har, enligt uppgift från säkra källor, dessutom motsatt sig alla försök att säga upp ramavtalet med Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief.
Relaterat: Potifars hustru: Forum Syd – SIDA:s förlängda arm där lagen inte når
Dialogcentret i Amman är efterföljaren till det numera nedlagda centret i Alexandria som stängdes för att verksamheten dragit på sig missnöje från den egyptiska regeringen då verksamheten dominerades av ett stöd till Muslimska brödraskapet. Verksamheten i Amman skiljer sig inte nämnvärt vilket blev tydligt i samband med invigningen då samtliga religioner representerade i regionen bjöds in att närvara.
Förutom den judiska. Av lätt insedda skäl.
Skillnaden är därmed stor mot den aktivism som DN kunnat beskriva på andra myndigheter. På UD och Sida sker den öppet med den politiska ledningens, oavsett partifärg, vetskap och mer eller mindre uttalade godkännande.