Säkerhetspolisens inställning till sitt uppdrag, att skydda statsministern, kastar ett i det närmaste löjeväckande skimmer över statsministerns personskydd samtidigt som det naturligtvis redan nu väcker frågan om varför Magdalena Andersson inte flyttat in i Sagerska palatset ännu.

En efterlyst kvinna greps i statsminister Magdalena Anderssons bostad efter att hon råkat utlösa ett inbrottslarm strax innan jul kunde Expressen avslöja under gårdagen.  Statsmininsterns pressekreterare Toni Eriksson hänvisar till Säkerhetspolisen för frågor som rör hur kontrollen av personer som släpps in hos statsministern ser ut.

Men Säpo menar i sin tur att det inte är deras ansvar.

– Vårt ansvar för centrala statsledningen är att bedöma hotbild mot våra skyddspersoner och att sätta in skyddsåtgärder utifrån det. När det gäller personer som ska utföra arbete hos en skyddsperson är det inte vårt uppdrag att kontrollera de personerna, säger Nina Odermalm Schei, kommunikationschef på Säpo.

Efter avslöjandet om att en efterlyst person i egenskap av städare kunnat röra sig fritt i statsminister Magdalena Anderssons privata bostad kommer kritik mot att Säkerhetspolisen friskriver sig från ansvar vad gäller vem som får utföra arbete hos skyddspersoner. ”Det är självklart att Säpo har ett ansvar, annars kan ju vem som helst komma in hos statsministern”, säger säkerhetsexperten Dick Malmlund till Sveriges Radio.

Det är sällan, eller nästan aldrig, skyddsobjektets ansvar att hålla ihop säkerheten kring sig själv om hotbilden är som mot till exempel en minister eller annan person i framträdande ställning. I varje fall har skyddspersonen sällan kompetensen eller en vidare överblick över vilka åtgärder och rutiner som kringgärdar eller bör omfattas kring henne eller honom.

Skydd behöver inte heller alltid rendera i ett aktivt personskydd utan följer en trappa. Där lägsta nivå kan vara överfallslarm samt att personen stärkt sitt skydd i bostaden och alltid transporteras vid resor av en skyddsutbildad chaufför och särskilt fordon. Når hotbilden en viss nivå lämnas heller aldrig dessa fordon obevakade för att förhindra åverkan eller sabotage.

Säkerhetsarbetet, om en hotbild identifieras, börjar med bland annat intervjuer av skyddspersonen samt dess närmaste krets och en genomgång av de miljöer som personen vistas i till vardags. Normalt är det två miljöer som skall säkras på ett sådant sätt att det kan stå emot en längre tids angrepp. Bostaden samt arbetsplatsen. Om det inte finns fortifikatoriskt skydd i tillräcklig omfattning kompletteras dessa miljöer med detta.

Fortifikatoriskt skydd kan innefatta inkastningsskydd mot fönster och fasad, skott- eller krossäkrade fönster, säkerhetsdörrar, larm, olika former av linje-, rörelse- och värmesensorer, kameraövervakning etc. I vissa fall används även seismiska detektorer för att känna av om någon rör sig över en gräsmatta, gång eller liknande där vilt och annat kan störa med falsklarm.

Paletten av fortifikatoriska åtgärder är bred och kan ibland innebära att en del av bostaden görs om till ett “safe-room” eller ett utrymme som skyddspersonen kan ta sin tillflykt till och som kan stå emot en längre tids angrepp. Den tid som krävs för att förstärkning skall kunna larmas in.

Bostaden och arbetsplatsen skall vara de säkraste miljöerna. Om inte bostaden kan säkras i tillräcklig omfattning ordnas med skyddsbostad. I statsministerns fall Sagerska palatset men det finns även andra möjligheter. För konstnären Lars Vilks innebar det att han fick bo i en av polisen kontrollerade lägenheter. 

Transporter är de moment som bedöms som farligast, eller rättare sagt den sträcka som skyddspersoner går mellan en byggnad och skyddsfordonet. Fordonet skall, som i statsmininsterns fall men även i Lars Vilks situation, vara nästan lika säker som bostad eller arbetsplats.

Det normala är att i planeringen, och framför allt intervjufasen, få en bild av vilka som kan ha tillgång till skyddspersonens fordon, bostad och arbetsplats. Även när det avser personer med lägre hotbild mot sig än statsmininstern. Dessa personer begränsas i antal, kontrolleras samt får då genomgå en säkerhetsgenomgång. Dels vad dessa skall vara observanta på men inte minst rutiner och funktion i de olika installationerna. Bland annat omfattar denna del av säkerhetsarbetet en genomlysning av de som har tillgång till de olika utrymmena och en genomgång av vikten av sekretess och att på intet sätt vare sig röja sin funktion eller att man har tillträde till en skyddspersons säkra zon men även att inte på något sätt heller röja eller dokumentera detaljer som berör skyddet.

Säkerhetspolisens inställning till sitt uppdrag, att skydda statsministern, kastar ett i det närmaste löjeväckande skimmer över statsministerns personskydd samtidigt som det naturligtvis redan nu väcker frågan om varför Magdalena Andersson inte flyttat in i Sagerska palatset ännu. Vad skälet är för att Stefan Löfven inte flyttat ut ännu trots att han känt till att en flytt i samband med att han avsade sig uppdraget som statsminister på något sätt var nära förestående.

Kunskapen om Magdalena Anderssons bostadsmiljö kan heller inte vara någon större nyhet för Säkerhetspolisen då hon ingått i den krets som sedan regeringen Löfven I tillträdde haft någon form av skydd med sig dygnet runt.