En pålitlig adrenalinhöjare, bättre än en kopp kaffe eller motsvarande för att vakna till liv varje dag är numera Aftonbladets kultursidor under Karin Petterssons ledning. Aftonbladets kultursidor har utvecklats på ett sådant sätt att de inte längre är vare sig socialdemokratiska, socialistiska eller ens marxistiska. Där termer som stalinism eller ett eko efter Kinas kulturrevolution, känns mer relevant.

Karin Pettersson, Kulturredaktör på Aftonbladet, upprördes över att Public Service bjöd in för henne två misshagliga personer att medverka i olika programformat. Dels att Chang Frick, grundare till Nyheter Idag, som ska medverka i SVT satsning humorprogrammet IFS – Invandrare för svenskar, dels när författaren Jens Ganman medverkade i Sveriges Radio.

Pettersson menar, i och med att Jens Ganman tillåts närvara i en studio på SR P1 under åtta minuter av kanalens 1 440 sändningsminter under ett dygn så föses Sveriges Radio framåt av högerpopulistiska krafter. En dryg halv promille av ett dygns sändningstid viks åt en avvikande mening om Public Service vilket tycks ha förstört Karin Petterssons dag så till den grad att hon ägnar en hel sida i Aftonbladet för att ondgöra sig överr förfallet.

En dryg halv promille. Inte ens en tusendel av SR:s sändningstid under ett dygn.

Kompletteras med de övriga kanalerna blir siffrän än lägre, en tiondels promille av den samlade programtiden under ett dygn om SR P2, P3 och P4 räknas in. En tiondels promille av från Ganman sakligt framförd kritik, baserat på egna erfarenheteter leder till att  Aftonbladets Kultursida varnar för vad som kan utläsas som stöveltramp, ett förestående folkmord på någon okänd grupp, Bergen-Belsen, Sobibor, Vietnam och ett tredje världskrig.

Det resonemang som Pettersson för leder henne att avsluta sin krönika med

“Vi kan inte bara sitta och titta på medan högerdrevet puttar SVT och SR åt ett allt mer bisarrt håll”.

För att en tiondels promille av all total sändningstid under ett dygn från ett av Public Service-företagen innehöll kritik mot dess verksamhet blir motreaktionen kraftig från Aftonbladet. En kritiker, dissident och före detta offentligt anställd, ges utrymme att om än i något raljanta ordalag kritisera den offentligt finansierade mediedominanten.

Och det är på Aftonbladets kultursida som det största motståndet mot Nato finns kvar och som efter att det sista motståndet föll inom socialdemokraterna förs i tonarter och retoriska modeller som närmast kan betraktas som mer Kreml-trogna.

Ett konst- och kulturformat som lyfts fram av redaktionen som särskilt viktigt att försvara är dessutom gangster-rappen. Hyllningstonerna till dömda och icke dömda rappartister är i regel höga trots att dessa artister kommunicerar kvinnoförakt, förhärlgad kriminalitet och ond bråd död.

Även om Aftonbladets kultursida under Karin Petterssons företrädare Åsa Linderborg alltid varit tydlig med att de har varit socialistiska har Pettersson, med en studiebakgrund i den marxistiska intellektuella miljön på USA:s östkust tagit kultursidorna till en ny nivå av marxism. Något som i Aftonbladets nuvarande tappning bäst kan likna stalinism.

Där det fria ordet och en fri respektfull debatt inte längre bejakas. Där dissidenter som Ganman, om än raljant och bitvis oförskämd, skall tystas och skickas till ett virtuellt Gulag. Ett virtuellt Gulag som slutdestination eftersom de har det dåliga omdöme att ta tillfället i akt att kritisera maktens taltrattar i maktens egen kanal, Public Service.

Aftonbladets kultursidor vittnar om redaktionens drömmar och vision om en annan, i deras ögon bättre värld. 

En värld som finns sparad till eftervärlden i dokumentärfilmer och memoarer samt böcker av författare som Aleksandr Solzjenitsyn. Dissidenter som hade det dåliga omdömet att tänka självständigt och inte dras med i den konformitet som det stalinistiska statsskicket krävde.

Aftonbladets kultursida, med dess nuvarande redaktion, har inte längre några egentliga band kvar med vad svensken och väljaren i gemen sätter i samband med en fri demokrati.

Den ger oss istället medarbetarnas drömmar och visioner om  att omdana om inte Sverige så i varje fall svensk media och kultur till det som kännetecknar ett stalinistiskt samhälle.

Likriktning och konformitet. Och där dissidenter som har mage att bryta in, om än under mindre än en tusendels tidsenhet under ett dygn, ska sändas till ett virtuellt Gulag.

Av det skälet är det rimligt att numera inte längre beteckna Aftonbladets kultursidor som vare sig socialdemokratiska, socialistiska eller ens marxistiska.

Där termer som stalinism eller ekot efter Kinas kulturrevolution, såsom en hybrid av post-Maoism och stalinism känns mer relevant.