En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia. Skapat av Sovjetunionen 1964. Ett folk som utvecklats, mycket av egen försorg och deras ledares vägval till att av sina grannfolk bli ansedda att vara “Andra klassens araber”. Som inte ens Iran vill se på sitt eget territorium.

Kulturjournalisten och krönikören på Aftonbladet, Somar Al Naher beskriver som inbjuden krönikör på DN Ledarredaktion palestiniernas situation ur sitt perspektiv. Hon menar att 

Samtidigt som Israel har närmat sig viktiga, tunga länder i Mellanöstern har palestinierna fortfarande inga riktiga bundsförvanter.

I stället har de utnyttjats, förtryckts eller ignorerats – inte minst av arabstaterna.

Al Naher understryker något som inte framkommer i tillräcklig omfattnning om att palestinier, eller palestinska araber, långt ifrån är en homogen grupp. Många av dessa kommer, vilket hon pekar på från bl.a Syrien. Men hon drar inte några slutsatser av detta.

Palestinska araber från Syrien gör med andra ord anspråk på landet som idag är staten Israel (“from the river to the sea”).

Det finns inslag av historierevisionism i al Nahers text. Hon nämner inte det helt avgörande skäl varför Egypten, Jordanien och Kuwait inte vill ha med palestinska araber eller deras företrädare att göra.

Det palestinska sättet att säga “Tack”

Svarta september innebar början till den självvalda isoleringen. Eller när PLO med Yassir Arafat 1970 revolterade och försökte avsätta Jordaniens kung i en statskupp. Det var palestiniernas sätt att tacka det land som försökt ge de palestinska araberna skydd och en framtid.

Jordanien sparkade av lätt insedda skäl ut Yassir Arafat.  Han sparkades sedan ut från Libanon av liknande skäl, hans deltagande i det libanesiska inbördeskriget. Trots att han var där som ”gäst”.

De palestinska arabernas öde beseglades av dom själva i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait. Där Yassir Arafat på krigets första dag ställde sig på ockupationsmaktens sida. Likheten med Vidkun Qvisling är uppenbar.

Efter det litar ingen i regionen på en palestinsk arab, eller som dom kallar sig idag: Palestinier. Det är av den anledningen som gränsen mellan Gaza och Egypten är så starkt befäst att den skulle få Berlinmuren att likna ett gistet staket. Egyptierna vill inte gå Jordanien och Libanons öde till mötes. Och inte som Kuwait. När en stat som trots allt gav dom skydd reste sig för att hugga sina välgörare i ryggen när de blev anfallna och ockuperade.

Inget annat arabland litar idag på palestinska araber. Flera av dessa har över tid sparkat ut varje palestinsk arab som ens kan misstänkas ha sympatier för Fatah och Hamas. Vissa har sparkat ut dom som kollektiv i förebyggande syfte. 

Empiri förskräcker. De vill inte riskera den inre oro som varje arabland som försökt hjälpa de palestinska araberna tackats med. Inte ens Iran eller Qatar, huvudsakliga finansiärer av palestinsk terror vill se palestinier i någon större omfattning. Av lätt insedda skäl.

Men al Naher har en viktig poäng. Väst målar tavlan i en enda färg; araber som araber.  Väst missar nyanserna och jag håller med henne.

Det finns en uppsjö olika arabiska nationella identiteter. Och så finns det de palestinska araberna. Araber som en majoritet av de arabiska nationaliteterna ser som opålitliga och andra klassens araber. Och det har ingenting med vare sig judar eller Israel att göra.

Utan något ännu mer komplext än så. För det palestinska folket är inte ett folk enligt de gängse definitionerna. Det är en produkt av hur främst Kreml i mitten på 1960-talet skapade Yassir Arafat.

Yassir Arafat. Statschefen för en stat utan land, ett land utan folk och ett folk utan gemensam histora. Kejsaren av Portugallien.

Kejsaren av Portugallien

Händelseutvecklingen i Levanten och det forna mandatet Palestina motiverar ett utdrag ur uppföljaren till “Islamismen i Sverige” av Johan Westerholm. Uppföljaren handlar inte om islamism, även om vissa avsnitt tangerar ämnet, utan berör andra och djupare orsakssamband som knyter ihop olika radikala rörelser.

Dagens utdrag ur boken som går under arbetsnamnet “Ur askan” är långt ifrån klart och har inte passerat en redaktör men kan ge några förklaringar till vad som sker idag i staten Israel.

Det finns ingenting som förvånar över huvudtaget att Kreml nu klivit in på Hamas sida. Tvärtom finns det en lång logik i den historien som går tillbaka till ett möte i Kreml 1964. Där det forna Sovjetunionen kom att skapa ett monster.

En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia.

Artikeln som ljudfil är fri, men märk väl, detta är inte den slutliga texten inför bokutgivningen.

Provkapitlet “Kejsaren av Portugallien” i text för prenumeranter.

Kejsaren av Portugallien 

Kejsaren av Portugallien är en roman av den svenska författarinnan Selma Lagerlöf från 1914.

Romanen utspelas på 1860- eller 1870-talet i Lagerlöfs hembygd i Värmland och handlar om torparen Jan i Skrolycka. Han älskar sin dotter över allt annat, men när hon flyttar till Stockholm och aldrig hör av sig, sjunker han in i en drömvärld där hon är förnäm kejsarinna av Portugallien och han tror att han själv är kejsare.Hela hans tillvaro domineras av tankarna på hennes återkomst och vad som då ska ske.

Historien i kejsaren utan land som lever i sin drömvärld har trots sitt helt annorlunda narrativ om en galenskap som bottnar i sorg flera beröringspunkter med PLO, Fatah, Hamas och inte minst den framlidne Yassir Arafat.

En statschef utan stat. En stat utan land. Ett land utan folk. Och inte minst – ett folk utan gemensam historia.

Ett folk utan historia

Palestina består av olika etniciteter. Det finns palestinier som är arabiska (majoritet), kurdiska, syriska/assyriska, armenier och afro-arabiska. Den arabiska befolkningen kommer från olika arabiska civilisationer som fanns i Palestina som ghassaniderna, nabatéerna, qedariterna, ummayaderna, abbasiderna och några andra. Den armeniska befolkningen fanns där under mycket lång tid, nästan 2000 år. 

Men många kom till Palestina på senare tid medan de flydde från förföljelse. Syrianer och assyrier är från de olika imperier och civilisationer som styrde Palestina som det assyriska riket, det babyloniska riket, kungariket Aram och andra. Många kurder flyttade in i Palestina under Salahudin Al-Ayoubis regeringstid (vilket är det minsta namnet på många palestinier som ursprungligen är kurder). 

Världens, och inte minst Sveriges syn på Israel-Palestina – konflikten har skiftat från en från början Israel-vänlig politik till att bli allt mer ifrågasättande. Ifrågasättande på gränsen till Israel-fientlig. Det är idag många som förknippar denna svängning med Olof Palmes tid vid makten men detta är inte en helt korrekt bild. Förändringen, eller i varje fall början till förändring inleddes flera år innan Olof Palme i formella termer efterträdde Tage Erlander. 

För att förklara hur detta skifte gick till måste tiden vridas tillbaka till 1962 då Olof Palme besökte Algeriets huvudstad Alger inom ramen för sitt uppdrag som styrelseledamot i biståndsnämnden, föregångare till dagens Sida. Besöket genomfördes bara månaderna efter att Algeriet fått sin självständighet och ett mer än sju år långt inbördeskrig nått sitt slut. Palme blev djupt berörd av det han såg och återkom vid flertalet tillfällen senar i livet till denna resa. Palme menade att det var då han förstod vikten av att stödja frihetsrörelser. 

Det var i Alger som Palme tolv år senare, 1974, kom att introduceras till Yassir Arafat för förstag gången. Men vägen dit förbereddes av andra. 

Två personer har kommit att knytas till den utveckling som sedan förseglades av Olof Palme. Den tidigare utrikesministern Sten Andersson och den tidigare biståndsministern Pierre Schori, bägge socialdemokrater. 

Sten Andersson var inledningsvis och dokumenterat israelvänlig en bit in på 1960-talet tills han, enligt en av hans senare återgivna versioner (det finns fler då han ändrar sig vid minst två tillfällen) blev påverkad av sin son som en sommar arbetade på en kibbutz. Sonen menade att de palestinska araberna behandlades avsevärt mycket sämre än sina judiska jämnåriga av förmännen, något som fick Andersson att börja vackla i sin syn på staten Israel enligt hans egen beskrivning i efterhand.

En annan version som han har återgivit är ett gräl med Israels utrikesminister som vid den tiden var Golda Meir om behandlingen av de palestinska araberna. 

För det är i just detta sistnämnda som historien om de palestinska araberna sedan byter riktning. Detta sker genom en markant förändring av hur, eller i vilka termer, som socialdemokraterna och sedan regeringen benämner de palestinier som övergav sina hem dels 1948 men även som en konsekvens av sex-dagarskriget 1967. Men helt avgörande för historiens skifte är det representationskontor som PLO och Yassir Arafats Fatah öppnade i Alger 1964. 

Moskva – Drömverkstaden

Detta öppnande kom inte till av en slump. Initiativet, eller den avgörande impuls som satte igång processen om utropande av en palestinsk statsbildning i det som var det tidigare Palestinska mandatet kom från Moskva. Kreml. 1964 definierade Sovjetunionen den strategi som skulle forma flera lojala satelit- eller vasallstater i Mellanöstern som i allt väsentligt dominerades av de forna kolonialmakterna. Som ett av dessa medel var skapandet av en palestinsk stat. En tanke som hade mött stort motstånd från andra arabländer. 

Bland annat var Syriens uppfattning den direkt motsatta. Syrien såg det palestinska mandatet som Syriens av hävd sydligaste provins. Först i mitten av 1970-talet började Syrien ändra sig.

Under hela denna tid var två svenska socialdemokrater frekventa besökare och deltagar i mötena i Moskva. Sten Andersson och Pierre Schori. 

Några år senare, 1969 åker en svensk socialdemokratisk delegation ner till Alger och i alla kommunikér innan denna resa benämns palestinierna som ”palestinska araber”. Deltagare i denna delegation var förutom Sten Andersson och Pierre Schori även representanter för Broderskaparna, eller Socialdemokrater för Tro och Solidaritet samt ungdomsförbundet SSU. Redan veckorna efter att delegationen återvänt till Sverige har detta narrativ, ”palestinska araber” bytts ut till ”det palestinska folket”. 

Slagningar i svenska mediearkiv visar att inte bara socialdemokraterna utan även en i praktiken nästinintill koordinerad media bytte begrepp inom loppet av bara några veckor. 

Arabiska flyktingar hade av socialdemokraterna i praktiken över natt kommit att omdefinieras till att bli ett eget folk. Trots att dessa flyktingar sinsemellan saknade, och i stor mån fortfarande saknar, de gemensamma etniska, kulturella,språkliga och fram- för allt religiösa markörer som skulle i sådana fall kategorisera dem som ett unikt folkslag. Detta sätt att beskriva de palestinska araberna var Sverige först med att använda i det fria väst. Ett begrepp som det sedan tog tjugo år att få formaliserat i de fredsavtal som ligger till grund för tvåstatslösningen. 

Och detta nya folk får två år senare, 1971, sin obestridde ledare i Yassir Arafat som går från att ha varit en karriärterrorist till statsman. Idén till detta lanseras för Arafat av Rumäniens diktator Nicolae Ceaucescu vid ett möte i Bukarest 1971. 

Ceaucescu menade att för att Arafat och PLO skulle nå framgång på sikt var det direkt nödvändigt för honom att lämna karriärterroristens väg och istället försöka bygga statliga instutitioner trots att han inte hade kontroll av en stat, än mindre något terri- torium. Arafat slog först ifrån sig idén med att 

”Så jag ska låtsas vara en statschef utan land menar du”? 

Ceausescu replikerade med ett kort ”Ja” varpå Arafat menade att Ceausescu i sådana fall skulle vara precis lika god kålsupare genom att låtsas vara oberoende från Moskva. Ceausescu höll, enligt de minnesanteckningar från mötet 1971 som finns till- gängliga vid Wilson Institute med även om detta. Och sedan går händelserna slag i slag samt blir lättare att följa. 

Var, och under vilka former, som tanken föddes att göra de palestinska araberna till ett eget folkslag, trots avsaknad av tillräckligt många unika markörer, konkretiserades som sagt i Moskva 1964. I Moskva där det låg i det forna Sovjetunionens intresse att ha en, vad de i varje fall trodde, enkelt hanterbar marionett i sin hand för att börja bryta upp den amerikanska hegemonin i Mellanöstern.

Detta folk, om nu termen skall användas, saknar gemensam historia, etnicitet och inte minst religion. Och även inom den majoritet som muslimer ändå utgör finns det goda skäl att ifrågasätta relevansen i om klanen al-Husseini, där nu Arafat hade axlat manteln som obestridd ledare, legitimt kunde benämnas som folkets ledare. 

Al Husseinis tjänstefolk

Klanen al Husseini, inkluderat Yassir Arafat, bekänner sig till den sunnimuslimska rättsläran Shafi, den äldsta sunnimuslimska rättsläran som ligger nära det som kallas ”Tolvorna” inom shia-islam. Men folket – både på Gaza och Västbanken och som de säger sig representera, ansluter sig till den yngre rättsläran Hanafi. Och det finns även socioekonomiska skillnader. Folket, de på Gaza-remsan var främst de tidigare palestinska herrarnas tjänstefolk och daglönare. Lågt bildade och med stora inslag av analfabetism samt utan egentliga yrkeskunskaper. 

Det enda som förenar det palestinska folket är att de kommer från samma region och talar samma språk. Därefter upphör de etniska, kulturella, religiösa samt övriga markörer som krävs för att definiera ett folk. Arabiska flyktingar i större eller mindre omfattning. Flyktingar som dessutom inledningsvis tilldelades jordanska medborgarskap men som senare kom att lämnas tillbaka för att upprätthålla illussionen av ett folk samt fortsatt kunna uppbära stöd från bland anant UNRWA. 

De uppgifter som finns i olika arkiv om var idén formulerades om att omdefiniera de palestinska araberna till ett eget folk är inte helt entydiga även om det pekar i en viss riktning. Mycket pekar på att dessa idéer inte föddes i vare sig Jerusalem, Beirut, Amman eller Damaskus utan avsevärt längre norrut. 

Att Sverige hade en del i detta ompositioneringsarbete finns det fler källor som tyder på. Dels Olof Frånstedts ”Spionjägarna” del ett där han redogör för Informationsby- råns, IB:s verksamhet. Pierre Schori anges som en av de källor som IB använde sig av och Schori själv var aktiv i de samtal som den socialdemokratiska partiledningen ge- nomförde med den Sovjetiska regeringens olika representanter17. 

Och även om Frånstedt själv endast hade tillgång till rapporterna från bland annat Schori (källa 1152) mellan åren 1964 och 1968 framgår det med viss tydlighet hur Sverige kom att anpassa sin utrikespolitik till att bättre passa Moskvas intressen. Från- stedts uppgifter stämmer väl överens med andra muntligt förmedlade uppgifter från helt andra källor inom Socialdemokraterna samt UD från den tiden. Att såväl Pierre Schori som den senare utrikesministern Sten Andersson hade täta kontakter under hela sina karriärer med representanter för Moskva. 

En naturlig fråga är om denna duo, Andersson och Schori, begick några olagliga handlingar kan besvaras med den förklaring som Birgitta Persson, ansvarig för KGB- relaterade ärenden vid Säpo ger Birgitta Alvtegen i hennes bok ”Inte bara
spioner” (Carlssons, 2011). På frågan om Säpo någotnsin gjorde någon utredning av de många idealister som började sina karriärer på 1960-talet (Birgitta Dahl, Pierre Schori, Olof Palme m.fl, förf anm) svarar Birgitta Persson18: 

”Under hela min tid på 1980-talet då jag var gruppledare för DDR-ärenden har jag aldrig sett något sådant. Säpo skulle aldrig göra en sådan utredning angående socialdemokratiska och kommuistiska toppolitiker. Det ingår i politikers arbete att ha goda kontakter för företrädare för andra länder. De var ju i allmänhte mycket positivt inställda till DDR. Spaning och utredningar görs av Säpo om det finnns skäliga misstankar om brott. Säpos uppdrag är att förhindra och förebygga brottslig verksamhet”. 

En annan Säpoanställd, vid kontraspionaget, som var samtida med mig när jag var chef för Underrättelse- och Säkerhetscentralen vid Ostkustens marinkommando menade när vi pratade om fenomenet Schori att

”Det är inte förbjudet i Sverige att driva opinion för en fråga man brinner för. Oavsett du är privatperson eller politiker eller om det är i regeringsställning eller opposition.

Det är detta som gör oss till en demokrati och vi får nog vackert räkna med att vi får de politiker och politiska ledare vi väljer, oavsett vad de tycker i olika sakfrågor. Även sakfrågor där du och jag som yrkesmän har invändningar”.