Listan av länder som UD och Sida byggt upp som strategiska biståndsländer i Afrika överensstämmer med den förteckning av misstänkta stater som samarbetar med Nordkorea som presenterades i FN:s Säkerhetsråd 2017. Gemensamt för dessa biståndsmottagare är att de plågas av omfattande korruption samtidigt som inget av länderna kan visa upp någon form av märkbar förbättring trots årliga miljardrullningar. Miljardrullningar som inte sällan berör samma snäva krets tjänstemän.

Den internationella oron för att Nordkorea exporterar vapenteknik till olika stater är befogad. Lika befogad är oron att nordkoreanska vapen hamnar i statsunderstödda terrororganisationer. Det är numera vida känt att nordkoreanska tekniker och ingenjörer varit Iran behjälpliga att framställa kärnvapenteknik. Ett flertal nordkoreanska ingenjörer dödades när Israel lät förstöra den kärnkraftreaktor som även hade potential för att vara en upparbetningsanläggning för kärnvapenbränsle vid attacken “Outside the box” 2007.

Uppgifterna om att Nordkorea skulle vara villiga att bistå ett eller flera afrikanska länder med byggandet av vapenfabriker eller sälja vidare vapensystem till ett potentiellt 30-tal olika terrorgrupper var då kända sedan länge.

Förhållandet mellan Nordkorea och Afrika går tillbaka till det kalla kriget där landet letade efter allierade bland nyligen befriade, numera socialistiska länder i Afrika. I likhet med Kina och Ryssland såg Nordkorea detta som prioriterat för att utplåna västerländskt inflytande på kontinenten och presentera sin motståndare Sydkorea som en marionett för USA. Och medans Kinas förhållande till Afrika vid den tiden huvudsakligen handlade om handel och utveckling var Nordkorea fast beslutna att hitta militärt och diplomatiskt stöd på kontinenten.

2017 inledde Förenta nationerna (FN) en undersökning av Nordkoreas militära samarbete med elva afrikanska länder, enligt en rapport som publicerades av en expertpanel på åtta medlemmar.  Rapporten som presenterades den 9 september samma år hävdade att Nordkorea har kringgått internationella sanktioner för att tillhandahålla militärt och säkerhetsbistånd till Tanzania, Uganda, Angola, Demokratiska republiken Kongo, Eritrea, Moçambique, Namibia, Benin, Botswana, Mali och Zimbabwe.

Samstämmighet med länder på FN:s ”Svarta lista”

Nästan samtliga av dessa länder som återfanns på FN:s lista över länder som misstänks bistå Nordkorea är väl etablerade som mottagarländer av svenskt utvecklingsbistånd. Listan på av FN misstänkta länder som kringgår embargot mot Nordkorea sammanfaller i stort med de länder som prioriterats av Sverige i biståndssammanhang och ur listan kan följande exempel noteras:

• Sidas samarbete regleras av strategin för Sveriges utvecklingssamarbete med Tanzania 2020-2024 och omfattar tre miljarder kronor för hela perioden, lika mycket som den föregående.
• Så sent som 2016 besökte tidigare kabinettssekreterare Annika Söder (S) Zimbawe och menade då att ”Sverige och Zimbabwe har en gemensam historia och kan därmed lära från varandra”. Mötet mellan Sverige och tre av de stater som återfinns i FN:s lista över misstänkta afrikanska länder som samarbetar med Nordkorea kom att handla om de ekonomiska intressena mellan bland annat Zimbabwe och Sverige rapporterade All Africa. Vad exakt Sverige hade att lära av Zimbabwe som vid den tiden styrdes av diktatorn Robert Mugabe är än idag oklart. 
• Det nyupptagna biståndsåtagandet sammanföll med den svenska kampanjen till FN:s säkerhetsråd. Budgeten för Sidas biståndsstrategi för Zimbabwe uppgick till totalt 1,5 miljarder kronor för 2017-2021. Detta biståndsprogram har dock kommit att förlängas till och med 2024 med en knapp halv miljard per år.
• Sidas utvecklingssamarbete med Uganda styrs av en strategi som gäller 2018–2023 och uppgår till 2,4 miljarder kronor för hela perioden. Uganda omfattas också av Sveriges regionala samarbete i Afrika och Sveriges forskningssamarbete.
• Det långsiktiga arbetet Kongo styrs av en strategi som gäller 2015-2020 och uppgick till cirka 1,6 miljarder kronor för hela perioden. Sverige är en av de fem största givarna i världen både vad gäller bilateralt och humanitärt bistånd. I likhet med Zimbabwe kom även detta program att förlängas.

Samtliga mottagarländer är svårt plågade av korruption samtidigt som biståndsmyndigheten rapporterat att de ”troligen” kommer nå målen och har för ändamålet en adekvat strategi. Men i inget fall av programmen anser ens Sida själva i efterhand att de nått målen i sina årliga rapporter. Samtidigt aviseras heller inga förändringar av vikt för att komma tillrätta med skevheterna.

Mångmiljonförskingringar i spåren på Sidas och UD:s Afrikaenheter

Sida har själva rapporterat att måluppfyllelsen brister och utvecklingen går åt fel håll i såväl Uganda, Kongo-Kinshasa, Zambia och Zimbabwe. 

Det svenska biståndet i Kongo-Kinshasa utreds för närvarande efter att revisionsbyrån KPMG upptäckt att 35 miljoner kronor av svenskt bistånd försvunnit. KPMG skrev i sin rapport att

”Av den totala summan mottagen (USD 4 453 970,77), har bara en total summa av USD 1 192 449, 18 (ungefär 27 procent) verifierats och funnits tillfredsställande dokumenterad av KPMG”

Först ett år efter fältbesöket gjordes en formell polisanmälan om misstänkt korruption. Varför Sida väntade med att göra anmälan är okänt då myndigheten inte vill besvara några frågor. Tvärtom menade Sida tidigare att endast 28 miljoner kronor försvann i korruptionsrelaterade händelser under samma år, 2023.

Gemensamt för dessa mottagarländer är projekten hölls samman av Sidas chef för Afrikaenheten Hans Magnusson. Magnusson befordrades 2020 av den dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) till ambassadör i Guatemala. Magnusson kom tidigare från Equmeniakyrkans biståndsorganisation Diakonia som även den är fortsatt stor mottagare av svenska biståndsmedel för sin verksamhet i Afrika.

Vilket är det trossamfund som flera ledande socialdemokrater och miljöpartister inom biståndspolitiken har som bas. Bland annat Gustav Fridolin (MP) och Carin Jämtin (S). Tidigare utbildningsminister respektive biståndsminister samt generaldirektör för Sida.

Relaterat: Sidas personal förnekar uppenbara jävsrisker

Hans Magnusson avslutar sin tjänst som ambassadör under hösten och efterträds av Pontus Rosenberg.

Som chef för motsvarande enhet på UD märks i personallängden bland annat Helena Rietz som själv lämnade ett fortfarande oredovisat biståndsprojekt bakom sig som ambassadör i Kongo Kinshasa. Ett projekt som initierades av Carin Jämtin tillsammans med Sydafrikas tidigare president Jacob Zuma. Rietz lämnade tjänsten under brådskande former och projektet, som omsatte över 20 miljoner kronor, är fortfarande oredovisat. Hon gick sedan vidare till ambassadörsposten i Amman.

I ett av de grövsta fallen av korruption, det som avslöjades i turerna kring African Enterprise Challenge Fund, kunde den programansvarige chefen på Sida gå vidare till en tjänst som förstesekreterare vid ambassaden i Amman, Jordanien. Denne utsågs 2021 till denna position. Ambassaden i Amman har fått omfattande kritik från bland annat Riksrevisionen för sin inblandning i försäljningen av uppehållstillstånd på den svarta marknaden. 

Idag är Rietz utredningssekreterare åt den tidigare stats- och utrikesministern Carl Bildt (M) i dennes utredning om den svenska underrättelsetjänsten.

Relaterat: Så belönas systemhotande korruption

Regeringen panikstoppar

Regeringen Kristersson har dock nyligen panikstoppat ett omfattande biståndsprojekt i Kenya. I februari slöts ett avtal mellan Sverige och och det kenyanska finansdepartementet. 200 miljoner kronor skulle gå till ett projekt för att stödja småjordbrukare i Kenya som identifierats av biståndsmyndigheten Sida.

Hittills hade 1,6 miljoner kronor betalats ut i projektet, ”Kenya Agricultural Business Development Project” (KABDP), som skulle sträcka sig över flera år, enligt biståndsminister Johan Forssell (M) som beslutade att stoppa biståndet i förtid.

Ansvarig vid ambassaden i Nairobi var förstesekreteraren som tidigare tjänstgjort vid generalkonsulatet i Jerusalem. Enligt källor på framför allt Sida skall projektet i Kenya ha flera likheter med de projekt som ytterst finansierade PFLP med svenska biståndsmedel.

Flertalet av de projekt som kunnat avslöjas vara genomsyrade av korruption men som aldrig sedan utretts i grunden följer samma mönster och mall. Ett mönster och en struktur som har samma rot. Där såväl personal som struktur utvecklats vid det svenska generalkonsulatet i Jerusalem samt på UD:s och Sidas Afrika-enheter.

Relaterat: Rekordkorruption avslöjad inom UNDP

Hur denna ser ut kommer redovisas i en kommande artikel.