Med ungefär 18 månader kvar till 2026 års valupptakter positionerar sig nu de olika politiska partierna inom den närmaste framtiden. Socialdemokraterna håller kongress under 2025 och redan nu har moderaternas arbetsgrupp för valvinst 2026 börjat komma med sina slutsatser. Slutsatser som leder mig till att behöva återvända till det politiska ingenmanslandet igen. Där ingen storlek passar.

Det är idag mindre än 18 månader kvar innan valrörelsen inför 2026 års riksdagsval inleds. Valår brukar valrörelsen inledas perioden mellan den första maj och när regeringen lägger fram Vårändringspropositionen, VÅP:en eller tilläggsbudgeten. Dessa två händelser som sammanfaller i stort i tid brukar sätta tonen för den kommande Almedalsveckan och valrörelsen. 

Med i praktiken ett och ett halvt år kvar, eller tvärtom med dryga två år bakom oss med en borgerlig regering är mycket statt i förändring. Borta är motståndet mot en förstärkning av den svenska försvarsförmågan, kampen mot de kriminella gängen och klanerna är på en annan nivå än tidigare samtidigt som stora delar av migrationspolitiken riktas om. Och Sverige har, genom ministrarna Pål Jonsson (M) och Carl Oskar Bohlin (M) fått en politisk ledning av totalförsvaret som vi saknat allt för länge. Som dessutom visat handlingskraft även om det ibland går väl fort i dialogen med medborgarna.

Men för egen del är det inte de viktigaste förändringarna. Statsråden Mats Persson (L), Elisabeth Svantesson (M), Johan Forsell (M), Niklas Wykman (M) och Benjamin Dousa (M) har visat en helt annan attityd till korruptionen inom statsbidragen till civilsamhälle och utrikes bistånd. Även om de riktat om politiken på många områden inom det biståndsindustriella komplexet så blir det tyvärr knappt ett hack i kurvan sett i ett lite vidare perspektiv. I varje fall för stunden.

Vare sig den avgångne utrikesministern Tobias Billström (M) eller hans efterträdare Maria Malmer Stenegard (M) har lyckats, om de ens försökt, slå hål på de maktstrukturer som under decennier byggts upp på UD av Pierre Schori, Carin Jämtin, Annika Söder och Margot Wallström. Maktstrukturer som förlamar verksamheten i väntan på näste ”renlärige” minister.

Smolket i bägaren förstärks av justitieminister Gunnar Strömmer (M). Det märks att Strömmer inte kunnat stå emot de av hans företrädare Morgan Johansson (S) rekryterade semipolitiska enhetscheferna på departementet. Strömmer har inte kunnat hålla emot en rad med repressiva lagstiftningar som slår direkt mot yttrande-, organisations- och demonstrationsfriheterna.

Morgan Johansson hade inte gjort det sämre, tvärtom klär Strömmer socialdemokratisk repressiv politik i förtäckta och förment frihetliga termer och ordalag. Ett tvärtomspråk som han ibland tycks ha hämtat ur George Orwells “1984”.

Men på det stora hela en kursändring på områden som är viktiga för mig, trots att jag är socialdemokrat av den riktigt gamla skolan. Som befinner mig i mitten med en lutning åt vänster. Klassisk socialdemokrati som sätter jobb och svensk industri högt på agendan. Och hade det varit val idag hade jag gärna sett en fortsättning på en moderatledd regering eftersom Socialdemokraterna fortfarande inte är mogna.

Den kommande generationens ledare, med namn som Lawen Redar, Theresa Carvallho, Laila Naraghi och Aida Hadzialic hindras fortfarande aktivt i ett internt politiskt spel av gårdagens ledare. Morgan Johansson, Anders Ygeman, Peter Hultqvist, Lena Hallengren, Tobias Baudin och Annika Strandhäll står alla i vägen för en nödvändig förändring av partiet. Dagens idéfattiga politiska köttberg av gårdagens politiker. Och gör därmed det svårt för mig att i riksdagsvalet rösta på det parti jag ändå är medlem i.

Jag är nog annars en ganska typisk svensk mittenväljare. I den ”breda mitt” som många försökt definiera men aldrig fångat.

Hade det varit val idag hade jag givit moderaterna min röst. Men sedan kom Christoffer Fjellner, ledamot i Moderaternas  valvinnarprojekt inför valet 2026. Fjellner är bekymrad, med all rätt, att kvinnor väljer bort partiet som upplevs adressera främst ”hårda frågor”. Samt att kvinnor har en större aversion mot samarbetet med Sverigedemokraterna än män.

Christoffer Fjellner menar i en intervju i SvD att valet skall vinnas genom att

– Det är avgörande att påminna människor om att aversionen mot SD är ett dåligt skäl att rösta för högre skatt och nedmonterad trygghet.

I just det ögonblicket förlorade Moderaterna en annars given röst från mig. Och det har ingenting med Sverigedemokraterna att göra. Det har med Moderaternas och Christoffer Fjellners attityd till väljares fria vilja. Att i likhet med opinionsbildare som Anders Lindberg, Göran Greider och Daniel Suhonen förklara för mig vad som är dåliga åsikter och skäl och vilka som är bra.

Fjellner tillhör Stockholmsmoderaterna. Den del av Moderaterna som är upphov till minst lika många av dagens samhällsproblem som Socialdemokraterna.

Fjellner skiljer sig heller principiellt inte nämnvärt från dessa opinionsbildare långt till vänster. Och det är inte beröm från min sida. Fjellner är representativ för de moderater som hela tiden nervöst anpassar sig till Miljöpartiet och surdegsbältet på Södermalm, inklusive Dagens Nyheters kultur- och ledarsidor för att få beröm. Som en hunsad hund.

Ingen ska tala om för mig vad jag anser vara ett gott skäl eller ett dåligt skäl. Svenska väljare är avsevärt mycket mer kunniga i många frågor än Christoffer Fjellner. Och klarar av att göra egna väl överlagda val. Fjellners mästrande grundinställning till väljare tillhör historien och Aftonbladets kultur- respektive ledarsidor.

Det vill säga, år 2025 kommer jag återvända in i politikens ingenmansland. Där inget parti är attraktivt nog eller har tillräckligt omdömesgilla företrädare som har vett nog att möta väljarna där dom befinner sig och med den respekt dom förtjänar.

Det beslutet blev lätt att fatta och det kan Moderaterna tacka Fjellner för i mitt fall.