Förlåtelsedebatten om Hamid Zafar, AKA rektor Hamid, har kommit att överskugga en ännu viktigare debatt och analys. För det visar sig att Zafar kan vara den som sitter med avgörande nycklar för att kunna förstå inte bara radikaliseringsprocesser utan även faktorerna som utlöser en deradikaliseringsprocess. Faktorer där historia och kultur har minst lika stort genomslag som religionen i sig.

Det pågår en debatt om huruvida Hamid Zafar, mer känd som ”Rektor Hamid” och tidigare expert i moderaternas integrationskommitté någonsin ska kunna förlåtas för att under pseudonym drivit opinion och spridit antisemitiska och rasistiska åsikter under flera år på sociala medier. 

Denna diskussion bör separeras från den om hur Zafar under en tid, så vitt känt, blev radikaliserad och desto mer som kommer fram, desto intressantare kommer på sikt Zafars egen återgivna historia bli. Det finns nämligen i denna radikaliseringsprocess ett antal detaljer som ytterligare ger ledtrådar till hur processen går till och vilka faktorer som kan vara avgörande för vem som står i riskgrupp för att bli radikaliserad och i vilken riktning.

Som Ledarsidorna tidigare beskrivit ingår inte ett hat mot kroater eller användandet av antisemitiska retoriska modeller som hänvisning till familjen Rothchild i den afghanska islamistiska  retoriken. Den ligger närmare den turkiska och den europeiska muslimska antisemitismen. Och frågan är då vad det var som fick Zafar, som är pashtun, att närma sig denna. Zafar blev radikaliserad i Sverige. Det var inget han tog med sig från sin familj eller kultur. Vad han däremot tog med sig var receptorer.

Mer läsning: Så skapas kontakter mellan islamister från olika kulturområden

Och svaret på den frågan är uppenbart. Pashtuner är ett folkslag, det största i Afghanistan och den näst största gruppen i Pakistan, som ursprungligen till stor del kommer från en turkisk stam eller klan, Khalaj. De bosatte sig under 700- och 800-talen främst i områdena Ghazni, Qalati, Ghilji samt Zabulistan i dagens Afghanistan och beblandade sig, gifte sig och fick barn med lokalbefolkningen, dåtidens pashtuner. TIll det kollektiva minnet fördes med andra ord ett turkiskt arv. Vilket slår in än idag. Det var därför fullt naturligt för Hamid Zafar att söka sig till moskéer eller miljöer som dominerades av ottomanskt islamistiska tolkningar av Koranen.

En annan detalj som finns i Zafars inlägg är hans då visade hat mot hazarer. Hazarer är en annan folkstam eller folkgrupp som ytterst härstammar från mongolerna. Det kollektiva hatet mot Djingis Khan är levande än idag efter hans härjningar och plundringar i Euro-asien på 1200-talet. Minst en miljon människor ska ha mist livet under hans krig^[ och Persien miste sin rikedom och makt under hans tid vid makten. 

Att hazarer främst är shia-muslimer spär på klyftan mellan pashtuner och hazarer.

Detta är ledtrådar för att kunna förstå, och därmed motverka, den form av radikalisering som Zafar under några år kom att visa. Det pekar på att radikalisering av en viss person med en viss etnicitet inte bara bygger på religiös indoktrinering utan även vilka kulturella och historiska receptorer som denna för med sig.

En liten pusselbit till. För förklara varför det var mer sannolikt att  Zafar gick i den turkiska riktningen, och inte den arabiska som präglas av mer rå uttalad antisemitism utan andra förklaringsmodeller än rent jude-hat. Som den som Muslimska brödraskapets andlige ledare kommunicerar och har kommunicerat i bland annat Stockholms moské.

Zafar uppger även att han blev påverkad i främst vänsterkretsar under den perioden. Men den svenska höger-vänsterskalan är en klen modell för att beskriva hur islamism etablerat sig i olika partier. Klena verktyg för att beskriva mekanismer och orsakssamband men vi får tills vidare använda oss av de verktyg vi har i brist på andra. I varje fall beskriva den islamism som representeras av Muslimska brödraskapet. Det handlar mer om synen på kollektiva eller individuella lösningar och definitionen av social rättvisa.

Med utgångspunkt i Sayyud Qutbs, Brödraskapets kanske störste ideolog genom tiderna (död 1966) stora verk ”Social Justice in Islam” kan den formen av analys göras. Qutb är förespråkare av kollektiva lösningar för välfärden och pekar på en samhällsmodell som inte är helt olik den som återfinns i socialdemokratiska eller socialistiska samhällen. 

En offentligt finansierad välfärd där alla bidrar efter förmåga, en form av progressiv beskattnignsrätt men samtidigt med ett renlevnadsideal för de fattigaste. Så att de fattiga inte belastar den gemensamma välfärden i onödan.

Översatt till svenska förhållanden skulle det bli ”skatt efter bärkraft”. Av den anldedningen har många islamister, som ligger Brödraskapet nära, funnit sin svenska partipolitiska hemvist i partier främst till vänster. Igenkänningsfaktorn är med andra ord högre.

Men Zafar är inte, enligt min nuvarande bedömning då jag endast haft ett längre samtal med honom för mer än ett år sedan, kollektivistiskt lagd på samma sätt. Denna läggning, mycket beroende på hans etniska och kulturella härkomst men även personlighetsdrag, gjorde att han sannolikt, i alla fall enligt hans egna ord, kunde de-radikaliseras i någon mån. Tillräckligt för att kunna bli anlitad som expert åt moderaterna.

Debatten om förlåtelse får med andra ord skötas av andra i ett separat spår. För det som är intressantast för närvarande är att bättre förstå resan till och från ett radikalt kluster. Det kan ge svaren och nycklarna till frågeställningar som hela Europa, och för den delen även världen ropar på.

Zafar sitter, om det han ger uttryck för stämmer, på en guldgruva. De svar som kan bli ett ”Sesam öppna dig” för ett Europa som nu är under hård press från radikal islmamism. 

Förlåtelsedebatten får skötas av andra. Hamid Zafars karriär är ändå slagen i spillror för närvarande – han kommer inte under överskådlig tid kunna komma tillbaka i motsvarande position eller funktion. Jag är mer intresserad av historien om Hamid Zafar.

Av människan. För han sitter med några av de nycklar hela Europa ropar efter.