Det finns en begynnande insikt om att Sverige inte alls är så befriat från korruption som politiker och myndigheter menar allt fler debattörer. Tvärtom, vilket det italienska sändebudet i OSCE (OSSE) konstaterade för mer än 20 år sedan är Sverige minst lika korrupt som Italien. Bara det att svensken saknar såväl en definition för det som språk att beskriva det.

Favorisering och nepotism är utbrett i Sverige. Så kallad vänskapskorruption handlar om att utnyttja sina kontakter för att få till exempel en löneförhöjning eller hyresrätt i innerstaden. Det är vanligt att personer i samhällets toppskikt ägnar sig åt detta, skriver seniorprofessor Claes Sandgren på Expressen Debatt. 

Relaterat: Regeringen döljer urlakning av regelverk

Resonemanget baseras på den dagsaktuella situationen inom polisledningen och bottnar i  polischefen Mats Löfvings beslut att utnämna Linda H Staaf till underrättelsechef vid NOA. Detta samtidigt som paret hade en relation vid tiden för beslutet. Detsamma gäller hans beslut att ge henne en kraftig löneförhöjning som även den skedde under samma period.

Sandgren menar att

“Korruption innebär enligt den vedertagna definitionen att en person missbrukar sin anförtrodda makt för egen vinning, det vill säga får en förmån för att gynna någon. Korruptionen i Sverige är mycket begränsad medan däremot så kallad vänskapskorruption — favorisering, nepotism — är utbredd. Den är till skillnad från korruption typiskt sett inte brottslig. Vänskapskorruption handlar om utnyttjande av relationer och kontakter, för att få en anställning, en löneförhöjning, ett kontrakt, en hyresrätt eller liknande”.

Men det finns andra termer som kanske beskriver det bättre. Vänskapskorruption, när den institutionaliseras kan även kallas för “delikatessjäv” i vissa sammanhang.

Inom OSSE, eller OSCE finns ett forum för att motarbeta korruption i en vidare, europeisk, kontext. OSCE Preventing and Combating Corruption. När gruppen skapades menade den svenske ambassadören i sitt inledningsanförande att Sverige var att betrakta som fritt från korruption. Något som fick de övriga, ett 20-tal att allt ifrån dra på mungiporna i ett snett leende till att som det italienska sändebudet brista ut i ett hånskratt. Den italienske ambassadören menade, efter att han hämtat sig, att

”Ni är visst korrupta. Minst lika mycket som vi. Det är bara att ni inte vet vad korruption är, än mindre har en egen beskrivning för det som ni själva förstår”.

I Sverige, och i regeringskanliet är korruption av den form som professor Sandgren pekar på vardag. Och den är i många fall vidare än att endast omfatta personliga tjänster och gentjänster. I en vidare bemärkelse omfattar denna form av institutionaliserad korrupton politisk övertygelse samt inte minst syftar till att bevara olika former av maktkluster och makthegemonier.

Relaterat: Folkbildningsrådet – Riksomfattande korruption

Det departement där detta är tydligast och som även omfattar dess ansvarsområde i form av myndigheter är Utrikesdepartementet.

Den institutionaliserade och organisatoriska korruptionen

Vid rekryteringen till diplomatprogrammet har Socialdemokraterna kunnat kontrollera urval och antagning i 19 år. Den nuvarande ledamoten i antagningskomittén som skall representera hela riksdagen, inklusive Sverigedemokraterna, är riksdagsledamoten Olle Thorell (S). När Thorells mandat går ut, 2025, kommer S ha kontrolleret urrvalet i 22 år i följd, något som idag slår igenom i chefs- och ambassadörsled. Bland chefer och ambassadörer med tydlig partihemvist är S överrepresenterat följt av Miljöparrtiet som sedan de två tidigare mandatperioderna fått ett allt större inflytande i framtagandet av ”opolitiska” förslag till den politiska ledningen.

Detta får följdverkningar i de multilaterala sammanhang som Sverige är representerade i. Bland annat gick Ulrrika Modéer (MP) direkt från rollen som statssekreterare åt biståndsminister Peter Eriksson (MP) till jobbet som vice generalsekretere för UNDP. FN:s största biståndsorganisation. Kort efter att hon tillträdde inleddes förhandlingar om finansieringen av kliimatkonferensen Stockholm +50 med sin efterträdare som statssekreterare Per Ohlson Fridh. Han kom kort därpå kom att eftertäda Eriksson som biståndsminister.

Stockholm +50 kom att genomföras sommaren 2022 efter att MP lämnat regeringen men var tänkt att bli partiets valupptakt där språkrör och Ohlson Fridh skulle kunna ses på bild och ge intervjuer tillsammans med internationella statsmän i allmänhet och FN:s generalsekreterare i synnerhet. 

Men MP kom att lämna regeringen och konferensen blev ett fiasko samt fick omfatttande intern och internationell kritik för att inte ha uppnått någonting i sak. Till en kostnad för svenska skattteebetalare om minst en kvarts miljard kronor. För en konferens som inte ens varade i tre dagar. 

Relaterat: Irritation över Stockholm +50

Hur regeringen Kristersson sedan har att hantera och förutsättningarna för att lyckas med aviserade reformer inom biståndsområdet hänger på hur de “opolitiska” tjänstemännen agerar. Anders Trojenborg, placerad vid IU, eller internationellt utvecklingsarbete vid utrikesdepartementet och med ansvar för dialogen med biståndsmyndigheten Sidas styrelse, kandiderade i valet 2022 till riksdagen för Miljöpartiet. Flera “opolitiska” tjänstemän vid departementet kunde även märkas av i valrörelsen som valarbetare för bland annat Miljöpartiet.

Miljöpartiet är explicita motståndare till de reformer som bistånds- och handelsminister Johan Forsell (M) aviserat.

Inom UD har lagen om offentlig anställning upphävts genom att departementet inte annonserar chefstjänster på det sätt som lagen stadgar. Anställa kan anmäla intresse för vakanser men regelrätta platsannonser är sällsynta. Mer strategiska tjänster, där en annonsering inte kan kringås, brukar annonseras under storhelger eller semesterperioder på undanskymd plats vilket möjliggör för den politiska ledningen, eller personalledningen, att istället diskret tipsa utvalda att sända in en formell ansökan.

Ett exempel är det svenska ordförandeskapet i IHRA, som utannonserades under en semesterperiod, ett annat är hur rekryteringen till tjänsten som chef för den politiska avdelningen vid beskickningen i Moskva gick till vilket Ledarsidorna beskrivit i en tidigare artikel.

Att Sverige har samma, eller till och med värre, korruption än många övriga länder i OSCE bör därför bedömas som uppenbart. Men som den italienske ambassadören anspelade på i sin reaktion på den svenske delegatens påstående:

Sverige saknar inte bara självinsikt utan även ett språk för att beskriva korruption. Framför allt inser inte väljarna, ännu, att korruptionen som sådan idag är att betrakta som politiskt sanktionerad samt såväl institutionaliserad som systematiskt integrerad med delar av statsförvaltningen.

Sedan mer än en generation tillbaka.