Europa, och Sverige, hade kunnat ha ett annat förhållningssätt till Islam om den politiska nivån förstått den politiska nivån förstått varningssignalerna och fångat de alternativ som fanns redo i slutet på 1980-talet. Men historien valde en annan väg. Med en massiv insats från Muslimska brödraskapet och omfattande påverkansarbete skapades grunden för den utveckling av kulturellt och socialt parallella samhällen som idag är en ofrånkomlig verklighet.

Birminghamkonferensen 1988 – när begreppen föddes

År 1988 hölls en banbrytande konferens i Birmingham som skulle komma att forma den europeiska debatten om islam och integration i årtionden framöver. Konferensen leddes av Carl E. Olivestam, universitetslektor vid Umeå universitet, och det var här som begreppen “European Islam” och “Euro-Islam” för första gången introducerades i den vetenskapliga diskursen.

Olivestam, som var verksam inom Svenska ekumeniska nämnden, hade rest till Birmingham för att studera hur staden hanterat 30 års erfarenhet av mångkulturellt klassrumsarbete och interreligiös utbildning. Birmingham hade redan på 1970-talet utvecklat en modell för religionsundervisning i pluralistiska samhällen, under ledning av professorn John M. Hull vid University of Birmingham.

Tanken var att dessa erfarenheter skulle kunna överföras till Sverige, som stod inför liknande demografiska förändringar.

Birminghammodellen byggde på principen att religionsundervisning i offentliga skolor inte skulle handla om att fostra elever i en viss tro, utan om att ge dem verktyg att förstå och respektera religiös mångfald. Det var en sekulär, pedagogisk approach som betonade individens autonomi och kritiskt tänkande. Dessa idéer kom att publiceras i den svenska handboken Kyrkor och alternativa rörelser och lade grunden för en potentiell svensk modell.

Bassam Tibi och visionen om en sekulär Euro-Islam

Några år efter Birminghamkonferensen, 1992, myntade den tysk-syriske statsvetaren Bassam Tibi formellt begreppet “Euro-Islam” i en akademisk uppsats. Tibi, som föddes i Damaskus 1944 och flyttade till Västtyskland 1962, hade studerat under Max Horkheimer vid Frankfurtskolan och blev så småningom professor i internationella relationer vid Göttingen universitet.

Tibis vision för Euro-Islam var tydligt sekulär. Han argumenterade för att muslimer i Europa måste skapa en specifik form av islam som kan samexistera med europeiska värderingar: liberal demokrati, religiös pluralism, sekularism, tolerans och åtskillnad mellan religion och stat. För Tibi innebar Euro-Islam ett farväl till sharia som politiskt-juridiskt system och jihad som expansionistisk ideologi.

“Jag vill bli bedömd som individ. Om jag är ‘dålig’ så är jag dålig som Bassam, inte som muslim. Och om jag är ‘bra’ så är jag bra som Bassam, inte som muslim.”

Denna individualism stod i skarp kontrast till den kollektivistiska syn på muslimer som religiös grupp med särskilda rättigheter som andra förespråkade – en syn som, som vi ska se, kom att prägla Sveriges val av samarbetspartner.

Tibi varnade tidigt för alternativen: antingen en europeisering av islam eller en gettoisering av muslimer med enormt konfliktpotential. Euro-Islam erbjöd enligt honom ett demokratiskt alternativ till det han kallade “getto-islam” – en parallellsamhällsstruktur där muslimska enklaver på sikt kunde sträva efter islamisering av Europa.

Tariq Ramadan och Muslimska brödraskapets alternativ

Under samma period växte en konkurrerande vision fram, företrädd av Tariq Ramadan. Ramadan, född 1962 i Genève, är barnbarn till Hassan al-Banna, grundaren av Muslimska brödraskapet i Egypten 1928. Hans far, Said Ramadan, var en central figur i brödraskapets europeiska expansion och hade tvingats i exil till Schweiz.

Ramadan presenterade sig som reformist och använde också begreppet “europeisk islam”. Men som Tibi påpekade i en intervju:

“Mr Ramadan talar också om europeisk islam, men hans förståelse – europeisk islam är när Europa blir islamiskt. Hans agenda är islamisering av Europa. Min agenda är europeisering av islam.”

Till skillnad från Tibi, som uttryckligen avvisade sharia, argumenterade Ramadan endast för ett “moratorium” för vissa hudud-straff som stening. I en omtalad TV-debatt 2003 med dåvarande franske inrikesministern Nicolas Sarkozy vägrade Ramadan fördöma stening av kvinnor för otrohet och bad istället om ett tillfälligt uppehåll. Hans bror, filosofie doktor i Genève, försvarade däremot öppet stening.

Ramadan myntade begreppet “Dar ash-Shahada” (vittnesbördets land) för att beskriva Europa – ett begrepp som skulle ersätta den traditionella islamiska uppdelningen mellan Dar al-Islam (islams hus) och Dar al-Harb (krigets hus). Kritiker menade dock att detta var en semantisk manöver som i praktiken legitimerade en långsiktig strategi för islamisering genom gradvis förändring, snarare än en genuin reform.

Caroline Fourest dokumenterade i sin bok Frère Tariq (2004) vad hon kallade Ramadans “dubbla språk” – ett moderat budskap till västeuropeisk publik på franska och engelska, ett mer radikalt budskap till muslimsk publik på arabiska. Ramadan var också persona non grata i flera muslimska länder, inklusive Tunisien, Egypten, Saudiarabien och Syrien, samtidigt som han välkomnades av västliga institutioner. År 2024 dömdes han för våldtäkt och sexuellt tvång av en domstol i Genève.

Sveriges vägval: Broderskapsrörelsen och det auktoritära alternativet

Trots att det var en svensk akademiker, Carl E. Olivestam, som ledde den konferens där begreppen Euro-Islam och europeisk islam först introducerades, och trots hans försök att föra över Birminghams 30-åriga erfarenheter till Sverige, tog den svenska politiska utvecklingen en annan riktning.

År 1994 kontaktade Sveriges Muslimska Råd (SMR) samtliga riksdagspartier med hopp om att inleda politiskt samarbete. Det var den Socialdemokratiska broderskapsrörelsen (numera Socialdemokrater för tro och solidaritet) som nappade. Genom Ola Johansson, rörelsens sekreterare, inleddes ett formaliserat samarbete som kom att institutionaliseras runt 1997–1998.

En projektgrupp bildades med representanter från broderskapsrörelsen – Ola Johansson, Krister Gustafsson och Per Axel Sahlberg – samt från SMR: Mahmoud Aldebe, Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem. De sistnämnda var alla centrala personer vid grundandet av Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS), den organisation som av forskare som docent Aje Carlbom tidigt kopplade till Muslimska brödraskapet.

År 1999 slöts ett formellt samarbetsavtal med konkreta mål:

“2002 skulle bland socialdemokratiska förtroendevalda finnas muslimer på 15 kommunala fullmäktigelistor, 5 landstingslistor och på riksdagslistorna i minst 5 län.”

Broderskapsrörelsen åtog sig också att driva igenom SMR:s prioriterade frågor: lagstiftning om muslimska helgdagar, imamutbildning och överenskommelser på arbetsplatser avseende fredagsbönen.

Mahmoud Aldebe, ordförande för SMR 1990–2002, blev symbolen för denna utveckling. År 2006 skickade han ett brev till samtliga riksdagspartier med krav på särlagstiftning för muslimer enligt sharia. Detta inkluderade krav på att muslimer skulle erkännas som en religiös minoritet med egna rättigheter – en position som står i direkt konflikt med Tibis vision om individuell integration och sekulär samhörighet.

I maj 2006 sände SVT:s Uppdrag granskning programmet “Islam och integrationen del II” som granskade de svenska islamiska organisationernas roll i integrationsarbetet. I programmet bekräftade Broderskapsrörelsens sekreterare Ola Johansson att Sveriges Muslimska Råd hade begärt särskilda regler enbart för muslimer.

Erkännandet var anmärkningsvärt – här medgav en central aktör i det socialdemokratiska samarbetsprojektet att SMR:s krav handlade om kollektiva grupprättigheter för muslimer, inte om individuell integration i det svenska samhället. Denna kollektivism stod i skarp kontrast till Bassam Tibis hela projekt: att muslimer skulle bedömas och verka som individer, inte som medlemmar av ett religiöst kollektiv med särintressen.

Det var därmed ingen slump att Carin Jämtin, i sin roll som partisekreterare för Socialdemokraterna senare (2011) lanserade förslaget om att införa en muslimsk helgdag. Carin Jämtin är medlem i Tro och Solidaritet vid sidan av flera andra framträdande socialdemokrater som argumenterat för en mer offensiv identitetspolitik.

Carin Jämtin var det socialdemokratiska statsråd som först släppte in Tro och Solidaritet på utrikesdepartementet. Under sin tid som biståndsminister i regeringen Persson kom hon att anställa Peter Weiderud, senare ordförande för Tro och Solidaritet, som politiskt sakkunnig (rådgivare).

Två oförenliga visioner

Skillnaden mellan Tibis Euro-Islam och den modell som SMR/Muslimska brödraskapet förespråkade kunde inte vara tydligare. Tibi argumenterade för europeisering av islam – att muslimer i Europa skulle omfamna upplysningens värderingar, separera religion från politik och verka som individer inom det sekulära samhället. SMR:s modell byggde istället på kollektiv representation, där “muslimer” definierades som en grupp med gemensamma intressen som skulle företrädas av paraplyorganisationer med rätt till särskilda privilegier och undantag.

Sveriges Muslimska Förbund (SMF), en del av SMR-nätverket, formulerade visionen tydligt:

“Det ideala för samhället är ett system med kulturell pluralism, där varje minoritetsgrupp står på samma nivå som majoritetsgruppen.”

I praktiken innebar detta en vision om Sverige organiserat i olika “grupper” där varje grupp skulle ha rätt att praktisera sina speciella värderingar utan insyn eller ifrågasättande från andra.

Birminghammodellen, som Olivestam försökt introducera, erbjöd ett tredje alternativ: en sekulär, pedagogisk approach där religionskunskap handlade om förståelse och kritiskt tänkande, inte om att befästa grupptillhörigheter eller erkänna religiösa kollektiv som politiska aktörer. Denna modell förutsatte dock en stat som höll fast vid sekularism och individuella rättigheter som överordnade principer.

“Jag kapitulerar”

År 2016, efter 25 års arbete för att främja Euro-Islam som en drivkraft för reform bland Europas muslimer, publicerade Bassam Tibi en artikel i den tyska tidskriften Cicero med rubriken “Jag kapitulerar”. Han konstaterade att “slöj-islam” hade segrat över “Euro-Islam”.

Tibi kritiserade europeiska regeringar för att ha stött islamistiska organisationer istället för liberala muslimer som Seyran Ateş och Necla Kelek:

“Jag är pro-västlig och pro-amerikansk, men Väst hjälper inte oss. Väst hjälper islamisterna. Och i sin retorik talar de om idékrig för demokrati mot islamism. Men i praktiken stödjer de islamismen.”

I Sverige blev samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och SMR en viktig länk i denna utveckling. Det slussades årligen hundratals miljoner i skattepengar genom IFiS dotter- och sidoorganisationer. Mahmoud Aldebe har själv vid flera tillfällen på arabiska redogjort för Muslimska Brödraskapets organisationsstruktur i Sverige, bland annat i nättidningar som Al-Noor. I dessa texter framträder ett nätverk av organisationer som alla kopplas till rörelsen – däribland biståndsorganisationen Islamic Relief och studieförbundet Ibn Rushd.

Utvecklingen de senaste åren har dock visat att strukturen börjat krackelera. Studieförbundet Ibn Rushd, som grundades 2001 på initiativ av Islamiska förbundet i Sverige och som mellan 2008 och 2024 fick statliga bidrag via Folkbildningsrådet, lades ned 2024 efter att flera kommuner och regioner dragit in sina stöd. Folkbildningsrådet hade året innan konstaterat att studiematerial som var oförenligt med bidragsvillkoren och svensk lag hade använts i verksamheten – bland annat undervisning som legitimerade barnaga och framställde homosexualitet som synd.

Ännu mer dramatisk blev utvecklingen för Islamic Relief Sverige. Organisationen hade sedan 2014 haft ett strategiskt partnerskap med Sida och under det senaste decenniet mottagit närmare 1,3 miljarder kronor i svenskt bistånd. Enbart 2024 fick de 191 miljoner kronor – nästan 70 procent av organisationens totala intäkter. Men i december 2025 kom beskedet: Sida avslog ansökan om fortsatt partnerskap efter ett yttrande från Centrum mot våldsbejakande extremism (CVE). Både Tyskland och Nederländerna hade redan tidigare dragit in stöd till Islamic Relief på grund av kopplingarna till Muslimska brödraskapet och antisemitiska uttalanden från ledande personer inom organisationen.

Beslutet har dock inte stått oemotsagt. I DN Debatt den 30 januari 2026 argumenterade Anna Ardin, statsvetare, etnolog och doktorand vid Centrum för civilsamhällesforskning vid Marie Cederschiöld högskola, för att beslutet mot Islamic Relief “bygger på fördomar, inte fakta”. Hon menade att CVE:s yttrande baserades på “sannolikhetsresonemang snarare än verifierbara gärningar” och varnade för att beslutet var del av en “selektiv exkludering” av muslimska civilsamhällesorganisationer.

Ardin har knappast stått på Bassam Tibis linje – snarare företräder hon den syn som Tibi varnade för: att kritik av islamistiska organisationer per definition är “islamofobi” och att muslimska kollektiv bör behandlas som skyddade minoritetsgrupper med särskilda rättigheter. Det är Tariq Ramadans vision, inte Tibis.

Enligt kritiker skapade den svenska bidragspolitiken under årtionden förutsättningar för parallella strukturer, där islamiska skolor, moskéer och föreningar med fundamentalistisk tolkning av islam “hindrar integrationen istället för att stärka den”. Att samma personer ofta återfanns i ledande positioner i flera av dessa organisationer – så kallade personunioner – förstärkte bilden av ett koordinerat nätverk. Verksamhetsledaren vid Ibn Rushd var exempelvis samtidigt ordförande för Islamic Relief Sverige.

Det ironiska är att Sverige hade tillgång till både den internationella expertisen och de svenska pionjärerna. Carl E. Olivestam ledde konferensen där begreppen föddes och försökte föra över Birminghams erfarenheter. Men den svenska politiska eliten valde en annan väg – en väg som Bassam Tibi hade varnat för redan från början.

Källor i urval:

Egyptson, Sameh: Artiklar i Göteborgs-Posten 2013–2018; Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige (doktorsavhandling 2023)

Westerholm, Johan: Islamismen i Sverige (2020)

Olivestam, Carl E.: Karriärberättelse (personligt dokument)

Fourest, Caroline: Frère Tariq: The Doublespeak of Tariq Ramadan (2004)

MSB: Muslimska Brödraskapet i Sverige – studie (Norell, Carlbom, Durrani, 2017)

Tibi, Bassam: Euro-Islam statt Islamismus (2020)

SVT Uppdrag granskning: “Islam och integrationen del II” (2 maj 2006)

Sida/CVE: Beslut om Islamic Relief Sverige (december 2025)

Folkbildningsrådet: Granskning av Ibn Rushd (2023)

Sveriges Riksdag: Interpellationer och motioner om Islamic Relief och Ibn Rushd (2019–2024)

Ardin, Anna: “Beslutet mot Islamic Relief bygger på fördomar, inte fakta”, DN Debatt (30 januari 2026)