Vårdförbundet kräver att regeringen omprövar sitt beslut att inte ta emot svårt sjuka patienter från Gaza. Men varför resonerar regeringen som dom gör? Och vad är det som håller övriga arabvärlden tillbaka i att erbjuda palestinier sitt stöd? Historien ger oss alla de svar som krävs.

Situationen för patienter och sjukvårdspersonal i Gaza blir allt mer allvarlig. För att hjälpa sjukvården på plats behöver Sverige ta emot svårt sjuka patienter som evakuerats, skriver ledande företrädare för Vårdförbundet på Expressen Debatt. Vårdförbundet kräver att regeringen omprövar sitt tidigare beslut att inte ta emot patienter från Gaza och istället låter den svenska sjukvården ta hand om patienter från Gaza.

Vårdförbundets ledning ger intryck av att ha den kompetens som erfordras för en större evakueringsinsats, något som bör kunna ifrågasättas. Även om Egypten, Qatar och Förenade Arabemiraten i det direkta närområdet tagit emot svårt sjuka samt att Belgien, Italien, Norge, Rumänien och Spanien hörsammat den uppmaning till akut stöd har EU inte aktiverat de centrala mekanismer som krävs för en storskalig patientsäker evakueringsoperation av de grupper Vårdförbundet implicerar att de är kompetenta till.

När en katastrof inträffar kan de berörda länderna begära hjälpa via EU:s centrum för samordning av katastrofberedskap (ERCC). Centrumet är bemannat dygnet runt och följer utvecklingen i hela världen för att snabbt kunna skicka ut katastrofhjälp via sina direktkanaler till nationella civilskyddsmyndigheter. ERCC kan aktiveras även vid händelser utanför EU. Så skedde vid den stora jordbävningen i östra Turkiet 2022.

Men även om en knapp handfull, närmare bestämt endast tre av länderna i MENA nu tar emot palestinska araber så håller merparten av länderna tillbaka sitt stöd till Palestina.

Något som många europeiska länder har allt svårare att hantera. Tvärtom rullar livet på som vanligt i flera av arabländerna som annars skulle vara naturliga och primära biståndsgivare. Och inte minst mottagare av flyktingar.

Arabvärlden förbereder ett liv efter kriget – Utan palestinier

Saudiarabien är ett sådant exempel där det mesta ska vara klart att återuppta normala handelsförbindelser i samma stund som de öppna striderna mellan Hamas/Hizbollah och Israel upphör. Saudiarabien räknar med att de har allt att vinna på ett ökat samarbete med Israel på flera områden. UAE:s handel är ett annat exempel. Denna handel har minskat något men Israel är idag UAE:s största handelspartner följd av Jordanien, Egypten, Algeriet, Marocko samt Bahrain.

Det vill säga, entusiasmen för att hjälpa eller visa solidaritet till palestinier eller palestinska araber i arabländerna är allt från begränsad till direkt avog.

Palestinier, eller palestinska araber, är långt ifrån är en homogen grupp. Många av dessa kommer från bl.a Syrien och Libanon eller kommer från andra små minoritetsgrupper inom den arabisk-muslimska diasporan. Grupper som är direkt ovälkomna i andra arabländer eller som har visat sig vara svårintegrerade av andra skäl.

Men störst av allt är den misstänksamhet som såväl Hamas som Fatah har byggt upp mot sig själva. Baserat på hur de historiskt visat sin uppskattning för de arabländer som biträtt dem. 

Palestinier definierade själva sin historia

Det som började med Svarta september. Svarta september innebar början till den självvalda isoleringen. Eller när PLO med Yassir Arafat 1970 revolterade och försökte avsätta Jordaniens kung i en statskupp. Det var palestiniernas sätt att tacka det land som försökt ge de palestinska araberna skydd och en framtid. Jordanien sparkade av lätt insedda skäl ut Yassir Arafat.  Han sparkades sedan ut från Libanon av liknande skäl, hans deltagande i det libanesiska inbördeskriget. Trots att han var där som ”gäst”.

De palestinska arabernas öde som oönskade och ovälkomna vart dom än vänder sig i Mellanöstern beseglades  till slut av dom själva i samband med Saddam Husseins invasion av Kuwait. Där Yassir Arafat på krigets första dag ställde sig på ockupationsmaktens sida. Likheten med Vidkun Qvisling är uppenbar.

Efter Kuwaitkriget utvisades de palestinier som bodde i landet i det som kallas den palestinska Exodus från Kuwait (1990–91). Palestinier sparkades från statliga jobb och stängdes av från de universitet som många studerade vid. Den palestinska diasporan minskade från knappt en halv miljon till endast 20 000.

Efter det litar ingen i regionen på en palestinsk arab, eller som dom kallar sig idag: Palestinier. 

Det är av den anledningen som gränsen mellan Gaza och Egypten är så starkt befäst att den skulle få Berlinmuren att likna ett gistet staket. Egyptierna vill inte gå Jordanien eller Libanons öde till mötes. Och inte som Kuwait. När en stat som trots allt gav dom skydd reste sig för att hugga sina välgörare i ryggen när de blev anfallna och ockuperade.

Inget annat arabland litar idag på palestinska araber. Flera av dessa har över tid sparkat ut varje palestinsk arab som ens kan misstänkas ha sympatier för Fatah och Hamas. Vissa har sparkat ut dom som kollektiv i förebyggande syfte. 

Iran och i viss mån Turkiet, som fungerat som pådrivare och huvudsakliga centrum för desinformation på palestiniernas sida har endast tagit emot annat än enstaka. Och då finansiellt starka eller tillhörande Hamas ledning.

Empiri förskräcker. De vill inte riskera den inre oro som varje arabland som försökt hjälpa de palestinska araberna tackats med. Inte ens Iran eller Qatar, huvudsakliga finansiärer av palestinsk terror vill se palestinier i någon större omfattning. Av lätt insedda skäl.

Med de senaste avslöjandena om hur Hamas använt sig av UNWRA som skydd så har de flesta arabländer höjt beredskapen ytterligare mot palestinsk infiltration av mellanstatliga organisationer.

I Sverige tackar de palestinska flyktingarna för det svenska stödet med att skandera Kaybar kaybar Ya Yahud, en uppmaning till förintelse av judar. Samtidigt som Vårdförbundet anser att vi skall sätta av ännu mer resurser till en konfliktzon som inte ens arabländerna själva vill ta i med tång.

Av lätt insedda skäl.