Regeringens delegation för migrationsstudier, Delmi, väckte under veckan stor uppmärksamhet med en av sina”policy brief” där forskaren Mattias Ekman anklagar ledarskribenter för att driva en implicit rasistisk agenda. Uppståndelsen sätter ljuset på inte bara Delmi utan även hur regeringens uppdragsforskning skall värderas. Hur forskarens egen bias påverkas av politiken och påverkar politiken.

Artikeln editerad 14:00 efter svar från professor Joakim Palme.

Projektet Interaktiv rasism på internet, i pressen och politiken: Diskurser om invandring och flyktingar i tider av kris., som leds av Mattias Ekman, docent i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet, har syftat till att skapa förståelse för hur samtida rasistiska och främlingsfientliga föreställningar formas och sprids i den svenska offentligheten. Brief:en innefattar resultat från studier av internetoffentligheter, ledarjournalistik och yttranden från folkvalda politiker.

Ekmans projekt ingår i den statliga expertkommittén Delmis kartläggning och hamnade förra veckan i en våg av kritik när den nämnde Per Gudmundson och Ivar Arpi som exempel på skribenter som legitimerar främlingsfientliga föreställningar. Delmi valde att svara på kritiken i Bulletin.

I ett pressmeddelande beskrev även Delmis ordförande, professor Joakim Palme, och kanslichefen Mattias Wahlstedt, vad de anser vara missförstånden kring Delmis ”funktion, syfte och arbetssätt”.

”Det är min tro att synliggörande av forskning med därpå följande öppen och saklig diskussion inte leder till självcensur utan tvärtom är något som är bra.”

Utlyft ur ett sammanhang

I Delmis rapport, eller policy brief, lyfter Ekman ut tre citat ur ett större sammanhang som löper under en längre period.

Perioden som inleddes 2010, med Sverigedemokraternas inval i riksdagen, präglades av stark polarisering vilket påverkade bägge sidors retorik. Ett exempel på hur Gudmundsons och Arpis politiska motpoler formulerade sig var Anders Lindberg som på ledarplats 2014 menade att alla argument eller ens frågor som handlade om volymer och resurser att ta emot migranter var utslag av rasistiska vanföreställningar. Denna växelverkan beskriver inte Ekman och då inte heller om eller hur detta bidrog till att höja tonläget.

Om detta är ett tecken på dålig eller god forskning tål dock, och skall dock, kunna debatteras. Det är det som i sådana fall just det som en i teorin fri forskning skall leda till.

Delmis ordförande professor Joakim Palme menar till Ledarsidorna i en kommentar att

Den så kallade Policy Brief som är författad av docent Mattias Ekman, Stockholms universitet, är gemensamt publicerad av Delmi och Vetenskapsrådet. Docent Ekman står dock för innehåll, analys och rekommendationer i texten. Texten baseras på den fria forskning han bedrivit inom ramen för ett projekt han fått finansiellt stöd för av Vetenskapsrådet. Det är en i serie av Policy Briefs som vi gemensamt publicerar med Veteskapsrådet baserade på den forskning som i fri vetenskaplig konkurrens fått stöd från Vetenskapsrådet.

Vi välkomnar från Delmis sida att konkurrenskraftig forskning med olika perspektiv via vårt samarbete med Vetenskapsrådet kan få vidare spridning genom våra publiceringar och utåtriktade verksamhet, och därmed stimulera debatten. Men vi önskar inte politisera verksamheten genom att söka bestämma över vilka perspektiv forskarna skall använda.

När man ser till hela Delmis publiceringsverksamhet (och inte bara den mindre del som är ett samarbete med Vetenskapsrådet) kan man också konstatera det finns många olika perspektiv representerade. Bland våra författare finns också de som i debatten varit kritiska till svensk migrationsforskning i allmänhet.

Politiserad forskarbias

Det som även måste kunna belysas är den forskningsbias som Ekman vilar på. Dels i tidigare rapporter inom det projekt som finansierades av Forskningsrådet, där Ekman erehöll 3,3 miljoner kronor för en treårsperiod (2016-2019), men även tidigare. Ekmans forskning under denna period, som ligger till underlag för den kritiserade ”policy brief” ingick i en större helhet där bland annat professor Mattias Gardell och hans hustru professor Edda Manga erhöll över åtta miljoner för sin forskning vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CFR) vid Uppsala Universitet. Professor Ulf Bjereld var vid tiden ordförande för den nämnd vid Vetenskapsrådet som beviljade anslagen. Bjereld var även ordförande för socialdemokraternas sidoorganisation Tro och Solidaritet samtidigt.

Ett exempel är den vetenskapliga artikeln ”Online Islamophobia and the politics of fear: manufacturing the green scare” publicerad I Ethnic and Racial Studies 2015.

I denna studie, och även andra, lutar sig Ekman i huvudsak på tre forskare.  Mattias Gardell, Edward Said och Turan Kayaoglu. 

Professor Turan Kayaoglu är chefredaktör för Muslim World Journal of Human Rights samt författare till Legal Imperialism: Sovereignty and Extraterritoriality in Japan, the Ottoman Empire, and China and The Organization of Islamic Cooperation: The Politics, Problems, and Potential. Han är även redaktör för The Organization of Islamic Cooperation and Human Rights. Han förekommer flitigt som kommentator i Al-Arabiya och Arab News. Trots den tydligt islamistiska profilen är dock Kayaoglu i sammanhanget moderat och till och med kritisk till utvecklingen i Turkiet till skillnad från den andre aktive professorn som Ekman stödjer sin forskning på.

Mattias Gardell.

Mattias Gardell innehar i dagsläget en av Sveriges mest prestigefyllda akademiska ämbeten, Nathan Söderblomprofessuren vid Teologiska institutionen vid Uppsala Universitet i jämförande religionsvetenskap samt att han är vetenskaplig ledare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CFR). Utöver sin forskning, som i praktiken uteslutande har finansierats av Vetenskapsrådet med Ulf Bjereld som beslutsfattare har Gardell bedivit uppdragsforskning åt den turkiska tankessmedjan SETA.

Läs mer: Uppsalaprofessor presenterar falska uppgifter om islamofobi 

SETA är en tankesmedja som står det turkiska styrande partiet AKP och president Erdogan nära och därmed lojal även till Muslimska Brödraskapet. Detta fick genomslag i rapporten och även presentationen av den 2018 när Gardell bidrog till den. Gardell presenterade då, utan faktastöd, riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, forskaren docent Aje Carlbom samt Ledarsidorna som varandes exempel på islamofobiska representanter i Sverige. 

Även om SETA och Gardell presenterade Gardell med hela sin akademiska titel och som verksam vid Uppsala universitet var det ingenting som Uppsala universitet kände till. På en direkt fråga till Teologiska institutionen förnekade universitetet all kännedom om Gardells forskning åt SETA och menade att man aldrig prövat det aktuella projektet ens i efterhand genom en ”peeer- review”.

Gardell har inte velat svara på frågor om hans relation till SETA eller det turkiska partiet AKP i samband med rapporten som fick stort internationellt genomslag. Teologiska institutionen menade i efterhand att de inte hade någon kännedom om denna relation eller Gardells uppdrag från den turkiska regeringens tankesmedja.

Edward Said – den åsiksstyrda forskningens fader

Den tredje forskaren som Ekman vilar på är professor Edward Said ( 1935-2003) och som är mest känd för sitt verk ”Orientalism” (1978). Saids forskning är omdebatterad och starkt kritiserad för sin ensidighet. Nathan Sachars sammafattning i DN av kritiken och Saids postuma påverkan publicerad 2018  sammanfattar Saids ställning väl.

Sachar skriver att

”Orientalism” rev upp damm och väckte jubel. Det ena var kritiken av Västerlandet och förkastelsedomen över dess umgänge med främmande kontinenter. Den andra tendensen var upproret mot objektiviteten, som forskningsideal och vetenskaplig metod. Forskning, slog Said fast, var primärt en fråga om makt, inte om kunskap.  

Vidare menar Sachar att

Behovet av åsiktsstyrd forskning hade [redan] dämts upp, och Saids grepp och hans perspektiv hade nog kommit att dominera också honom förutan. Men bokens [Orientalism] formidabla genomslag och glansen kring Saids person skyndade på förloppet. Det som var ett radikalt stridsrop i ”Orientalism” var redan i början av 1990-talet förhärskande ortodoxi.

Den senare sammanfattar ganska väl den forskningsbias som Gardell och Said vilar på. En åsiktsstyrd forskning där de holistiska anslagen får ge vika för politiskt drivna teser som inte nödvändigtvis behöver styrkas. I Gardells forskargärning passar SETA-rapporten väl in.

För att värdera forskning bör numera även i det aktuella fallet docent Mattias Ekmans huvudsakliga forskningsbias vägas in i bedömningen av slutresultatet. Och det kommer bli avgörande för Delmis och regeringens trovärdighet om dess ordförande Joakim Palme avser publicera någon motsvarande forskning men med en motsatt forskningsbias för att väga upp.

Docent Mattias Ekman är idag verksam vid JMK vid Stockholms universitet där han undervisar blivande journalister.