Aftonbladets kultursida, som alltid varit mer vänster än sin ledarsida, tar nu ett steg till i sin utveckling. Under Karin Petterssons ledning är kultursidans inriktning att beteckna som klart och tydligt företrädare för en post-Stalinistisk värdgrund och syn på sin omvärld.

Aftonbladets kulturredaktör, Karin Pettersson, beklagar sig över de senaste decenniernas och valrörelsernas politiska journalistik i en kulturkrönika på kultursidorna. I en en expose som sträcker sig över de senaste tjugo åren och där hon själv stått i centrum menar Pettersson att

Frågan är vem som gör grundjobbet – granskar lögnerna, och sedan håller i, håller i och håller i. I höstas satt jag i juryn för Stora journalistpriset, och det var slående hur lite av den granskande journalistiken som handlade om politik detta valår. SVT:s flaggskepp Uppdrag granskning publicerade program om den utrotningshotade ålen, transvården och sexköp i Allahs namn. Alla välgjorda och angelägna, det är inte det som är problemet.

Problemet är medborgarna, och dimman.

…

Min poäng är att journalistiken inte verkar ha någon uppfattning om hur man ska uppfylla uppdraget – att hålla väljarna informerade – i detta nya informationslandskap.

Juryn för Bonniers stora journalistpris är en märklig sammansättning av branschfolk där de undersökande journalister som Pettersson efterlyser är i en försvinnande liten minoritet. Kvartals Jörgen Huitfeldt och några få till kan kallas journalister. Övriga kommer från kändispress eller som Pettersson själv, åsiktsjournalistik.

Åsiktsjournalistik är egentligen inte journalistik utan i Petterssons fall en form av post-Stalinism där journalistens åsikter som skall styra, om de är de rätta, och inte sakinnehållet. Att hon i sin krönika ser medborgarna som ett problem borde vara talande nog men det finns goda skäl att ta djupare spadtag.

Var Pettersson står i relation till åsikter vs faktagranskning är smärtsamt tydligt. 2015, när hon var chef för Aftonbladets ledarredaktion släppte hon som redaktör igenom Anders Lindbergs krönika där han menade att alla de som menade att Sverige inte kunde ta emot fler migranter var antingen ”rasister eller dysterkvistar”. Denna artikel är sannolikt den artikel som snävade av debatten om migration mest av alla under det året. Det blev i praktiken omöjligt för alla som stod mitt uppe i migrationsvågen att yppa ett ord om överbelastning utan att från en samfälld identitetspolitisk vänster få ett ton med avförning hälld över sig.

Det andra exemplet på var Pettersson står i förhållande till den faktabaserade grävande journalistik hon påstår sig sakna är den krönika där hon beklagar sig över att aktivister som Jens Ganman, Aron Flam och Chang Frick får plats i det mediala finrum som hon implicit menar skall förbli reserverat för henne själv. Pettersson menar även att

Men jag tänker idag att det nog har varit ett misstag att låta SD i armkrok med moderata riksdagsmän som Lars Beckman och Hanif Bali stå oemotsagda. 

Är det något som SD fått se sig vara i mediala sammanhang så är det att ständigt bli ifrågasatta. Inget parti har granskats så hårt som SD och inget parti har under åren kommit att utesluta så många medlemmar som resultat av granskande och grävande journalistik. Partiet är alla grävande journalisters önskedröm. Gåvan som aldrig slutar ge. Exemplen på hur generöst partiet är i relation till media finns i hela landet. 

I Norrtälje kommun sitter idag en företrädare för partiet i kommunledningen som tidigare spridit grov rasism samt deltagit i en sammankomst som slutade med stenkastning mot Pride-tåget. I år kommer han vara en av de som välkomnar Roslagen Pride å kommuninvånarnas vägnar. Det vore närmast tjänstefel av Norrtelje Tidning att inte påminna läsare och väljare om hans och partiets historia en gång till när Roslagen Pride går av stapeln i sommar. Och känner jag Norrtelje Tidning rätt kommer de inte missa detta gyllene tillfälle.

Karin Pettersson är, på bitvis oklara grunder, en av Sveriges mest belönade journalister och har utvecklat flera av de plattformar som hon ansvarat för det senaste decenniet till att inta en post-Stalinisk inrikning.

Och eftersom verkligheten i Stalins Sovjetunionen aldrig fick trumfa åsikterna är det fullt naturligt att hon är missnöjd med hur den granskande journalisttiken utvecklats.