Det finns ingen myndighet som än idag tillåtits lägga så mycket resurser, antingen direkt eller indirekt via civilsamhället som biståndsmyndigheterna Sida och Folke Bernadotteakdemin. Det finns historiska skäl bakom detta. Dagens svenska biståndspolitik är ett direkt resultat av 1960-talets vänstervåg. Men hade när den genomfördes ett mycket svagt stöd bland väljarna vilket bekymrade den lilla radikala partielit i det socialdemokratiska partiet som drev igenom den. Med Moskvas hjälp.

1968 års val innebar en jordskredsseger för Socialdemokraterna. Inte bara red partiet på den vänstervåg som svepte över Europa, partiet belönades av väljarna för Folkhemsbyggets fullbordan. Men i Tage Erlanders dagböcker från den tiden blir oron för partiets framtid påtaglig. Erlander förutspår i en dyster anteckning en vilsenhet. Om vart Socialdemokratin skall ta nästa steg när nu Hjalmar Brantings, Nils Karlebys (funktionssocialismens upphovsman), Per Albin Hanssons och hans eget stora projekt, Folkhemsbygget, var fullbordat.

Den allmänna vänstervåg i form av 68-rörelsen bar med sig svaret samtidigt som den tillfredsställde Svenska kyrkans behov av att bedriva kristen mission i de underutvecklade, så kallade U-länderna, forna kolonierna som samtidigt höll på bryta sig loss från kolonialmakterna mer eller mindre kontrollerat. Delar av denna process beskrivs i docent Johan Sundéns ”68-kyrkan”.

Algerie Francais, eller Algeriet hade efter ett decenniums inbördes oroligheter gränsande till totalt inbördeskrig kommit att bli en självständig statsbildning. Kuba hade efter en frihetskamp ledd av Fidel Castro och Ernesto ”Che” Guevara kastat ut USA samtidigt som hela de Sydamerikanska och Afrikanska kontinenterna sjöd av revolutionär oro. I sydostasien pågick det som senare skulle tas över från Frankrike av USA det blodiga Vietnamkriget. I Sydamerika, som skulle bli en stor del av på vilka grunder den svenska kyrkan kom att röra sig i utvecklades det som kallas befrielseteologi. Att kristen mission och diakoni är främst en politisk kamp vilande på marxistisk revolutionär strävan. Kamp mot överhet och orättvisor.

Ur kaos föds kreativitet

I denna tid av oro formades dagens svenska biståndspolitik. Men inte med det folkliga stöd som många hävdar finns idag utan som ett djupt elitistiskt projekt där socialdemokrater som den senare utrikesministern Sten Andersson, den senare talmannen Birgitta Dahl samt inte minst Pierre Schori. De kom att omforma den svenska biståndspolitiken, som i början på 1960-talet var en marginell post i statsbudgeten till att bli en form av global missionsrörelse.

I en utfrågning av utrikesutskottet 1972 konstaterade  den dåvarrande chefen för dagens biståndsmyndighet Ernst Michanek att Sverige – likt forna tiders brittiska imperialister – var i full färd med att upprätta en ”en linje från Cap till Cairo”.

Så länge som biståndet bara bedrev en marginell verksamhet i ett budgetperspektiv, i början på 1960-talet uppgick biståndet till drygt 0,2 procent av BNP hade Sida och dess föregångare kunnat slippa politisk intervention och biståndet präglades mycket av tydligt avgränsade projekt med klara och mätbara mål.

Detta förändrades med 1968 års val och socialdemokratiska kongressbeslut. Biståndet skulle öka till en procent av BNP och då blir politiskt styrt. Var och hur pengarna landade blev en uttalat politisk och ideologisk fråga. Även detta anas i regeringens utspel där det framhävdes att Sverige måste företräda u-ländernas intressen i de multilaterala organen.

En effekt av det ökade biståndsmålet om en procent var att Sverige skulle gynnas genom FN av att vi givit fler befriade stater ett tidigt, och oreserverat stöd istället för det tidigare mer projekt- och resultatinriktade stödet som fokuserat vid handel och industriutveckling. Detta beskrivs i boken “En svindlande uppgift” av docent Anika Berg tillsammans med Mattias Tydén och Urban Lundberg. En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945-1975 är en idéhistorisk beskrivning av den svenska biståndspolitikens utveckling.

Socialdemokraterna kunde med i praktiken aktivt stöd från dåvarande Folkpartiet, idag Liberalerna genomföra detta skifte. Men detta skifte i den politiska eliten skedde inte utan sovjetisk påverkan. Sovjetunionen kom att ligga bakom många av de revolutioner som likt en farsot svepte över de forna kolonierna och som ett led i deras informationspåverkan bjöds ledande svenska företrädare för olika partier in på studieresor. Studieresor som återgavs i svensk media för att vända en annars motsträvig opinion.

I en intern partiskrivelse uttryckte den internationelle partisekreteraren vid tiden Pierre Schori en bekymrad ton. Att det inte skulle bli så enkelt att genomföra skiftet av fokus för den socialdemokratiska politiken. Pierre Schori sammanfattade det bekymmersamma läget i en ”strängt förtrolig” promemoria 1971: 

”Opinionen för u-landsfrågorna är inte utbredd inom arbetarrörelsen. Inom den fackliga sektorn är den närmast likgiltig.” 

Och misstankarna var inte utan grund. En Gallupundersökning, publicerad i Expressen nyåret 1966/67, visade att bara 18 procent ansåg att u-hjälpen var för liten. Hela 78 procent menade att den var lagom eller till med för stor.

Då kom de sovjetiska inbjudningarna, dolda bakom andra aktörer, in som en lika välkommen som hjälpande hand.

Moskvas hjälpande hand

Folkpartisten Olle Wästberg, som sommaren 1969 vandrade åtskilliga dagar genom djungeln med FNLA-gerillan i Angola, rapporterade om hur han fick bevittna barn som fick gå i skola i skydd av den täta växtligheten, vuxna som lärde sig läsa och fattiga bönder som återfick sitt människovärde. Vardagssysslor som att plantera grödor och bära vatten inordnades i högre, livsbejakande syften. I de befriade zonerna, noterade han, slipades alla skillnader mellan människor ned, inga fördomar kunde vidmakthållas. Jämlikhet, också mellan kvinnor och män, var en betingelse för liv och frihet.

För Birgitta Dahl representerade Guinea Bissaus befriade zoner inget mindre än en ”utvecklingsmodell”, ett exempel ”på hur ekonomisk och social utveckling kan åstadkommas”. Hon hade fått uppleva saker som hon inte trodde ”att man kunde uppleva någon annanstans”, skrev hon efter besöket: ”– en klar ideologi och en medvetenhet som tränger in i människors vardagstillvaro”.

I själva verket hade gränsen mellan befriade zoner och fiendens zon en avgörande funktion i befrielserörelsernas propaganda. De fåtaliga besöken, ”djungelexpeditioner” som de olika gerillorna kallade dem, var mycket välregisserade och vare sig Wästberg eller Dahl utsattes för några egentliga risker. Säkerheten var kompakt kring dessa ”expeditioner”. En säkerhet och kringarrangemang som vare sig Dahl eller Wästberg fick se. Av lätt insedda skäl. 

Sovjetiska och kinesiska journalister välkomnades i förhoppning om militära bidrag, medan reportage i västerländsk media var tänkta att öka opinionstrycket till främst Sovjetunionens fördel.

Hela denna omstöpning av den svenska biståndspolitiken, en omstöpning som tog totalt femton år i anspråk till mitten på 1970-talet fick från början stora effekter på den svenska politiken och relationerna till de forna kolonierna. Bland annat spelade Birgitta Dahls omedelbara stöd till Kambodjas terrorregim under ledning av Pol Pot in. Ett stöd som Dahl idag undviker att kommentera i lika stor omfattning som bland annat SVT frågar henne om det. Efter att folk-och massmorden kunde avslöjas har Dahl varit påtagligt tyst om detta. Men stödet till totalitära rörelser kom inte att avta. Tvärtom. 

I boken ”I tyst samförstånd” (2017) av journalisten Bengt G Nilsson beskriver flera av de afrikanska projekt som Dahl på olika sätt kom att involveras i. Projekt som antingen gått under i en malström av korruption eller som bidragit till förtryck av befolkningen.

Mellan åren 1968 och 1975 fyrdubblades utlandsbiståndet samtidigt som effektmålen togs bort eller omformulerades till vaga beskrivningar om kunskapsöverföringar och ökad demokrati.

Arvtagarna och nästa generation

Idag bärs Dahls och Schoris visioner vidare av socialdemokrater som Margot Wallström, Annika Söder, Peter Weiderud samt inte minst de opolitiskt socialdemokratiska tjänstemännen på UD och Sida såsom Helena Rietz, Jon Åström Gröndahl, Charlotta Sparre, Helene Eduards m.fl. Och exemplen på biståndsprojekt som gynnar despoter och institutionaliserad korruption är flera. Som alla kan kopplas till denna krets direkt eller indirekt. Medvetet eller omedvetet.

Relaterat: Rödvinskommunisterna

Det är inte heller någon slump att Diakonia och Equmeniakyrkan intar en särställning i utförarna av den svenska moderna biståndspolitiken. Equmeniakyrkan består i grunden av bland annat Missionsförbundet. Till Equmeniakyrkan kan socialdemokratiska politiker som Carin Jämtin, Birgitta Dahl och Marie Demker samt LO:s tidigare ordförande Wanja Lundby Wedin kopplas. Marie Demker, professor Ulf Bjerelds och tidigare ordförande i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet maka, var tidigare redaktionschef på TT, Tidningarnas Telegrambyrå och stod då i direkt och daglig kontakt med samtliga svenska chefs- och nyhetsredaktörer.

Andra exempel på detta kommunicerande kärl är miljöpartiets tidigare språkrör Gustav Fridolin som undervisar i bland annat biståndspolitik vid Södra Vätterbygdens folkhögskola som även utbildar deltagare i Följeslagarprogrammet på Västbanken. Fridolin är aktiv församlingsmedlem i Equmeniakyrkan och har sina frikyrkliga rötter i Missionsförbundet.

Relaterat: Sidas internrevision varnar för systematisk korruption inom biståndet

Bland annat har det folkräkningsprojekt i Kongo Kinshasa som Carin Jämtin initierade med Jacob Zuma 2005 inte slutredovisats ännu. Den tjänsteman som under Jämtin, formellt under Leila Freivalds, skulle genomföra projektet skrev aldrig den slutrapport som förväntades. Helena Rietz, som 2007 utsågs till ambassadör i för att slutföra arbetet avbröt stationeringen redan efter ett år och ingen kan idag redogöra för vart 22 miljoner kronor av skattemedel tog vägen. Handlingarna klassas fortfarande som arbetsmaterial och är därmed hemligstämplade av Sida.

Rietz gick sedan vidare till att bli ambassadör i Amman, Jordanien. Efter att hon tog  över den posten från Charlotta Sparre och senare lämnade över till Erik Ullenhag (L) kunde Riksrevisionen vid en revision konstatera att ambassaden var inblandad i en omfattande handel med svenska uppehållstillstånd. Denna handel är inte heller den färdigutredd. Hur den pågått, hur den kunde uppstå och om den idag upphört.

Efter en mellanlandning i vid den svenska ambassaden i Israel tjänstör idag Erik Ullenhag som svensk generalkonsul i New York.

Ett annat exempel är det miljardbistånd som betalades ut till Zimbabwes diktator Robert Mugabe under hans sista år vid makten. Ett initiativ från Margot Wallström och Annika Söder. 

Biståndsmiljarden skulle utveckla demokratin i landet men efter att pengarna betalats ut slussades de vidare till två konsultföretag utan närmare efteranalys. Annat att det kan konstateras att minst ett av företagen kontrollerades av Mugabes familj samtidigt som Zimbabwe tappade ytterligare placeringar i World Democracy Index.

Relaterat: UD undanhåller information om bistånd till Mugabe