Så institutionaliseras svensk korruption
Ett havererat och ännu inte sedan 20 år slutredovisat biståndsprojekt från Kongo Kinshasa är fortfarande aktuellt för att beskriva den institutionaliserade strukturella korruptionskultur som präglar det biståndsindustriella komplexet. Ett komplex som präglas av växelverkan mellan biståndsmyndigheten Sida och i praktiken alla andra delar av utrikesförvaltningen och samtliga politiska partier.
Trots försäkringar från kanske främst tjänstemän vid FN och biståndsmyndigheten Sida samt socialdemokratiska opolitiska tjänstemän vid utrikesdepartementet UD är den svenska korruptionen inom det biståndsindustriella komplexet idag institutionaliserad. Institutionaliserad och etablerad på alla nivåer inom utrikesförvaltningen på ett sådant sätt att det inte är fel att definiera den som en del av UD och Sidas kärnverksamhet och huvuduppdrag.
I boken ”Bland spioner, kommunister och vapenhandlare” (Fischer, 2014) av journalisten Jan Mosander beskrivs ett biståndsprojekt till Kongo-Kinshasa från 2005 som än idag är aktuellt då alla de som involverades från början på flera sätt har kommit att bli kvar inom komplexet och återfunnits i andra delar av utrikesfövaltningen.
Projektet om folkräkning i Kongo-Kinshasa initierades av den dåvarande biståndsministern Carin Jämtin (S) i en direkt uppgörelse med den sydafrikanske politikern och sedemera presidenten Jacob Zuma (ANC) när de träffades i Helsingfors på ett biståndsministermöte. Även om utrikesminister Leila Freivalds (S) sedan kom att få skulden för utvecklingen visar mail som tidigare varit sekretessbelagda, även när Mossander skrev sin bok 2014, att det var Jämtin och Zuma som beslöt sig för att genomföra projektet med sydafrikanska resurser som stod under Zumas kontroll.
Sida var ovetande om detta och när beslutet fattades var upprördheten stor på ambassaden i Kongo Kinshasa som var de sista att få reda på någonting.
Ambassaden kom att redan när de fått reda på Jämtins och Zumas projekt varna för korrruptionsriskerna. Något som inte på något sätt kom att påverka händelseutvecklingen. De ursprungliga 22 miljoner kronorna ökade med ytterligare tio och den ansvariga tjänstemannen Helena Rietz som ingick i Freivalds stab, som hela tiden förnekade ministerstyre, kom senare att bli utsedd till ambassadör 2007 för att avsluta och slutrapportera projektet.
Rietz placering på ambassaden blev dock kortvarig. Redan året efter, 2008, avbröt hon sin placering med hänvisning till sin egen säkerhet och projektet kom sedan aldrig att slutredovisas. Hur många som bor i Kongo Kinshasa är än idag oklart, och ännu mer höljt i dunkel är var biståndsmiljonerna tog vägen. Den ofullständiga rapporten är sekretessmarkerad då den fortfarande klassas som arbetsmaterial.
Lämnar aldrig det biståndsindustriella komplexet
Men Rietz kom inte på något sätt att lämna det biståndsindustriella komplexet. Efter en kort tid på den militära underrättelsetjänsten Must utsågs hon 2013/14 till svensk ambassadör och beskickningschef vid ambassaden i Amman, Jordanien. Denna ambassad är navet för bland annat visumhanteringen för sökande från Syrien, Jordanien och Libanon. När hon 2018 efterträddes av Erik Ullenhag (L) upptäckte Riksrevisionen att ambassaden utvecklat en omfattande handel med viseringar. Ett svenskt visum kunde förvärvas på den svarta marknaden förr 100 000 kronor på ett sätt som Ullenhag inte kunde förklara för riksrevisorerna och än mindre sedan komma tillrätta med. Skulden lades på de lokalanställda men hur detta kunnat utvecklas blev aldrig klarlagt.
Efter 2018 går Rietz tillbaka till departementet och blir då chef för Afrikaenheten fram till dess att hennes make Jon Åström Gröndahl blir utsedd till sändebud i Bangkok, Thailand. Paret driver dessutom under denna tid två godkända sidoverksamheter. Dels ett bokförlag, dels restaurang Woodstockholm på Mosebacke på Södermalm i Stockholm. Inför flytten till Thailand startar paret ytterligare ett bolag som skall erbjuda civilsamhället konsulttjänster för att kunna maximera och underlätta tillgång till statsbidrag.
Denna verksamhet hinner dock vare sig få godkännande som sidoverksamhet eller några kunduppdrag efter att Ledarsidorna publicerat information om detta. Paret Gröndahl – Rietz driver dock de två övriga vidare som tidigare.
Helena Rietz fick sedan uppdrag att biträda den tidigare statsministern Stefan Löfven i hans FN-uppdrag samt är idag utredningssekreterare åt Carl BIldt (M) i utredningen om hur den svenska underrättelsetjänsten skall utvecklas. Hennes make Jon Åström Gröndahl, som 2011 i rollen som socialdemokrat kraftigt kritiserade Carl Bildts utrikespolitik är efter hemkomsten från Thailand tjänstledig och har som huvudsaklig sysselsättning att vara kommundirektör i Gällivare kommun.
Under sitt sista år som ambassadör i Bangkok framförde Gröndahl sitt starka missnöje över vilka former han tvingats bo i tjänstebostaden och krävde ett nytt residens.
Relaterat: Därför valdes Carl Bildt att utreda svensk underrättelsetjänst
Som sidouppdrag har Åström Gröndahl dock fortfarande en roll på UD efter att utrikesminister Tobias Billström (M) utsett Åström Gröndahl till särskild utredare om förstärkt personlig säkerhet, personskydd och stöd i utrikesrepresentationen samt stöd vid konsulära kriser. I sitt CV har Åström Gröndahl tidigare en tid som chef för den konsulära enheten vid departementet.
Relaterat: De utvalda – Ambassadörer med unik rätt att extraknäcka
Den konsulära enheten, KC, var den enhet som hanterade återförandet av barnen till IS-terroristen Michael Skråmo till Sverige. Under hela, eller stora delar av denna process var dock Åström Gröndahl frånvarande då han skall ha varit sjukskriven och krisen kom att hanteras av andra.
Relaterat: Gåtan Moderaterna
Johan Westerholm
