Systemet med oberoende förvaltningsdomstolar som skall hantera ärenden oberoende av myndigheter visar stora brister. Tvärtom lagstiftarens intentioner visar det sig att domstolarna regelmässigt tar myndigheters parti trots ofta uppenbara lagbrott från statens sida. I strid mot lagsiftarens intentioner menar den oberoende skribenten Deniz Eryilmaz.

Förvaltningsdomstolarna har kommit att bli myndigheters förlängda arm, snarare än självständiga tillämparna av lag, så som lagstiftarens vilja egentligen är. Istället för att verka för den enskildes rättssäkerhet och rättsskydd, tar förvaltningsdomstolarna i huvudsak beslutsmyndighetens parti redan från början. 

Detta innebär att myndigheter kan enkelt hindra utlämnade av allmänna handlingar och även hindra överklagade beslut tas upp till rättslig prövning . 

Eftersom inga tillsynsmyndigheter, så som Justitieombudsmannen eller Justitiekanslern ingriper kan beslutande myndigheter strunta i att svara på frågor och lämna ut handlingar. Dessutom sker det mer som regel än undantag att myndigheter försöker kringgå att beslut överklagas. Detta gäller så väl kommunala som statliga myndigheter. 

Ett beslut kan enligt lag, trots att myndigheten inte skickat något överklagbart beslut, ändå överklagas. Men som överklagandeinstitutet fungerar hos förvaltningsdomstolarna förhindrar förvaltningsdomstolarna att enskilda får sina rättigheter tillgodosedda genom att förhindra överklaganden.

Myndigheterna har från början förvaltningsdomstolarna på sin sida, det vill säga, oavsett hur myndigheten har hanterat ärendet, utgår förvaltningsdomstolarna ifrån att myndigheten har hanterat ärendet korrekt.

Detta trots rena lagstridiga myndighetsbeslut. 

Myndigheter gynnas nästan alltid av förvaltningsdomstolarna 

Lagstiftarens vilja är att förvaltningsdomstolarna ska verka för den enskildes rättsskydd. Med detta innebär att förvaltningsdomstolarna i sammanhanget ska utgöra ett slags kontrollorgan att en beslutsmyndighet hanterat ett ärendet på ett lagenligt sätt. 

Ledarsidornas granskning visar att så inte är fallet, utan istället att förvaltningsdomstolarna fungerat som en förlängd arm till beslutsmyndigheten, trots att beslutsmyndigheten inte har hanterat ärendena på sådant sätt som kravställs enligt gällande författningsbestämmelser.

I de granskade fallen har beslutsmyndigheten inte ens angivit några lagrumshänvisningar för sitt beslut, vilket är ett minikrav enligt lag. I dessa fall har förvaltningsdomstolarna dessutom vidhållit beslutsmyndighetens inställning, vilket skulle kunna anses vara helt förkastligt, enligt lagstiftarens vilja. Åtminstone har objektiviteten, utan tvekan, åsidosatts av domstolen.  

I några av fallen har beslutsmyndigheten, genom anonyma beslutsfattare (vilket inte är tillåtet) avvisat ärenden utan att hänvisa till lagrum. Därefter har förvaltningsdomstolarna motiverat att den beslutsfattande myndigheten ändå hanterat ärendet korrekt, och därför inte har för avsikt att ifrågasätta den beslutsfattande myndigheten.

Därför har förvaltningsdomstolen avvisat överklagandet. 

Även om vissa lagar är stiftade på 1970-talet som reglerar förvaltningsdomstolarnas rättskipande processer, så är de ändå att anses utgöra gällande lag än idag. Detta innebär att förvaltningsdomstolarna måste följa gällande författningsbestämmelser, oavsett om domstolarna, eller enskilda tjänstemän hos domstolarna vill det eller inte. Lagarna gäller tillsvidare, tills de ändras. 

Vad som tycks genomgående i de granskade fallen, är att förvaltningsdomstolarna inte tycker att nuvarande lag fungerar för deras verksamhet och att det då blir lättare för domstolen att vidhålla beslutsmyndighetens inställning. Detta förfarande är dock inte tillåtet, vilket framgår av 1 kap 9 § regeringsformen (1974:152) om att domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet.

Att förvaltningsdomstolarna skulle vara opartiska, i de granskade fallen, har inte kunnat fastställas utan domstolarna har konsekvent visat sig enbart gått på beslutsmyndighetens linje.

Deniz Eryilmaz 

Oberoende skribent