Så urvattnas rättsäkerheten i förvaltningsdomstolarna
Trots att kammarrätterna ska återge skälen till avgörande när domstolen skiljer sig från ett mål, har kammarrätterna utvecklat en praxis som inte finns lagfäst. Kammarrätterna går därmed mot lagstiftarens uttryckliga vilja och enskildas rättsskydd pausas när ett mål når kammarrätt. Högsta instans låter saken vara, trots förbisedda lagöverträdelser i flera mål menar Deniz Eryilmaz.
Lagstiftaren anser att det finns ett starkt allmänintresse i att kammarrätterna producerar riktiga beslut. Förvaltningsmål och processramarna i förvaltningsdomstolarna undgår medial uppmärksamhet, vilket är djup olyckligt. Möjligtvis har ett och annat slut i förvaltningsmål fått medial uppmärksamhet, medan själva domstolsprocessen eller processramarna gått under radarn.
Högsta prövningsinstans Högsta förvaltningsdomstolen är överens med kammarrätterna och accepterar numera, till skillnad från förr, att praxis ska gå före lag. Högsta förvaltningsdomstolen låter mål där kammarrätterna inte motiverat skäl för nekat prövningstillstånd, stå fast.
Hur högsta instans kan anse att kammarrätternas avgörande ska stå fast, utan att ha tagit del av någon motivering, är oklart. Det kan i praktiken mycket väl vara så att kammarrätten inte ens har prövat ett mål överhuvudtaget, vilket inte går att kontrollera.
Förfarandena i dessa förvaltningsmål rullar på och har gjort så under lång tid, utan att ha fått någon uppmärksamhet tidigare. Det har tidigare inte satts något medialt ljus på dessa rättssäkerhetsproblem som förekommer i förvaltningsmål.
Den verkliga effekten av kammarrätternas utvecklade praxis, är vida och inte på något sätt ringa. Särskilt beaktat att kammarrätterna inte sparar några handlingar som visar hur domstolen har resonerat i ett enskilt mål, när domstolen inte meddelar prövningstillstånd.
Det saknas helt enkelt en rättssäkerhetsgaranti, i målen som inte följer lag. Förfarandet innebär att kammarrätterna kan sitta och skriva av målen utan att pröva dem tillräckligt, ett förfarande som sedan inte går att spåra, och där domstolen inte heller vill lämna något svar i efterhand om hur den har resonerat i ett mål. Frågan är om förfarandet överhuvudtaget ska kallas rättskipning?
Ingen hos kammarrätterna eller Högsta förvaltningsdomstolen vill lämna några svar gällande dessa förfaranden, eller ställa upp på någon intervju kring dessa uppgifter, utan det närmaste jag har kommit är hänvisningar till att domstolen redan har lämnat svar på frågorna eftersom de har lämnat ifrån sig mål. Beaktat den informationen i beslut som meddelas av kammarrätterna vid nekat prövningstillstånd, ges inga svar. Därför råder det en fullkomlig tystnad från kammarrätterna och Högsta förvaltningsdomstolen avseende denna utvecklade praxis.
Beslut motiveras inte – riktigheten går inte att kontrollera
Kammarrätten kom vid införande av förvaltningsprocesslagen att bli sista instans för prövningen av, och garanten för materiellt riktiga beslut i varje enskilt ärende, vilket enligt FPL också ställer ett uttryckligt krav på beslutsmotivering. Det starka rättsskydd som lagstiftaren ska ha ansetts gett enskilda i förvaltningsmål, är däremot upphävd på grund av praxis, eftersom riktigheten av kammarrätternas slut inte går att kontrollera.
Förvaltningsdomstolarna ska enligt lagstiftaren verka för den enskildes rättsskydd och har bland annat därför infört i lag att kammarrätterna ska motivera skälen då domstolen skiljer sig från målet. Kammarrätten lämnar målet ifrån sig när domstolen avgör målet och i beslut meddelar att kammarrätten inte meddelar prövningstillstånd. Paragrafen gällande motiveringskravet 30 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) är oförändrad sedan den stiftades.
Myndighetsbeslut som innehåller sakfel, godtyckligheter, till och med utelämnade lagrumshänvisningar, står sig hela vägen till Högsta förvaltningsdomstolen, som i sådana mål kan neka prövningstillstånd.
Praxis att kammarrätterna inte ska motivera skälen till nekat prövningstillstånd är så pass välutvecklad och stadgad att skrivningar om denna praxis, givetvis utan någon närmare analys eller lagrumshänvisningar, framgår i läroböcker, bland annat för de som sedan ska arbeta med rättstillämpning, samt att praxis även framgår i offentliga utredningar. Det är möjligt att läsa i Domstolsverkets utredning DV 2002:4, hur förvaltningsdomstolarna tolkar praxis. I utredningen går det att läsa om vad Domstolsverket anser om praxis avseende motiveringskravet för kammarrätterna, varav det i utredningen utan någon närmare analys går att läsa att:
Pt-reformen har inneburit en mer rationell målhantering under förutsättning att målet inte beviljas prövningstillstånd. Detta hänger samman med att det i ett sådant beslut inte behöver skrivas någon egentlig motivering.
Denna inställning hos kammarrätterna bör ställas mot det starka rättsskydd som lagstiftaren fastställt enligt lag. Detta innebär att kammarrätterna ska motivera skälen i det enskilda målet, om varför domstolen inte anser att den ska meddela prövningstillstånd, detta framgår tydligt i lag.
Högsta förvaltningsdomstolen själva en del av rättssäkerhetsproblemen
Lagstiftaren har varit tydlig vid införande av FPL att kammarrätterna ska motivera skälen då domstolen skiljer sig från målet.
Eftersom Högsta förvaltningsdomstolen accepterar kammarrätternas praxis om att inte motivera skälen då kammarrätten nekar prövningstillstånd i ett mål, och eftersom Högsta förvaltningsdomstolen är undantaget motiveringskravet om domstolen inte meddelar prövningstillstånd, är det inte möjligt att kontrollera riktigheten av kammarrätternas och Högsta förvaltningsdomstolens prövning av målet. Denna effekt innebär att enskilda enbart ges en prövning i förvaltningsmål, i förvaltningsrätten, om ett myndighetsbeslut överklagas. Således är rättsskyddsgarantin för enskilda vid förvaltningsrättsskipning, om att rättsprövning ska genomgå prövningar i flera instanser, inte tillgänglig för alla.
År 2004 gjordes en genomgång av utvald praxis från 2000-2004 där Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att kammarrätter felaktigt nekat prövningstillstånd, då de egentligen skulle ha meddelat prövningstillstånd. Det framkom ett 50-tal olika mål där kammarrätter borde ha meddelat prövningstillstånd, bland annat där det rådde oklara skälighetsbedömningar, intresseavvägningar, processuella fel, samt direkt felaktig rättstillämpning. De okända antal vid sidan av det noterade antalet, förmodades även vara stort och det ansågs att dylika felaktigheter, gällande att kammarrätten nekar prövningstillstånd, passerar i betydande omfattning.
Det finns inget som visar att rättssäkerheten är bättre idag. Rättsskyddet för enskilda vid prövning av förvaltningsmål fungerar inte, och har inte fungerat under mycket lång tid. Trots detta accepterar Högsta förvaltningsdomstolen numera att den inte heller kan ta del av hur kammarrätten har resonerat i ett mål. Detta kan däremot anses bryta mot rättsskyddet som lagstiftaren infört vid införande av FPL.
Lagstiftaren har vid införande av FPL, enligt 30-31 §§ FPL, tydligt gett uttryck för att kammarrätternas beslut måste motiveras oberoende om kammarrätterna meddelar prövningstillstånd eller inte. Tillsammans med 13 § förordning (2013:390) om mål i allmän förvaltningsdomstol, föreskrivs ett långtgående motiveringskrav för kammarrätter.
Mycket talar nog för att konstitutionsutskottet och riksdagen behöver se över rättstillämpningen i förvaltningsmål i sin helhet. Särskilt beaktat att Högsta förvaltningsdomstolen i sina avgörande om att domstolen inte meddelar prövningstillstånd hänvisar till att kammarrättens avgörande ska stå fast. Detta trots att Högsta förvaltningsdomstolen inte heller vet hur kammarrätten har resonerat.
Deniz Eryilmaz
Oberoende juridik- och rättsskribent
Johan Westerholm
