Ett möte med Hizbollah i södra Beirut hösten 2016 kommer tillbaka i minnet. Ett möte i lugnet före stormen som ramar in några av konfliktens ansikten. Hur komplex situationen är och hur dråpliga olika möten och händelser ter sig i efterhand. Minnen för livet där jag kanske lämnade Beirut. Men Beirut lämnar aldrig mig.

Israeliska försvarsmakten (IDF) bekräftade för Ynet att en riktad attack mot Ali Karaki i Dahieh-distriktet genomförts i Beirut. Karaki, som var chef för Hizbollahs södra front och gruppens tredje högst rankade ledare, anses vara en av Hizbollahs ledare Hassan Nasrallahs sista kvarvarande mer inflytelserika rådgivare.

Attackens precision bekräftar det goda underrättelseläge som IDF har som underlag för sina operationer samtidigt som operationerna präglas av en hög nivå av sofistikering. Spridningen och kontrollen av de personsökare och walkie-talkie försedda med sprängkapslar och sprängmedel som slog ut delar av Hizbollahs ledning vittnar om en underrättelse- och säkerhetstjänst med stor innovativ förmåga.

Att försöka slå ut såväl Hamas som Hizbollahs ledning är operationer som kräver stort tålamod om inte omfattande stridskrafter med följande ”Collateral damage” eller skador för tredje man kan accepteras. Jag har själv, 2016, genomfört ett möte med delar av Hizbollahs ledning i södra Beirut. Och fick en ögonblicksbild av säkerhetsarrangemangen som omgärdar Hizbollas ledning.

Mötet tog en vecka av osäker väntan att få besked om det ens gick att genomföra, men när ett godkännande från ledningen kom gick det desto snabbare. Inte utan vare sig drama eller parat med inslag av humor.

Södra Beirut, oktober 2016

Genom de kristna maroniternas ordförande, som själv fick agera medlare, arrangör, chaufför och personlig eskort vid transporten, blev vi beordrade tidigt på morgonen in i vår bil. Vi dirigerades via telefon från än den ena adressen i södra Beirut till den andra. Genom väg- och gatuspärrar som utgjordes av vägbommar och betongfyllda oljefat med tungt beväpnade Hizbollahmilis.

Efter att ha dirigerats runt i olika stadsdelar i ett par timmar stannade vi utanför ett till synes obevakat hyreshus i slitna, men intakta kvarter. Jag kommer ihåg duggregnet och att jag i smyg fotograferade av huset och skickade bilden till min hustru så att, om det var den sista kontakten jag hade med henne, hon skulle ha ett sista spår av mig.

Vi satt i duggregnet i bilen och väntade på att telefonen skulle ringa igen. Till slut blev jag så rastlös och röksugen att jag gick ur bilen, gick tvärs över gatan och ställde mig under en markis för att röka ett par cigaretter. Väl under markisen, med en tänd cigarett i munnen så vände jag mig om och tittade in i barberarsalongen.

I de två stolarna satt inte kunder till salongen utan vända mot mig två Hizbollahmän. Med varsin AK-47 i knät. Vi tittade på varandra en lång stund. Jag ryckte på axlarna, tog ett bloss på cigaretten och mumlade ”Insallah” samt pekade på mitt armbandsur i någon tänkt gest att allt tog för lång tid.

De tittade på mig med uttryckslösa ansikten. Och så brast de ut i skratt och började prata intensivt med varandra. Jag skrattade med, även om jag inte förstod ett ljud vad de sade. Spänningen mellan oss släppte. Jag rökte klart min cigarett i lugn och ro och gick tillbaka till bilen i duggregnet. Inte en själ syntes till på gatan. I bilen tog det sedan inte mer än en minut innan min eskorts telefon ringde igen.

Nu var vi välkomna in i porten bredvid salongen. Två eller tre trappor upp och in i en lägenhet. Hizbollas lednings lägenhet. Eller tillfälligt annekterade. Där de just då hade grupperat sig. De bytte, fick jag lära mig, stabsplats med ojämna mellanrum minst en, ofta två gånger per dygn. I ständig rörelse under stor sekretess och med omfattande säkerhetsarrangemang.

I lägenheten togs vi emot av kommunikationschefen och på vägen in ramlade jag in i NY Times Mellanösternteam. Sedan följde mer väntan, en oändlig rad med koppar med kaffe samt libanesiska bakverk och möten. Även om jag aldrig fick träffa Hassan Nasrallah personligen fick jag träffa andra.

Några månader senare, lagom till den kristna julen fick jag en helghälsning skickad till mig om ”Happy Holidays”. Jag kände senare att jag nog var en av få journalister som samma år fick en julhälsning från staten Israels ambassadör i Sverige samtidigt som det anlände en lika uppriktigt menad från Hizbollahs politiska ledning. 

När jag sedan träffade den israeliske ambassadören Isaac Bachman några månader senare hälsade han mig med ett

”Alas! Mr Westerholm! Alive! I thought someone would have put a bullet in your head already. In my country I know for sure that someone, regardless of side, would already have made that happen”.

Vi skrattade. Och är fortfarande på god fot med varandra. The name of the game.

Allt blev i varje fall ett minne för livet och ett mycket påtagligt bevis på hur svårt stridsfältet är för bägge parter. Inte bara det militära utan även det mediala och politiska. Hur Hizbollah taktikanpassar sig till en tekniskt överlägsen fiende och hur staten Israel, inte utan framgång på senare tid anpassar sig till en motståndare med minst samma taktiska innovationskraft som dom själva.

Beirut 2016. Jag lämnade sedan Beirut några dagar senare efter mötet med Hizbollah. Men Beirut, rökpausen utanför barberarsalongen samt ambassadörens hjärtliga, råa men högst relevanta skratt och hälsning lämnar aldrig mig.