Slutenheten inom domstolsväsendet är en utveckling som skett först på senare tid. En slutenhet som inte alls är självklar eller i enlighet med lagstiftarens intentioner. Det menar den oberoende skribenten Deniz Eryilmaz som efterlyser ett uppvaknande från riksdagens konstitutionsutskott.

Jag har tidigare belyst de allvarliga förfaranden som sker inom svenska förvaltningsdomstolar, men däremot inte belyst klart allt ännu. Granskningar pågår än och kommer säkert att pågå ett bra tag till framöver. 

Tidigare har förvaltningsrättskipningen beskrivits, det vill säga de domstolsmål gällande mål där enskilda överklagar myndighetsbeslut, inte är fungerande på det sätt lagstiftaren vill.

Istället framgår det tydligt att förvaltningsdomstolarna arbetar med mål som de tycker är intressant eller övrigt. Även att dessa domstolar har en övervägande tro och en förutfattad mening, redan från början av målets anhängiggörande, på att myndigheten, vars beslut har överklagats, faktiskt har agerat korrekt.

Detta föranleder sedan att förvaltningsdomstolen hamnar helt snett i sin bedömning. Lagstiftaren hade en annan tanke när förvaltningsprocesslagen (1971:291) stiftades.

Det var att förvaltningsdomstolarna skulle verka för den enskildes rättsskydd, vilket framgår av förarbetena till lagen. Ledarsidorna har i ett antal tidigare artiklar belyst förvaltningsdomstolarnas olika (idag helt normala) ageranden i granskade mål, gällande mål som skyndsamt har avgjorts inom loppet av några dagar till den enskildes klagandes nackdel, trots att inlämnad stödbevisning tydligt visar att överklagandena varit fullt befogade och absolut nödvändiga, mot myndigheter som agerat uppenbart felaktigt.

I några avfallen faktiskt direkt i strid mot lag.  

Sluten verksamhetskultur

Idag går det i allt mindre omfattning att kontrollera mål och handläggning hos domstolarna, eftersom inga handlingar, förutom överklagandeskrift eller inlämnad bevisning, sparas av domstolarna.

Inget om hur domstolarna har resonerat när de har kommit fram till sitt beslut sparas, till exempel så kastas eller destrueras föredragningspromemorior vanligtvis av domstolarna, och inget av domstolens handlingar arkiveras för framtiden. Det går därför i efterhand inte att kontrollera riktigheten i domstolens beslut.

I en utredning som genomfördes 2010 pekar mycket på att svenska domstolar är på väg mot en slutenhet som standard.

Att Sverige ibland, även internationellt sätt, slår sig på bröstet för sin offentlighet kan med fördel börja tonas ner. I utredningen ställs frågan om generellt krav på prövningstillstånd står i överensstämmelse med Sveriges förpliktelser enligt internationella åtaganden, får betydelse.

Vidare att en ytterligare förutsättning för att ett system med generellt prövningstillstånd ska kunna komma i fråga, är att en sådan reform inte leder till försämrad rättssäkerhet. Utredningen kommer sedan så klart fram till att den prövning som sker när domstolar avgör frågan om prövningstillstånd är mycket noggrann och ibland också mycket omfattande. 

Okontrollerbara domstolar

Det kan konstateras att förvaltningsrättskipningen har utvecklats i en riktning som inte varit tänkt från början. Att avgöra mål mot en överklagande part som har lämnat in stödbevisning om att en myndighet agerat och fattat felaktiga beslut, är inte ”mycket noggrann”.

Även om den ska anses vara ”mycket noggrann” så går riktigheten i en förvaltningsdomstols beslutsfattande inte att kontrollera. Särskilt sett till frågan om svensk förvaltningsrättsskipning.

Stora delar av domstolarnas dömande verksamhet är sluten, är inte möjlig att i efterhand kontrollera, och följer inte lagstiftarens vilja eller går i linje regeringsformen krav på domstolarna att vara opartiska.

Deniz Eryilmaz

Oberoende skribent