2022 kommer gå till historien i svensk politik som den stora oredans år. Men trots vetskapen om att dagens situation skulle riskera att uppstå efter den politiska turbulensen efter valet 2018 har inga steg tagits för att reformera den svenska konstitutionen. För motståndet är starkt från det parti som idag till slut säkrade regeringsmakten för en tid till.

När Stefan Löfven idag efterträder sig själv som statsminister och bildar regeringen Löfven III efter att blivit fälld i en misstroendeförklaring bör det bli startpunkten för en konstitutionell debatt. Mandatperioden 2018-2022 har inneburit att en rad med brister i den svenska konstitutionen bör ha blivit smärtsamt tydliga.

Den svenska konstitutionen som vilar på den s.k. Torekovkompromissen från 1974 var resultatet av en förhandling mellan Socialdemokraterna och den dåvarande oppositionen. För att gå med på en enkammarriksdag krävde Socialdemokraterna att det kommunala sambandet skulle vidmakthållas på något sätt. Sambandet mellan den kommunala nivån och det nationella parlamentet. Resultatet blev fasta mandatperioder med gemensam valdag för riksdag, landsting (idag region) och kommun. Denna ordning kom att gynna Socialdemokraterna då röstsplittring, att den enskilde väljaren röstar på olika partier i de olika valen, vid tiden var tämligen ovanlig. Det stimulerar även till ett högt valdeltagande.

Övriga Europa har en bitvis annan ordning. Dels med skilda valdagar men kanske framför allt mekanismer som att parlamentet kan lösa upp sig självt samt att länder som till exempel Danmark och Storbritannien tillämpar flytande mandatperioder. Att för var tid vald statsminister efter tillträdet har fyra år på sig att utropa nyval. Utropas inget nyval slår automatiken in och det blir ett val fyra år efter det senaste oavsett om sittande statsminister vill det eller ej.

Hade denna ordning funnits i Sverige hade sannolikt mycket av den oreda som präglat den innevarande mandatperioden kunnat undvikas med ett nyval. Ett nyval utan den dramatik som misstroendet mot Stefan Löfven kom att innebära. En parameter i den svenska debatten har varit att en mandatperiod på ett år sannolikt inte gjort någon några större tjänster utan i värsta fall spätt på den oreda som redan är.

En annan parameter är att Sverige tillämpar s.k negativ majoritet i valet av statsminister. Statsministern får inte ha en majoritet emot sig utan skall tolereras av en riksdagsmajoritet. Det vill säga antingen uttalat stöd eller att man lagt ner sin röst. I teorin kan med andra ord en vald statsminister ha noll röster för honom eller henne och 174 emot sig och ändå bli vald. Oredan uppstår då senare när budgeten skall passera riksdagen då regelverket ändras och statsministern, som i Löfvens fall, inte har en majoritet med sig som regeringsbildare men måste uppbåda en majoritet för sin budget.

Förutsättningarna för att oreda skall uppstå är uppenbar inför hösten.

En bättre ordning hade varit om Sverige övergav sin tradition av negativ majoritet redan vid valet av statsminister för att skapa förutsättningar för att de olika processerna hänger ihop. Och i det fallet även sätta tidsgränser för hur lång en talmansrunda med votering får vara. Få vill återvända till de 134 dagar efter valet 2018 med ständiga talmanssonderingar och utan regering.

Mandatperioden 2018-2022 kommer gå till historien som en av de märkligaste i svensk politisk historia. För samtidigt som riksdagen och regeringen kunnat stå mitt uppe i den värsta politiska oredan i modern tid så har inga egentliga steg tagits för att i framtiden skapa konstitutionella förutsättningar för att undvika den situation som uppstått. Vilket säger en hel del om de politiska låsningarna.

1974 års Torekov-kompromiss är skräddarsydd för minoritetsregeringar och Socialdemokraterna har, som största parti, inga ambitioner att ändra på denna ordning. Oavsett vilken oreda den sedan ger förutsättningar för.