I vaket efter rättegången mot industrimannen Karl Hedin finns det anledning att belysa varför det pågår en sådan häxjakt mot jägare menar Björn Törnwall. En häxjakt på ett kollektiv som utan egentlig eller saklig grund bedöms efter sitt fritidsintresse och inte som individer. 

Kammaråklagaren Christer B. Jarlås hos REMA beskrev sig själv i en insändare i Nya Wermlandstidningen i oktober 2020, med vilken han i flera landsortstidningar drev en kampanj mot Karl Hedin hösten 2020, på följande sätt:

”Christer B Jarlås. Arbetar som åklagare sedan 32 år. Han har varit miljöåklagare sedan 1996. Han är stationerad i Östersund. Han har suttit som expert i flera rovdjursutredningar och sitter som åklagarrepresentant i nationella myndighetsgemensamma samverkansgrupper mot illegal jakt på rovdjur”.

Min uppfattning, att han och hans ”sidekick” Åse Schoultz, har inflytande över och påverkar åklagarväsendets- liksom polismyndighetens högsta ledningar, samt ett antal övriga delar av den statliga byråkratin, har stärkts. Båda miljöåklagarna medverkar sedan augusti 2019 i en av Naturvårdsverket administrerad strategisk grupp, som sägs arbeta mot illegal jakt på rovdjur.

Jan Henricsson skriver bl.a. följande om gruppen, i en nyhetsartikel i Svenskjakt.se 2021-03-18:

”Myndigheternas arbete mot illegal jakt på stora rovdjur intensifieras. En särskild grupp med representanter från flera myndigheter har bildats, med Naturvårdsverket som sammankallande. Målsättningen med gruppens arbete är bland annat att arbeta för att lagstiftning ändras, när man anser att det behövs.

Den speciella gruppen, eller som den benämns, ”Strategiska gruppen i arbetet med förebyggande av illegal jakt på stora rovdjur”, har varit igång en tid vid det här laget.

Vid den första träffen, som enligt gruppens mötesanteckningar hölls i slutet av augusti 2019, deltog representanter från Naturvårdsverket, flera länsstyrelser, Polisen och från Åklagarmyndighetens REMA-enhet. Den sistnämna representerades av två gamla bekanta för de som tar del av nyheter om jaktbrottsutredningar – miljöåklagarna Christer B Jarlås och Åse Schoultz. De båda har också deltagit vid efterföljande möten”.

Driver på för ändrad lagstiftning

Tydligare kan det inte sägas; ”Målsättningen med gruppens arbete är bland annat att arbeta för att lagstiftning ändras, när man anser att det behövs”. Det är högst sannolikt att det är dessa bägge miljöåklagare, med sin i olika sammanhang uttalat negativa inställning till jakt och jägare, som påverkat t.ex. Riksågkagaren, att skriva till regeringen för att begära en omklassificering av jaktbrott, till att jämställas med de allra grövsta brotten i Sverige.

Den märkligt brutala och annorlunda behandlingen av jägare, jämfört med den övriga allmänheten från polisens sida, med diverse insatsstyrkor, helikoptrar och förstärkningsvapen, som vi till del såg i Västmanlandsfallet och numera har sett i ett antal övriga kontakter mellan polisen och jägare, har sannolikt sin grund i spridandet av helt felaktiga påståenden om jägare.
När nationella insatsstyrkans insatser mot Karl Hedin m.fl. 2018-10-26 ifrågasattes i Västerås tingsrätt nyligen, motiverade den vittnande miljöpolisen från Artskyddsgruppen hos NOA, antiterroriststyrkans medverkan i tillslaget med:

”De misstänkta var ju jägare, de är beväpnade, tungt beväpnade!”

Landets jägare skall, med NOA:s resonemang, som kollektiv bedömas vara särskilt farliga och kräva extra förstärkande insatser från polisens insatsstyrkor, vid polisens kontakter med dem. Finns det någon grupp i Sverige, som är så kontrollerad och godkänd i fråga om sin handel och vandel undrar jag? Hur skulle de annars kunna ha fått sina vapenlicenser, som de dessutom kan mista så fort polisen på egen hand bedömer, att de inte längre är lämpliga att inneha jaktvapen?

En galen uppfattning

Att landets jägare är farliga är en helt galen uppfattning, som måste tas upp och ifrågasättas. Det finns ingen annan grund till den, än att någon eller några antijakt-aktivister sprider sin lögnaktiga propaganda om jägare. Deras påståenden motsägs klart och entydigt, av all forskning som finns om vem eller vilka, som begår allvarliga brott med skjutvapen i Sverige.

Tvärtom är det just jägare som står för den för alla svenskar angelägna viltvården. Att de olika arterna befinner sig i balans med tillräcklig tillgång till bland annat revir och föda. Det finns sannolikt inget så upprörande som undernärda rådjurs- och älgtillstånd för en engagerad ägare. Svensken, och för all del nordbon, har en lång och speciell relation med naturen där jägaren sedan urminnes tider har sin naturliga roll.

Det är varken jägare eller deras legala jaktvapen, som skapar de mycket allvarliga problemen i och runt storstäderna, som vi läser om och hör om nästan varje dag. Det är oftast redan kända brottslingar i olika syndikat, vanligen försedda med illegala vapen från Balkan eller Östeuropa, som borde vara polisens mål, med sin vapen- och brottsbegränsande verksamhet. Inte vanliga hyggliga jägare.

Det är tyvärr att betrakta som mydnighetssanktionerad desinformation, som nu pågår från myndigheternas och ansvariga politikers sida, där alla tycks vara lika ängsliga för att berätta sanningen om orsakerna, till detta ökande gissel. En desinformation som dessutom ser ut att baseras på ideologisk övertygelse och inte fakta.

Att åsätta ett kollektiv egenskaper och åsikter baserat på sitt fritidsintresse strider dessutom mot de flestas rättsuppfattning då den svenska regeringsformen samt rättsordningen baseras på individens ansvar.

Nu tar Myndighetsverige krafttag mot ”de farliga jägarna”. Jag har, efter vad jag sett i ett antal påstådda jaktbrottsmål min uppfattning klar, om varifrån polisens djupt felaktiga, fördomsfulla och kränkande uppfattning om jägare kommer.

Den bör rimligtvis ha ett syfte samt egen logik och är ingalunda grundad i den verklighet, de flesta av oss lever i.

Björn Törnvall